Varför jag väljer att skriva anonymt (även om flera av er faktiskt känner mig) är för att i största mån skydda min familj. Man ska komma ihåg att mina barn är små och jag vill inte att de tex ska höra en massa tolkningar från folk som inte är insatt, det är också för att skydda andra i familjen för att inte de ska bli fullständigt uthängda och utfrågade. Kom ihåg att jag skriver för att skriva av mig, ta bort skuld och skambelägget och visa på att det finns hjälp att få vid psykisk ohälsa.

Varför jag fått hjälp så snabbt, även om jag inte borde behöva försvara det, är för att jag själv sa till kuratorn (primärvården) att jag vill bli en bättre människa. De oskyldiga orden förändrade allt och fick honom att misstänka ptsd och han frågade mig om det var ok för mig att han slussade mig vidare till psykolog (primärvården) för utredning men att vi skulle fortsätta våra samtal för att stärka min tillit och förmåga till själv-compassion. Jag blev därefter remitterad till psykiatrin och fick diagnosen fastställd. Som överläkaren och psykiatrikern sa; – Det står helt klart bara av det du berättat nu och det jag läst i journalen, utan tvekan att du har ptsd. Den diagnos kuratorn och psykologen satt är helt riktig.
Sen satte han mig på väntelista för traumabehandling. Anledningen till att han rekommenderade förtur för mig var pga att vi har två mycket små barn och de påverkas tidigt om en förälder mår så dåligt att allt är svart. Jag har inte blivit kallad än däremot.

Jag kan inte svara på hur hjälpen ser ut i andra delar av landet och jag vill inte känna skuld för att jag får hjälp. Jag bär inte skuld för om nån annan inte får den hjälp man önskar. Lägg inte det på mig, ta det med berörd instans istället.
Man ska också komma ihåg att ordet “psykiatri” har en negativ klang och det finns en fördom av att man är “tokig” eller “galen” om man har kontakt med psykiatrin, vilket gör att när det kommer på tal är det många som själv nekar fortsatt hjälp.

Därför behövs ökad kunskap, oavsett om den kommer från en “semi-anonym” bloggare.

Psykisk återhämtning kräver faktiskt hårt arbete och vilja att förändra. Båda delar behövs för finns viljan men inte lusten att träna så går det inte och tränar man utan att egentligen vilja ta till sig, bara för nån annan har sagt. Ja, då går det inte heller.

I höst var jag så under isen att jag inte kände någon mening med något. Jag har hamnat i perioder tidigare där jag känt likadant och under en längre tid hade jag drabbats av tankar att min familj skulle klara sig bättre utan en deprimerad ilsken människa som inte kan bidra med nåt. Hade inga tankar på att ta bort mig, kände bara att inget spelade någon roll längre eftersom jag inte klarade ens att läsa.

Min kurator frågade mig hur länge jag orkade läsa. Ja, sa jag. Jag blir trött efter 20 minuter men har försökt läsa 2,5 timme i sträck. Men då hade jag bara hunnit 13 sidor (nästan 12 min/sida) och vet jag inte vad jag läst. I princip har jag bara tittat på sidorna och bläddrat. Det kommer hela tiden andra tankar som stör.
Receptet jag fick var att köra mindfulness övningar, gärna med compassion-övningar samt lästräning max 10 minuter och (det bästa)- efter 10 minuter läsning ska jag belöna mig med något som gör mig glad. Kom tillsammans med kuratorn fram till att Ben&Jerry var bästa belöningen ;D

Jag måste erkänna att jag frågade kuratorn om det verkligen hjälper mig att bli vettig att meditera och kan själv säga nu att jodå, jag har blivit bättre på fokusera och är därmed mindre stressad och mer tillgänglig för familjen. Det har fungerat bra med andra ord.

Nu sitter jag hela dagar men med 15-20 minuter i stöten och pluggar engelska vetenskapliga artiklar och gör analysarbete.
Har kommit fram till att dosen B&J inte bör överstiga fyra dessertskedar och att jag varannan gång kan ta en kopp kaffe i stället och tex skriva lite inlägg 😉

Det är lustigt att ju mer jag skriver av mig, ju mer kommer fram och måste jag skriva ner. Jag har varit med om tillräckligt mycket, tom enligt mig, men inte allt jag varit med om har inneburit ett trauma även om det inneburit skador. Det finns en person som alltid varit vid min sida och det är min syster. Kanske fyller jag på detta inlägg med mer än jag tänkt just nu, men då måste jag kolla med henne att det är ok först.

När jag var 8 år blev jag påkörd av en bil, min syster var med, hon är två år äldre, hon måste ha varit så rädd när hon sprang upp till faster som ringde pappa och mamma. Han har berättat att han tog hela legdan på tre steg. Hon har alltid varit handlingskraftig och tuff. Hon var den som kunde cykla med bruten arm och i ilska försöka lägga handen på styret trots att den föll ner gång på gång. Hon badade i isvak bara för att vinna vem som var först att bada under året och drog så på sig en dubbelsidig lunginflammation.
En gång när jag ville köpa en hästtidning och inte hade kvar fickpengar, så sa hon; – Har du verkligen kollat i jackan? Och konstigt nog låg där en tia eller två.

Jag minns inte mycket av våra föräldrars skilsmässa, jag var nio och syrran elva då. Inte heller minns jag att de bråkade mycket, men jag kommer ihåg en kall stjärnklar vinterkväll. Vi hade blivit utskickade tillsammans med hunden och skulle inte komma in. Antar att det var då de bråkade. Jag frös och grät och ville in, min syster hade lagt ut en fäll i snön och försökte göra det så mysigt hon kunde, så att vi tillsammans med hunden skulle titta på stjärnorna. Antar också att mamma inte ville att vi skulle gå till grannarna för att inte skämma ut henne (såna ord har faktiskt förekommit), vet inte annars varför vi inte skulle kunna gå dit. Kanske tyckte de det var för sent. Min syster gick för att säga hur mycket jag frös, men vi skulle inte få komma in än. Minns inte hur länge det tog innan vi fick gå in, men kanske inte så länge som jag tyckte.
Skrev ett litet tack-sms härom veckan till min syster för alla gånger hon funnits där, trots att hon själv bara var ett barn.

Det är tur att jag har haft min pappa. Han är den som visat att alla män inte är likadana. Han är den som lärde mig simma, trots att han inte själv kunde simma. Han höll mig under magen och sa; – Ja, sprattla lite med armar och ben, så går det nog bra. Han kom på föräldradag i klassen för att se hur jag hade det och sparkade boll med de andra i klassen på rasten. Han tog emot killar med problem i fordonsutbildningen som sen sa till mig hur stor inverkan han haft på dem. Han har alltid stöttat mamma även efter skilsmässan. Han och mamma körde mig genom hela Sverige till audition för skola som jag inte tog mig in på, fast de var skilda. Han hjälpte mig städa ur min första lägenhet. Han satt med mamma och lyssnade i rättegång när jag berättade hur jag varit utsatt för ett försök till överfallsvåldtäkt.
Min största rädsla är att förlora honom han har varit min trygghet.

Han blev hjärtsjuk för många år sen och det eskalerade när jag började studera. Han åkte in och ut ur sjukhuset, men ville bara tillbaka till jobbet. Förhoppningsvis blir han bättre nu och får pensionera sig inom kort. Hoppas vi får ha honom kvar många år till.

Inte ens hos mormor och morfar har allt varit hemskt. Jag minns ju också stunderna när vi barn satt framför öppenspisen och åt blåbärsglass på pinne och lyssnade på nån saga. Eller när vi lekte och fiskade i sjön. Men det är ju också det som gör det hela svårare, att inte kunna vara entydigt arg på en person, för att den har ju också gjort det här fina. Allt är inte svart eller vitt men tyvärr blir efterreaktionen sån att man gärna kategoriserar i svart eller vitt, inga gråzoner, tex rädsla för nära relationer för att man blivit så utsatt att man inte riktigt tycker att någon skulle vilja vara med mig utan att vilja ha något tillbaka och så täcker man känslan med ett par lager av skam också att man för den delen inte förtjänar en relation, det är ju trots allt pga mig det har hänt, annars skulle han väl inte vara så snäll också?

När jag var barn blev jag utsatt för övergrepp av morfar. Första gångerna jag minns en stark känsla av oro som lutade mot ångest var nog när jag som 7/8-åring skrev på deras gamla skrivmaskin i arbetsrummet och morfar kom in. Direkt blev jag orolig. Han ställde sig bakom och hängde över mig och frågade vad jag skrev på. Samtidigt tryckte han ner händerna i mina byxor och jag minns att jag försökte spänna ut magen så mycket jag kunde för att hans händer inte skulle få plats. Mormor och de andra stod i köket i rummet bredvid och lagade mat, minns inte om jag ropade på dem men jag tror inte jag vågade utan det var nog de som tillslut sa att maten var klar.

En annan ångestfylld situation var när vi var där kring juletid, kan ha varit ungefär samma tidpunkt faktiskt. Morfar och mormor höll på renovera ovanvåningen i sitt hus och det blev mycket spåndamm som jag reagerade på med min astma. Mamma sa att jag kunde lägga mig hos min morbror och frågade honom om det var ok. Det tyckte han var ok. Jag låg som på nålar hela natten kändes det som, orolig för om han också skulle röra mig. Det gjorde han aldrig. Jag somnade nog på morgonen av trötthet.

Jag fick ofta höra av dem att jag var knubbig och morfar jämförde faktiskt lite nu och då öppet, min och min systers kroppar, hur mycket tidigare jag utvecklades och fick bröst tidigare än henne. Överhuvudtaget var kroppen ständig följetong hos dem, hur knubbig jag var. De köpte byxor som var alldeles för stora och sa skrattande, ja, vi tänkte de skulle passa.

När jag var ungefär 11 år hade jag sen ett bra tag valt att inte följa med mamma och syskonen till morfar och mormor mer. Hon lagade köttbullar när hon frågade mig varför jag än en gång inte skulle följa med. – Han rör mig, svarade jag och minns hur mamma började skaka i hela kroppen. Hon höll stekspaden och spände hela kroppen, munnen snörps ihop och jag minns att jag gick till mitt och syrrans rum i rädsla för att jag hade sagt något dumt och att hon skulle slå till mig.

Ibland är jag inte säker på om det är jag själv som reagerar eller om det är syndromet, ex när barnen absolut inte ska ha hjälp av mig utan bara av pappa. Jag vet att så reagerar de då och då, ibland är det jag ibland pappa som gäller. Men när då nån annan frågar om jag varit borta mycket hemifrån eftersom barnen bara ska ha pappas hjälp? Då tänker jag att kanske man menar att jag är dålig som är borta, kanske jag borde vara hemma mer, men jag är inte mycket borta. Det är dessutom ett förlegat sätt att se på barns utveckling, tänker jag, att det alltid är på mamman det beror hur barnen beter sig. Om barnen vänder sig bara till mig, ja, då är det ju för äntligen varit hemma och bundit lite. Ingen tänker på om pappan är på tjänsteresor flera gånger utomlands eller inom Sverige, nej, nej, då är det bara för att mamma har fått vara hemma som barnen vänder sig till henne, inte att pappa varit borta. Är barnen glada och uppfostrade så är det för att pappa varit så bra. Räcker man som kvinna någonsin till? Eller är man bara en appendix? Kan man inte bara tänka att barns utveckling går så, ibland är den ena bäst, ibland den andra, särskilt om en nekat något då är den andre definitivt bättre oavsett om denne håller med.

Det är jobbigt att alltid vänta sig att behöva gå i försvar, men man kan inte hjälpa det. Man kan inte bara sluta vara sån. Man måste träna in nya erfarenheter och sånt tar tid, tålamod och engagemang, inte bara av den drabbade utan även människor runt omkring. Det hjälper mig att skriva ner svart på vitt alla gånger som jag känner mig nedvärderad eller nedtryckt för att jag lättare kan ta tag i något som är synligt. Där är jag nog inte annorlunda mot någon annan.

När jag nu har skrivit några dagar och börjar dela med mig till andra så är det kanske inte oväntat ptsd lägger fram sin oro och att man börjar tvivla på sig själv. Kanske det är för mycket tråkigheter, kanske borde jag inte skriva om vissa grejer. Men då försöker jag påminna mig om varför jag startat denna sida. Det är inte för att bli ännu en förnuftig blogg som delar med sig av goda råd och humoristiska skämt. Jag är inte särskilt förnuftig och inte den som ska ge råd heller. Men nog kan jag skämta ibland även om detta. Nej, den heter ju Min Ptsd och handlar om just det. Jag hoppas fler inom vården (även andra yrken) ska få förståelse varför vissa reagerar som man gör i många situationer. Jag har varit i samtal med många psykologer genom åren och har varit ganska öppen med just övergreppen, men ingen har tänkt tanken att screena för ptsd. Man borde kanske göra det per automatik om någon har varit med om ett trauma. Alla reagerar ju olika och det är verkligen inte alla som utvecklar ptsd, det har många orsaker varför man “klarar sig” eller “åker dit”, men jag tänker att oavsett vilken sida man tillhör så skadar det isf inte att göra en screening. Jag har aldrig velat vara till besvär och därför ryckt på axlarna och sagt att det där var då. Förresten, när jag skriver i inlägg att “jag kände” så betyder det att det var den känslan jag inte visade men faktiskt hade och undertryckte. När jag säger “jag sa” så är det vad jag lät andra få veta och trodde de ville höra.
Jag väntar fortfarande på traumabehandlingen och hoppas när den är “klar” att jag kan förlåta och ett starta ett nytt kapitel i vårat liv. Mitt viktigaste “varför” är ju trots allt familjen och jag vill att våra barn ska ha en vettig mamma också.

– Det är inte du, det är jag.
Funderar på vad man säger när man bryter. Du har varit en vän, om än något av medberoende. Du har skyddat mig och försökt hålla mig från att bli sårad, det förstår jag, men det är dags att vi går skilda vägar. Jag förstår om det kommer som en chock för dig och att du inte släpper taget bara så där och det är helt ok faktiskt. Mer och mer kommer du märka att jag säger emot dig och du måste ha märkt att jag redan går emot dig i smått. Vi vill ju olika saker och växer ifrån varandra allt mer.

Var på väg att lägga mig när dottern kom upp. Lite ovanligt att hon varit så här orolig nu i flera nätter, ofta kan man höra att hon drömmer men hon brukar sova sig igenom det. Nu har hon somnat igen så då skriver jag lite, kanske kommer pojken också upp snart.

Jag minns när jag var 14-15 år så var min mamma sambo med en man som hade viss alkoholproblematik. Han var periodare som man säger och under de perioderna var han extremt elak. Annars var det mest stökigt och otryggt. Minns att de hade bråkat en gång och sen lade de sig i sängen brevid varandra och var knäpptysta. Båda väntade ut att den andra skulle säga förlåt. Jag blev så arg. Jag skällde ut dem där de låg hur barnsliga de var, de kunde väl iaf göra nåt annat på var sitt håll istället för att tiga ut varann? Efteråt har mamma berättat att hon tyckte det var modigt och vuxet av mig att göra det. Jag kände mig bara utsatt.

Den mannen var inte snäll. Jag har sett honom dra min syster i håret i en trappa (minns inte om det var uppåt eller nerför), han var så ilsken. Han sparkade hunden vid flera tillfällen, han hotade oss, sa att jag var orsaken till att han drack (trots att han drack även innan han träffat mamma), slet mig i armen och ställde mig framför en spegel och sa att om jag tittade skulle jag se satan, jag var djävulen själv, jag var äcklande och ful och ingen karl skulle nånsin vilja ta i mig, vet inte hur många flaskor jag städat upp efter honom.

När jag började gymnasiet flyttade jag från stan. Jag fick skriva ett brev till soc för att få gå samma utbildning på annan ort. Angav hemsituation samt mobbing i skolan och fick deras tillstånd att flytta. På vårterminen undergick han behandling och det verkade bli bättre så jag flyttade hem under sommaren, men det höll några veckor så var det igång. Jag gick i en al-anon grupp för anhöriga till alkoholister och där jobbade en kvinna som hade nära samarbete med soc. Hon gav mamma ett ultimatum, antingen flytta med mig eller så skulle de hitta en lägenhet åt mig, då var jag 16 år. Hon valde stanna kvar och vid den tiden jobbade jag extra på lasarettet och minns som det var igår när den kvinnan ringde till lasarettet och sa att hon hittat en lägenhet åt mig. Jag grät floder för jag visste att nu var det slut. Nu bryts allt. Och så blev det i princip.

Jag fick min lägenhet och det blev inflyttning precis när kyrkans ungdom hade läger ihop med en annan grupp norrifrån. De erbjöd sig hjälpa mig flytta lådor och tyckte det skulle bli kul att se nya stället. Mammas sambo stoppade dem redan i trappuppgången, de hade minsann inget där att göra. Han och mamma hade redan börjat packa ner mina saker. De fick stå i trapphuset och vänta. Jag var som i en dimma, kände skuld och skam inför mina kamrater och sorg för att lämna mamma, nu hade hon ingen förutom lillebror som kom varannan helg. Vi fick iaf ta lådorna och gick bort till lägenheten där vi fikade och surrade. Tur att jag hade kyrkans ungdom att gå till.

Jag hade bott själv några dagar så bjöd mamma hem mig på middag men hon mötte upp mig på vägen när jag började gå dit. Jag var inte välkommen dit för honom. Minns att jag sa att det var ok, men när mamma gått hem till sig grät jag. Hädanefter fick jag gå upp på hennes jobb för att kolla att hon var ok. Lokalen där luktade av inpyrt rök i väggarna, på den tiden fick man röka i offentliga lokaler, det var så jobbigt för min astma men jag visste iaf att hon var ok.

Min farfar gick bort dagen innan jag skulle fylla 17 år. Jag hade tänkt hälsa på honom på lasarettet efter skolan för pappa hade sagt att han var där, men pappa kom förbi på morgonen och sa att han gått bort under natten. I dvala gick jag till skolan. Vägen går förbi lägenheten där mamma och sambon bodde och hon stod på balkongen när jag gick förbi. Hon ropade att jag kunde komma dit, min syster var också där. Jag kunde komma upp eftersom hennes sambo inte var hemma sa hon. Jag nekade och gick till skolan. Tänkte att nog är det förbannat att det ska vara kriteriet för att jag ska komma in, att han inte är hemma och inte vet om det.