Jag tycker att jag mår lika dåligt nu som jag gjorde för några månader sen, jag är rädd att förlora familjemedlemmar, får utbrott av missar/slarv, trycker ner mig för att jag inte mår bättre, tänker att andra tycker illa om mig, att familjen vore lugnare utan mig osv. När man mår dåligt behövs det inte mycket för att man ska sjunka ner ännu mer. Med det sagt vill jag inte påstå att någon person gör att jag sjunker, nej, det är mina stressreaktioner som gör hela jobbet själv alldeles galant. Jag vet det, men det spelar inte någon roll just nu, jag vill ändå skylla på vad andra sagt eller gjort, måste försöka meditera mig ur detta tillstånd. Såg i en grupp att det är fler som slår ner på sig själva “jag borde…”, “varför kan inte jag, när andra kan”, “jag har ju klarat mycket mer tidigare” etc. Börjar snurra i hjärnkontoret, jag vill hjälpa dom, jag vill hjälpa mig, min familj och vänner….

Måste fokusera på mig själv först intalar jag mig och noterar just den förändringen, för några månader sen hade jag inte tänkt i dem banorna utan skrapat av mig och tänkt att nu fixar jag den här människan framför mig istället. Så, fokus på att hjälpa mig själv- check. Igår var det soligt och varmt ute, så här i april säger man ju att vädret växlar sju gånger på en dag, därav ordet aprilväder, så igår orkade jag städa, fixa lite på gården, vara ute med barnen och leka. I förrgår möblerade jag själv om sovrummet, tvättade två tvättar, diskade och städade sovrummet grundligt under tiden jag möblerade om. I dag orkar jag inte ens duscha, tanken på promenad gör mig nästan illamående. Jag vet jag borde gå och kommer nog göra det också och förmodligen må bättre efteråt… men just nu är det piss…. Då är det bra om man kan dela in vardagen i mindre delar än en dag och se hur mycket man lyckats göra innan man föll igenom. SEN kommer nog balansen i vardagen att jobbas med också…. men det är nog bra att kunna se skillnader över tid vad man gjort som påverkar tröttheten och jämföra. Sen kan tröttheten ta olika lång tid att ta sig ur. Psykisk trötthet upplever jag som mycket värre och har en längre återhämtningstid än fysisk trötthet. Men så har jag ju varit en träningsmänniska och är det till viss del än.

Jag tycker att jag mår lika dåligt idag som för några månader sen, som sagt. Men det tar längre tid för mig innan jag blir irriterad/arg, mitt tålamod är längre, jag blir i regel inte lika arg och jag tar mig snabbare ur min ilska. Jag har lättare att förklara för andra vad som händer i mig innan, vilket underlättar både för andra och mig.

Jag tycker det är jättejobbigt när andra tycker att jag sagt något dumt om dem. Ska ge exempel:

Jag la upp en räkneövning eller snarare uppmärksamhetsövning på fb, en larv, en klocka och en blomma och man ska räkna ut slutsumman. Många svarar fel pga att man kanske inte noterar förändringar på bilden vilket påverkar svaret och har man försökt svara flera gånger och det inte är rätt så händer det då och då att folk ilsknar till. Ibland ser man glimten i ögat på den “ilskna” kommentaren, men ibland känner man att det faktiskt inte ett skämt utan någon blir på riktigt arg och påpekar att man minsann visst har rätt och att det är jag som har fel och man kastar fram argument för sin sak. Det ledde till att jag tog bort uppgiften från loggen eftersom en del reagerade starkt. Sen förklarade jag också att pga reaktionerna så tog jag bort den för jag vill inte bli sedd som en elak människa som gör narr av andra.

Då fick jag ett meddelande på min logg från en människa som bad så hemskt mycket om ursäkt, kände sig jättedum mot mig men sen i nästa andetag säger “jag visste inte att du var så känslig” och att kommentaren “var menat som ett skämt”. Här triggas min ptsd, jag vet att människan känner sig träffad även om jag inte pekat ut personen (förmodligen tänker hen själv att hen varit onödigt hård), jag känner mig taskig för att jag ens skrivit min anledning, jag skakar i hela kroppen för ursäkten känns trots allt inte uppriktig utan ett tilltag av undertryckt aggression riktat mot mig igen. Det spelar ingen roll om det var just den kommentaren eller någon annan sagt nåt värre, jag vill inte att nån ska trycka ner mig bara.

Ungefär här känner jag ett behov att sopa allt under mattan och bara släta över allt och fortsätta som inget hänt, vilket jag försöker göra med att svara att hen inte alls behöver be om ursäkt och att allt inte syns i loggen. Men kvar är känslan av något ouppklarat och jag vet vad det är och nu kan jag inte ta upp det igen.

Det är den där känslan av att det återigen är jag som borde be om ursäkt för att jag trampat på en öm tå och sårat någons manipulerande ego.

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Jag är inne i en svacka och känner mig många steg tillbaka i utvecklingen, vilket är enormt frustrerande när man ändå tycker att man mår så mycket bättre. Jag VET att det tar längre tid för mig att “falla”, jag VET att det inte är lika långa svackor, men likväl KÄNNER jag mig lika dålig, dum och ilsken som för några månader sen. Inte är det bättre av att barnen inte vill följa med mig hem efter föris heller. Min sambo märker av svackan tydligt. “Sen dead-line i måndags har det gått fort neråt” sa han. Och ja, det har det. Jag skulle lämna in det jag gjort på c-uppsatsen då och kände som vanligt att inget duger, jag har gjort för lite bla, bla, bla. Tur min handledare är förstående för ptsd och har en lugnande effekt på mig. Kändes mycket bättre efter handledningen och vi gjorde en övergripande plan för vårens handledningstillfällen med kortare tider, mindre genomgånger och kortare tid mellan tillfällena. Det känns så fint ändå mitt i allt att de verkligen vill att man ska klara utbildningen och stöttar allt som går.

Vi var även på 4 års kontroll med äldsta barnet på bvc. Jag måste erkänna att de kontrollerna stressar mig oerhört sen vi bytte dsk. Det känns som att jag borde vara orolig för att barnet inte säger “R” ordentligt, blir trött vid en ögonkontroll som även jag skulle bli trött av pga allt återkommande “tjat”, inte gör rätt vid hörselkollen, inte kan rita en “huvud-foting” etc. Grejen är att jag på riktigt inte alls är orolig, jag tycker att en fyra åring fortfarande utforskar världen och är intresserad av många saker och då kanske man inte sitter och ritar huvud-fotingar hemma, man kanske matar myrorna i sina stackar istället eller kollar älgbajs i skogen för just nu var det mer intressant. Ja, han är inte blöjfri heller. J-a kravspecifikation om man får säga så…. Tycker synd om barnen. Kanske, mest troligt, är jag påverkad av kraven jag upplevt och bla fått träna med “oSkaR-maskinen” S och R och bara fick fel. Hela tiden pep den och blinkade rött “R” “R” “R” “S” “S” “S”, nåja, det blev ju folk av mig med tänker jag i ilska och knyter näven i fickan 😉 😉

Har du tänkt på hur olika något som sägs/skrivs kan uppfattas. Det cirkulerar flöden på fb (nu kanske mer än vanligt) och utmaningar jag inte delat förut delar jag nu för att lätta på stämningen lite.
Min stressreaktion går dock i gång för sånt som en “normal” människa kanske inte skulle reagera på. När jag ser en text med orden “Dela den här bilden/informationen för att visa att du bryr dig. Jag kan redan säga vilka vänner som kommer dela” etc så blir jag stressad på flera plan.
1) Dels för att jag kanske inte håller med om det som visas/sägs och delar jag inte då kanske personen kommer tycka illa om mig och säga “det var det jag visste”.
2) Jag kanske håller med men det finns inte nog med belägg för att jag ska vilja starta en debatt kring ämnet och därför inte delar, tycker personen då att jag är osympatisk och en sämre människa för att jag inte delar.
3) Jag blir stressad för att jag känner mig provocerad och styrd att dela något som jag inte valt själv att lägga upp.
4) Om jag däremot säger ifrån när jag inte håller med så blir jag stressad pga att då är det jag som själv orsakar om nån uppfattar mig på ett visst sätt som jag inte vill bli uppfattad på bara för att jag tycker annorlunda.
5) Jag kanske inte alls tycker just den kampen är det jag vill lägga energi på just då, det stressar mig att då behöva tänka att andra ser mig som en person som inte bryr sig, när jag faktiskt är en person som bryr mig alldeles för mycket och behöver skärma av och välja striderna.

Jag tycker faktiskt att “uppmaningar” är manipulerande just för det att det ofta innehåller “jag vet redan vem av er som kommer dela” eller “Dela om du bryr dig”.
En “utmaning” innehåller sällan de orden och jag delar inte heller om det skulle vara så, en utmaning syftar också till att öppna upp för ett valfritt möte med sig själv huruvida jag vill utmana mig att dela fem skivor jag gillar, tio bilder från vardagen eller hälla en hink isvatten över mig för något syfte.

Jag skrev i ett inlägg tidigare om att skilja på vad som är andras uppfattning om mig och min uppfattning om mig. Det är mitt jobb i nuläget och träna på att faktiskt kunna visa vad jag tycker utan att lägga en värdering i vad andra tycker om samma sak. Dvs att jag tycker det saknas information kring ett fb-inlägg innebär inte att jag tycker människan inte har kunskap, jag kan tycka samma person är en jättefin människa som bryr sig mycket om världen och vill veta mer, det är inte det jag säger något om. Mina åsikter om något/någon definierar inte hur något/någon är lika lite som att jag definieras av någon annans åsikt.

Jag blir modigare och det känns faktiskt bra men jag måste ändå peppa och uppmuntra mig själv för de gånger jag går emot min stressreaktion, stannar kvar och faktiskt UTMANAR mig själv.

/Hulda

Jag har varit på samtal idag, efter förra samtalet sa kuratorn att det kan komma dippar nu när jag blir allt bättre och bygger upp en trygghet. Det är ganska intressant att samma kväll (efter förra samtalet, alltså) fick jag en rejäl dipp. Kanske för att jag tillät mig slappna av i det också. Hade trots allt kännt ett tag att det var något som låg och gnagde i mig och då släppte jag fram det. Annars har dessa veckor varit upp och ner ungefär som en ekg kurva. Men som en väninna sa, det är en tydlig bild av livet och det måste kanske vara så för att man ska vara vid liv. Alla vet ju att när ekg kurvan rätas ut… ja, då är det slut…

Har kommit fram till att det jag behöver jobba mer med just nu är tillit. Tillit både till mig själv och till andra. Så nu har jag fått en uppgift för att jobba med tillit framförallt till mig själv, min förmåga att stå upp för mig själv, min förmåga att ta beslut, min förmåga att ha självmedkänsla och att det är ok, jag kan lita på mig själv. Jag vill stå stadigt när det blåser.

Från det ena till det andra… Igår var det första april. Lurade du någon? Jag har haft jättesvårt att luras, har varit orolig för att andra ska uppfatta mig som löjlig eller dum som luras och kanske tom ta illa upp. Igår fick jag iallafall lust till att busa lite. Skrattade lite för mig själv hur “busig” jag varit. Alla i min omgivning vet ju att det varit jobbigt för mig under studierna och att jag är utbildad massageterapeut. Dessutom har jag haft planer på att starta en utbildning till massageterapeut själv. Så det kändes som ett lämpligt tillfälle att luras omkring 😀 Moahahaha… (elakt skratt). Många gick på det, även om inte alla gjorde det och det var ganska skönt att släppa kontrollen lite och leka.

/Hulda

Jag sitter här vid datorn och det blåser kraftiga vindar utanför. I min ensamhet (barnen sover och sambon jobbar) så läser jag andra elevers i nuvarande klassen c-uppsatser för inspiration. Efter ett tag börjar tankarna vandra. Några gånger klarar jag avstyra, men nu får jag anse mig besegrad för ikväll.
Tänker på min skrivkompis från förra klassen och hur jag skulle vilja skriva ett tack-brev till henne. Tankarna vandrar vidare och det brevet får ligga i tillväxt till en annan gång, för jag förs vidare till annat håll när jag börjar tänka på framtiden och ev vidareutbildning.

Det finns många utbildningar jag kan tänka mig, demenssjuksköterska, psykiatrisköterska, distriktssköterska men kanske framförallt det jag var inriktad mot från början av grundutbildningen, nämligen barnmorska. Tänker på att då måste man göra en D-uppsats och vad ska man skriva om då. Tänker också på hur jag kan använda mina egna erfarenheter av att ha barn och lida av psykisk ohälsa samtidigt. Jag vill ju inte att mina erfarenheter ska gå obrukade på något sätt. Jag diskuterade detta med händelsers mening och syfte tidigare och anser att ingen kan säga till någon annan att det nog finns en högre mening med att tex förlora ett barn, vara utsatt för övergrepp eller ett barns förlust av förälder/föräldrar etc. Jag tror starkt att den meningen måste man själv skapa sig, dvs söka en mening med det svåra för att få ett avslut och gå vidare. Får man inte ett avslut så blir det något som tär på en under livets gång.

Jag tänker på när vi fick vårt första barn och hur vi pratade mycket om syn på uppfostran och hur stöttande min sambo var för mina tankar. Han sa också att han tänkte likadant, även om jag tror att han skulle kunna tänkt sig vara mer “givmild” (brist på annat ord) mot att andra tex kan sköta barnen. Jag har varit och är noga med att det är vi som främst ska skapa tillit hos barnen och vara de som tröstar och finns där. Jag har inte heller velat ha barnvakt längre än ett par timmar för den anledningen. Det har skapat en känsla av trygghet hos mig men också känslor av utanförskap, tankar på att jag varit taskig mot andra, inte litat på andra, inte tagit till mig andras råd och kunskap, varit den som helt enkelt ska klara det själv av rädsla att andra ska tycka att jag inte kan sköta barnen och rädsla att ligga andra till last. Tror faktiskt att andra också kan ha haft vissa av de tankarna, vilket bidragit till min känsla. Men… med träningen som jag gör nu har jag kommit underfund med att det är självklart att jag reagerat som jag gjort och som psykiatrikern sa “det vore konstigt om du inte reagerat på något sätt. Jag tycker inte alls din reaktion är konstig.” Jag konstaterar att jag har klarat mig själv och har fått förlita mig på min egna bedömning eftersom andras bedömningar har skadat mig. Mamma sa flera gånger till min syster “Du kommer orsaka ett helvete” och till mig sa hon “Och du kommer hamna i ett helvete” [problem]… Jag förstår och känner till och med något av medkännande inför de beslut jag gjort (inte ensam dock, när det gäller barnen). Min sambo har alltid tagit stark hänsyn till mina känslor även om han inte alltid förstått min reaktion, och jag har alltid fått känslorna bekräftade och respekterade av honom.

Jag har gått igenom självförakt, skuld mot andra, försökt ställa tillrätta och vara till lags. Nu är jag inne i att förstå mig själv och lära mig mer om självmedkännande så jag kan helas inte bara för min egen skull utan för allas skull.

I skrivande stund är klockan halv tolv på natten. Jag har just avslutat en mindfulness övning som heter “Släppa dagen”. I den så tittar man över dagen och om det är något som varit särskilt jobbigt eller frustrerande, nåt som har hänt som man behöver släppa. Dagen idag har för övrigt varit en helt underbar dag från morgon till skrivande stund. Ska snart lägga mig så det förblir bra 😉

Får något av en aha-upplevelse i slutet av meditationen, då man släpper saker som hänt. Jag tänker på att jag hamnade i ett “samtal” på fb med en vän där, ämnet rörde sig kring rådande situation angående Covid19, isolering och hygien. En annan nämnde tillslut något om att man kan läsa kommentarer för att se att fb är fullt av troll. Naturligtvis tänkte jag om han syftade på mig och analyserade igenom alla mina kommentarer, men jag tog aldrig upp det. Nå, i slutet av övningen så definerar man sig inte genom händelser eller dyligt och det är då jag känner så starkt…

Vem jag är definieras ju inte av vad någon annan ev tycker om mig, ex om någon tycker det är jobbigt att jag tar upp känsliga saker så innebär ju inte det att jag egentligen är jobbig. Om någon tycker jag hakar upp mig på saker så innebär det faktiskt inte att jag är oförmögen att släppa andra saker. Eller om fröknarna på förskolan tycker att barnen leker så bra med varann och är omtänksamma mot andra, inte ens då definierar det vem jag är, möjligen skulle barnen själva ev kunna definiera sig som omtänksamma (även om jag blir superglad att höra det givetvis).
Inte ens alla de saker jag utsatts för definierar vem jag är, det är fruktansvärda saker som ingen borde vara med om (har inte skrivit de värsta sakerna), men det innebär inte att jag är fruktansvärd. Bara att jag inte haft nog trygghet och en stabil grund att luta mig mot.

Jag håller på att söka efter min egen definition 🙂 Hittills vet jag att jag är en människa som kämpar och är villig att lära mig nytt om mig själv.

Sen förra inlägget har jag mått dåligt och haft en knut i magen. Jag har känt mig orättvis mot mamma och att jag inte borde säga så dåliga saker om henne. Hon har gjort vad hon kunnat utifrån sina kunskaper och säkert gjort sitt bästa. Hon har också gjort erfarenheter ingen ska behöva gå igenom. Även pappa sa till mig som barn att mamma har det inte lätt, du ska vara snäll med henne. Men så hände något idag. Min kurator har för länge sen gett mig uppgiften att skriva ett brev till mig själv utifrån själv-compassion, medkänsla med sig själv, typ “jag förstår att jag reagerar så här för att…” Jag har inte kunnat utföra den för jag har inte vetat hur jag ska känna medkänsla med mig.

Jag har nyligen fått lära känna en fantastisk kvinna och vi har väldigt roligt ihop. Vi pratade om känslor och jag sa att känslor är bara känslor.
Vi har lärt oss att vissa känslor är bättre än andra tex glädje och vänlighet, men när vi inte känner oss glada eller vänliga så kompenserar vi känsla med uttryck så vi skrattar och “bjuder till” för att slippa ta till oss känslan. Ingen kommer ju ändå att vilja höra. Ingen kan ju ändå göra något åt det som varit. Men det som händer är att känslan, som blir nedtryckt och övertäckt nånstans i maggropen, börjar mögla och nångång tillslut så ger den dålig mage och det börjar lukta om mina uttryck och jag har kommit fram till att det är min möglade känsla som gett mig dålig känsla i magen nu. Jag har också bestämt mig för att ta hänsyn till det faktum att jag känner som jag gör, även om min vuxenhjärna kan komma med förklaringar så tar det inte bort den bortglömda barnhjärnan som vill vara trygg men inte är det och som vill få vara arg och säga att det här var fel behandling av dig mamma. Jag tror inte jag kommer våga säga det till mamma eftersom hon inte “är där än” som man säger och det skulle inte bli bra. Nångång kanske, men inte just nu. Nu räcker det med att jag svarar mig själv att det är ok att jag känner mig övergiven och ledsen för jag har inte fått känna det innan.

Min mamma har precis delat ett inlägg på fb som provocerar mig så mycket. Det provocerar för att jag känner att det finns alltid en anledning varför kontakter bryts eller sker mer sällan. Är en relation bra behöver man aldrig fundera över varför någon inte hör av sig. Behöver man skuldbelägga så är relationen inte bra.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt prata med henne om hur jag känner i vissa lägen. Det kan tex låta så här; När du säger så där så känner jag mig pikad, är det så du menar? Ja, kan jag få till svar, men inget mer. Jag har alltid saknat en mammas trygga, icke-dömande famn att vila i och krypa in i när det varit för jobbigt. Det är min famn som använts till det i stället. Men kan jag säga det till henne? Nej, jag undviker att försöka mer eftersom det bara gör en någorlunda “lugn” relation mer stormig och i slutändan är det ändå jag som känner mig taskig. När jag tänker efter finns det ingen kvinna som fått mig känna mig trygg. Aaa, jag önskar tårarna ville sluta rinna.

De vackraste orden man kan säga är inte “jag älskar dig” vilket mamma också ofta lägger ut på fb ihop med inlägg som “mitt älskade barn”, “min älskade dotter” “visa tacksamhet mot din mamma, en dag är det för sent”. Vem som helst kan säga att man älskar någon utan att egentligen vara beredd att låta den andre känna sig värd att göra förändringar för. De vackraste orden tycker jag är “förlåt, vad bra att du påminner mig, jag vill inte göra dig ledsen”.

En sak har jag lärt mig under alla år inom vården, det är att aldrig ifrågasätta varför barnen inte hälsar på föräldern eller varför föräldern stänger dörren mot barn. Man vet inte vad som ligger bakom, det kan vara övergrepp, misshandel, missbruk, ja, vad som helst faktiskt. Jag som utomstående har ingen aning, även om personen jag vårdar verkar vara så snäll. Det är inte mitt yrke att bedöma, mitt jobb är att vårda.

Jag saknar mormor också, men har valt bort den relationen pga morfar. Hon skickar ibland saker till våra barn eller pengar. Sen frågar mamma alltid om jag tackat ordentligt för det. Jag tycker inte jag ska behöva göra det. Jag tar emot till barnen, de behöver inte veta vad jag upplevt, inte heller gentemot mamma (deras mormor). De älskar sin mormor och det är ok, tids nog gör de sin egen bedömning och jag kommer inte pressa dem att tycka som jag. Men jag kommer inte låta min mormor och morfar träffa våra barn, som det känns nu iaf.

Jag förstår att det kan verka som att jag har fått hjälp väldigt fort, det är så det kanske ser ut när jag skrivit. Men när jag tänker efter så börjar jag närma mig 50 år och redan som 3-4 åring blev jag inlagd ett par dagar på barnklinik för utredning. Vet inte exakt vad inläggningsorsaken var men tror att det var pga att jag var “sängvätare” (något som är vanligt symtom vid ptsd hos barn under 6 år). Sedan har jag genom åren sökt hjälp i BuP (som det förkortades då), som vuxen har jag sökt samtalshjälp och gruppstöd genom psykoterapi, målande bildterapi, privat samtalshjälp av psykolog. Jag har inte upplevt att något har hjälpt, många av dessa har jag inte heller känt tillit till och då är det ju svårt att finna hjälp.

Jag självsvalt mig i tonåren och en lärare uppmärksammade detta och tog in mig för samtal då jag gått ner mycket i vikt och var kontstant trött. Jag bortförklarade med att jag var “kär” och hade svårt att äta. Vet inte om hon trodde mig, men det gick inte vidare iaf.

Att jag fått hjälp nu beror på så många faktorer, jag har barn och vill att de ska ha en vettig mamma som de inte behöver ta hand om, jag gjorde praktik på psykiatrisk öppenvård och det raserade även mina fördomar om vilka som söker hjälp där (kommer berätta mer), min kurator fick en association till ptsd, ja, det är många saker som timat just nu.

De senaste fyra åren har varit särskilt psykiskt påfrestande för mig. Jag har fått två barn och ett missfall däremellan, första födseln blev akut kejsarnitt pga syrebristrisk för barnet, andra blev planerat snitt. Jag hade föreställt mig “vanliga” födslar och fick höra att det skulle “bli så lätt om jag brås på den och den”, sen kunde jag inte amma, vilket jag också såg som ett misslyckande, jag började min högskoleutbildning då den minsta var en vecka gammal, min pappa har varit in och ut från sjukhus och fick en misstänkt stroke under en period som en lillasyster la upp livevideos när hon tar heroin. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag fick en svår ångestattack efter att jag lagt på luren när jag försökt prata med min lillasyster utan resultat. Ringde 1177 som ville skicka ambulans, men som den person jag är som inte vill vara till last så sa jag att jag kunde köra in till akuten själv, vilket jag också gjorde. Där fick jag samtala med en läkare som ville skriva ut medicin, jag nekade och då frågade han vad jag ville ha för hjälp. Jag sa att jag ville ha samtalsstöd eftersom jag vill få bort detta en gång för alla, jag har ju familj att tänka på. Detta tyckte han var klokt och jag förstod det som att han skulle remittera mig rätt. Han ville gärna skriva ut medicin för “det är vad jag kan göra just nu, och det kan ju vara bra att du får sova på natten”. Jag får ångest av att svälja tabletter så jag fick flytande istället som jag kunde ta sporadiskt när jag ansåg mig behöva.

Efter ungefär ett halvår hade jag fortfarande inte hört något från någon psykolog, så när jag var på bvc med minsta barnet tog jag upp det och frågade distriktaren där. Det fanns ingen remiss. När hon fick höra min situation så kontaktade hon direkt psykologen för bevakning. Jag blev kallad och fick tio samtal med henne där det mesta utgjordes av övningar, läsa en bok och när jag läser journalen framkommer bara att jag har “förbättrat mående”. Tur att jag ändå bad att få uppföljande samtal om ett år. Det var i fjol som den nya psykologen då ringde, men eftersom vi jobbat nära varandra så ville hon att jag skulle träffa den nya kuratorn istället. Det sa jag var ok, tänkte ändå att om det är så att man inte ska kunnat jobba i samma lokaler ens då kan ingen på liten ort och som jobbar i vården få hjälp alltså? Eftersom här känner man ju till varann. Nåja, det blev ju till det bästa eftersom kuratorn var denne klarsynte kurator jag berättat om innan och som var den första att misstänka ptsd. Jag fick alltså träffa psykologen iaf då för ett fördjupande samtal och genomgå skattningsformulär som visade tydlig kronisk ptsd. Kronisk i den här bemärkelsen, ska sägas, betyder att det pågått längre än tre månader- inte att det inte går behandla. Jag blev remitterad till psykiatrin för fastställande av diagnos och fortsatt bedömning. Det dröjde ganska precis tre månader tills jag fick träffa läkaren på psykiatrin, han ingav väldigt gott förtroende, var fin i bemötande och inkännande. Han sa direkt att det är ptsd och vi pratade om vilken behandling jag var inställd på. Han var på samma linje som jag att läkemedel (om än bra som komplement) inte är det första valet man ska göra då det “bara är att torka upp vatten från golvet om man har en läcka. Man måste laga läckan för att inte mer vatten ska komma upp”. Klok läkare. Och nu är det alltså väntans tider för mig när jag väntar på kallelse för traumabehandling.

Det var bra att jag fick göra praktiken på psykiatriska öppenvården, för som en patient sa till mig; -Hade du några fördomar om vilka patienter som går här och hur vi är? -Ja, svarade jag sanningsenligt, det hade jag nog när jag tänker efter. Men jag förstår nu att det kan vara jag eller vem som helst som behöver hjälp under vissa perioder i livet.
Jag har nog aldrig fått så bra respons varken från handledare eller patienter som under den praktiken.

Så nu ser kanske både ni och jag att detta varit en långdragen process och det är först nu som det lossnat och jag också är mottaglig och kan säga; -Jag orkar inte, hjälp mig.