Tycker det är bra att ni får veta hur den posttraumatiska stressen påverkar hur hjärnan funkar. Att man är beredd hela tiden på att behöva försvara sig och det är inte något man rår för själv. Men ändå behöver man träna sig i att tänka om och också tala om för sig själv när det blivit annorlunda än man förväntat sig.

Det gick förstås bra på samtalet. Vi har ju fina barn så det tänkte jag nog, men som jag skrev innan så känner man sig så elak när barnen bråkar och ska inte följa med mig hem och man bara ryter att de ska sluta. Det är pappa som ska hämta, eller det är fel bil man kör eller något annat som är fel, då kan mamma ibland bli ett lejon och ryta till. Särskilt när jag har en sämre dag och inte laddat med tålamod. Skönt då att höra att det faktiskt är bra och tom helt ok att man sätter ner foten ibland och drar en gräns att nu räcker det.

Vi ska på samtal med våran förskola idag. Tyvärr är det lite för mycket just nu för sambon så jag får fara själv. Känner mig nervös. Vi har förmodligen världens bästa förskola och fröknar, men det spelar ingen roll jag är orolig iaf. Inte för att det ska vara något med barnen, nej, som vanligt är jag rädd att bli angripen för att vara mycket ifrån familjen och att barnen är där fast pojken har en känslig mage. Erfarenheten av fröknarna är att jag inte borde oroa mig. Det är nog mest min egna självkänsla som spökar. Man ska vara tillgänglig och vara en bra mamma.

När jag sjukskrev mig i höstas var jag orolig över att byta studieort eftersom VFU (praktik) placering utgår från studieorten och inte hemort när det gäller distansutbildningarna. Jag pratade med företrädare vid Umeå universitet som garanterade att jag skulle få göra lasarettsplaceringen närmast min hemort samt kommunplacering på hemort. De har hela tiden vetat om min situation och vet att jag står på väntelista för traumabehandling. Likväl begär de nu in nya intyg vilket innebär att jag måste få tag i läkare och den ska skicka intyget till mig och jag ska hinna skicka in innan 15/3.

Systemet är inte medkännande alls, något som lärs ut i utbildningen som en viktig del i omvårdnad. Nu ska jag måsta bevisa och fläka ut min situation för ett antal okända människor och jag kan inte styra över innehåll och vad de ska få veta.

Inatt vaknade jag 02-tiden, dottern hade nog en mardröm. Det är ju ganska mysigt att de kommer, men samtidigt kryper en känsla fram, oro i kroppen, tankar som mal. Ligger så med tankarna malandes “Jag borde gå och lägga mig i soffan” “Nä, då är jag hemsk som lämnar över ansvaret igen till sambon” “Det här kommer inte gå, jag kommer inte klara studierna” “Förbannade C-uppsats, var det inte för den skulle allt gå bra” “Jag måste sova, det är ju för detta jag tränar mindfulness” “Varför kan jag inte bara släppa och koppla ifrån”. Tillslut går jag iaf till barnens rum och lägger mig där. Får sova lite grann.

Pojken är dålig i magen, vilket han blir till och från. Ingen kan ge svar på varför och eftersom han tillsynes mår bra i övrigt så gör sjukvården inte heller något. Frustrerande. Särskilt nu när förskolan är på om att han är så krass och borde vara hemma. Kan han inte bara få bli bra i magen? Återigen känner jag mig hemsk som vill få tid till plugget. Det kommer inte gå. Jag kommer inte klara det. I will die trying. Om jag bara försöker kämpa lite till iaf.

Jag vaknar vid 4-tiden i natt när dottern gråtande kommer upp till oss och lägger sig på min mage. Det är mysigt och jag är glad att hon är trygg med mig och vill komma även till mig när hon behöver tröst.

Jag tänker på när hon var liten bebis och vi var på kontroll på BVC och hur ptsd kan ställa till det. Jag har hört att när barn börjar få tänder så blir deras avföring förändrad och det kan göra att barnen blir röda och såriga i stjärten. Har väl inte oroat mig särskilt för det utan sett ett samband även jag vad gäller det. Nu satt vi alltså med flickan på bvc och läkaren tittar på datorn och säger att hon ser väldigt röd ut i snippan (mitt ord). Direkt blev jag svettig och orolig, vad menade han? Tror han att vi skadar henne? Tror han att jag vanvårdar henne? Tycker han att jag är olämplig som förälder? Kommer han anmäla detta? Kommer de ta vårt barn ifrån mig? Massa tankar för att jag känner mig oduglig och värdelös. Jag blev själv utsatt för övergrepp som barn av min morfar och har varit väldigt rädd för intimitet, även med barnen. Jag tror inte någon annan märkt av det, men jag har haft svårt med viss beröring när barnen ligger nära. När jag misstänker att de haft växtvärk ska jag våga massera ben och höfter på de då? Ska jag våga stryka de över bröstkorg och mage när de är oroliga eller är det fult? Allt sånt kommer upp när jag minst trodde. Nu när jag egentligen är trygg och längtat så efter barn, då kom såna tankar.

Nu börjar jag bry mig mindre om tankarna och mer om barnen. Hon ligger på mig och är lugn. Pojken drar sig också närmre mig. Jag masserar och stryker de över kroppen utan oro. De är trygga och jag är inte min morfar, eller någon annan i min släkt. Jag är jag och jag är mamma, den vuxna och den som ska finnas där tillsammans med min sambo för att skapa just denna trygghet. Jag börjar tom gilla när de stryker med foten mot mitt ben. Mysigt.

Alla säger “I love you” men hur många menar det? Ord som är lätta att sägas sägs ofta. För mig så vill jag inte bara höra orden, jag vill också märka att man menar det. Under de snart fyra år jag själv varit förälder så har jag aldrig känt att jag är ens en “good-enough” mamma. Jag är rädd att våra barn ska växa upp med ilska mot mig och tycka att jag inte funnits där när de behöver det. Så var det för mig. Jag har varit mamma till min mamma och försökt vara snäll, lydig och se till att alla i familjen mår bra. Jag älskar min sambo och våra barn och därför har det blivit extra viktigt för mig att faktiskt bryta denna onda cirkel och verkligen jobba med mig själv och mina “demoner”. Jag vill inte att våra barn ska känna att de behöver ta hand om spillrorna av mitt trasiga liv utan att vi ska ha en fin relation. När de är vuxna så hoppas jag att de ska ärligt kunna säga att även deras mamma är deras bästa vän och stöd (utöver pappa förstås).

Så ikväll hände det som totalt rockade min värld. Pojken (3 år) ville att vi skulle ringa “morbror” och sjunga för honom (en busig sång), vilket vi gjorde. Det gick hem och båda skrattade de gott åt hur busig pojken varit. Sen var sonen upp efter väggarna busig och kunde inte varva ner inför nattning. Kring en timme tog det och då börjar han:

“Mamma”… Jag låtsas sova.
“Mamma” säger han igen.
“Mmm” svarar jag lågt, rädd att han ska busa upp igen.
“Jag älskar dig, mamma. Mycket, mycket” och så gör han pussljud genom rummet.

ÅÅÅ, älskade unge, som jag älskar dig. BAM! allt jag kämpar för då jag under dessa år känt och fortfarande ibland känner mig inte bara som den värsta mamman utan tom att de skulle ha det bättre utan mig och mina spöken. Nu säger han ur tomma intet helt av sig självt orden som får mig att känna mig “good-enough mom” och tom kunna ta till mig orden och jag känner mig sååå älskad.

Jag har sovit ganska gott under förnatten inatt. Vaknade när sambon kom hem och att barnen var oroliga. Sen har jag legat vaken resterande del och funderat. Det har ändå känts helt ok, har inte själv varit jätteorolig.

Det jag tänkte på är hur jag ska förklara vad mitt “arbete” går ut på och hur ptsd påverkar mig. Gillar att tala i bilder (ni kommer märka) och för mig tänker jag att det är som att vara “sämre rustad” för omgivningen. Med det menar jag att vissa av oss har fått en brynja medan andra har fått en hel järnrustning. Kanske för att man inte haft möjlighet själv till att ge sina barn en annan utrustning. Det jag gör nu är att försöka göra mig en egen rustning och svetsa samman olika delar. Det är ett hårt arbete men jag gör det gärna därför att jag vill kunna ge våra barn min del av deras rustning och då gäller det att veta hur den ska vara. En brynja går ju fortfarande sticka igenom och det blir lätt att man har den på alltid för att man vet hur lätt man blir träffad. Jag menar ju såklart inte att man alltid ska gå omkring och vara redo för attack, men kan man bättre avgöra när det verkligen är dags att rusta sig så är det skönt att veta att man har en bra grund.

Fann denna på fb och den visar ungefär hur jag mår just nu 😂😂😂

I natt mådde jag riktigt dåligt. Barnen är oroliga som vanligt och ena kom upp som vanligt i sängen. Den senaste tiden har varit sämre för mig och jag har känt att jag dras ner i en ond spiral.

Så, inatt… Min man hade jobbat över och kom hem vid 4-tiden. Då var jag redan färdig att brista. Jag får inte tag i någon tanke och det känns som min kropp och sinne är gränslös, svårt att förklara men det är som när valpar kommer ut från sin valphörna, de är omöjliga att fånga upp. Så känner jag det med mina tankar och känslor. Det känns ovärt att försöka plugga för jag kommer inte klara den förbannade C-uppsatsen. Hur ska jag förövrigt ens kunna klara den även om jag förstod så får jag inte ner nåt. Inget är nånsin nog bra. Dessutom har jag lovat bort mitt hus i veckan och jag hade sett fram emot att jobba extra på natten och kunna plugga i lugn och ro på dagen. Nu kommer det inte gå och jag kan inte säga till de heller att det inte är nån bra tid eftersom det är min syster och hon har hjälpt mig så mycket genom åren så jag borde orka. Men de är sjukpensionärer och jag “vet” redan hur det kommer vara. Plugg är bara att lägga ner. Säger till mig själv att jag inte har rätt att neka och att jag är taskig om jag gör det. Jag gråter min man försöker trösta med att jag kommer klara det och han stryker mig över armen. Jag försöker köra mindfulness. Börjar med “Icke-strävan” och det blir efter ett tag faktiskt lättare att andas och jag blir lugnare. Just nu behöver jag inte sträva så hårt för allas välmående och utbildning. Just nu behöver jag bara fokusera på andetaget och var “icke-strävan” känns i kroppen. Det känns över bröstkorgen och magen. Efter att jag lugnat ner mig kör jag ett till program en 25 minuters meditation och jag somnar strax kring fem tror jag.

Vad roligt att du tittar in hos mig. Här kommer du få följa min process från diagnos till förhoppningsvis fullt återhämtande från ptsd. Bloggen uppdateras med “gamla” inlägg som jag lägger in allteftersom för att du ska få lite historik också. Hoppas du ska ha nytta av den här sidan och bloggen.

Kommentera gärna inläggen.

Om du klickar på ett specifikt inlägg i listan under “Senaste inläggen” lite längre ner till höger så kommer kommentarsfunktionen synas under det inlägget.

Återigen varmt välkommen /Hulda