Jag har precis haft en time-out på pluggandet och sprungit 15 minuter på löpbandet. Vi är just nu inne i en intensivt slutspurt med mycket grupparbeten, tre seminarier, en examinerande uppgift, ett examinationsseminarium på fyra veckor. Alltså fem uppgifter. Jag somnar och är stressad, vaknar på natten av mardrömmar, vaknar stressad, studerar under stress och press och försöker följa barnen på ridning men under stress. Igår skickade jag ut barnen från stallet då de stojade och härjade, ledaren sa inte ifrån och jag stod med en häst som inte var fastspänd än och vet inte hur jag ska göra. Ska jag släppa hästen för att pedagogiskt stoppa barnen och förklara hur man beter sig och hur hästarna reagerar när de stojar? eller skicka ut de från stallet utan förklaring? Det blev det senare och jag känner mig hemsk hur jag än skulle ha reagerat så känns det som jag skulle gjort fel.

Idag har jag pluggat och nu (ånyo, för typ femtielfte gången efter barnens nedkomst) bestämt mig för att föra en typ av hälsodagbok. Jag kommer försöka göra det här och just nu kommer den ligga både som okategoriserat och under särskild kategori. Framöver kommer jag bara ha den under särskild kategori. Till saken hör att jag alltid idrottat, så länge jag kan minnas, inte varit särskilt bra i nåt, men det har varit en tillflykt som jag kunnat vila i. Som mest tränade jag tre idrotter under fem kvällar när jag var 11 år. Ja, jag har tränat mer senare i livet, men då bara kampsport, som jag tränat som mest sju till nio pass per vecka mellan det jag var 29-33 år. Sen var jag tränare fram till 2016 då första barnet kom och nu har jag svårt att komma igång, ingenting känns roligt, jag känner mig tung, trött och dålig, utan ork, utan spänst, utan snabbhet. Ibland blir jag så deppad att alla rutiner försvinner och jag orkar inte ta tag i nåt. Men… jag vet att forskningen visar att man mår bättre av rutiner och träning och jag vet det också genom att jag mådde mycket bättre när jag fick dagligt utlopp för stressen. Så… nu försöker jag starta upp igen. Håll tummar och tår och följ gärna. Kanske kan det också peppa nån annan och ge förståelse för att det är inte “bara att göra”.

0

Jag har redan bestämt mig för att kvällen ska bjuda på två inlägg här. Det här är andra inlägget. Tycker det förtjänade egen plats 🙂

Min sambo hade föreslagit att jag skulle ta en av kajakerna och ta en tur för att få lite lugn och ro och återhämta mig eftersom jag inte mår bra just nu. Han plockade ut havskajaken eftersom det blåser lite på sjön och det är min första tur på fyra år nästan. Det är mao lite stabilare kajak än den som annars är min. Jag satte mig i och han styrde ut mig. “Det ska nog bli skönt” tänkte jag…

Nästan direkt körde jag på en sten och fastnade. Jag ropade på min sambo;
“Jag har fastnat på en sten, jag kommer inte loss.” Visste inte om han hörde mig och jag försökte förgäves staka ut mig med paddelns hjälp. Till slut tänkte jag att jag måste bara komma loss, vågorna gjorde det inte lättare men jag stack ner handen i det kalla vattnet och försökte knuffa bort mig från stenen. Det lyckades, men nu var kajaken med långsidan längs med vågorna och jag kämpade med att få kajaken att vända som jag ville, åt höger så jag kunde fortsätta mot hängbron. Det gick inte, vågorna kom från det hållet så jag fick börja med att cirkulera åt andra hållet för att komma runt.

“Nu kan jag fortsätta.” tänkte jag och överaskades av vågornas styrka och tänkte att nog var det typiskt nu när jag skulle ha en skön paddeltur. Jag ville inte ge mig iaf och fortsatte i riktning mot hängbron och i motvind. Efter ett tag blev jag lite trött i armarna och fick lite ont i vänster armbåge.
“Jag måste försöka hitta en bra teknik så jag orkar,” tänkte jag. Då hör jag en motorbåt närma sig bakifrån.
“Typiskt, det kommer ge ännu större vågor”, tänker jag och vänder på huvudet. Det är min sambo och barnen som kommer.
“Du glömde vattenflaskan.” säger han. “Jag ropade, men du hörde nog inte.” Han vet att jag helst inte dricker sjövattnet om jag inte behöver, vilket kanske är fånigt eftersom sjön dels är reglerad och vattnet inte “står stilla” så det är fullt drickbart. Men han kom med flaskan och önskade mig en skön tur. De åkte tillbaka och jag fortsatte.

Jag försöker ta i ordentligt och använda den övre armen till att snarare “skjuta ifrån” paddeln än dra den nedre armen mot mig. Det underlättar för smärtan. Jag känner att jag är törstig men vågar inte riktigt stanna till än, värre än att paddla mot vågorna är att få kajaken längs med vågorna eftersom den blir ostadigare och det är större risk att välta. Ett annat alternativ är att vända helt och paddla mot andra hållet i stället, det finns inget fel bara man tar ett beslut som sagt, för vila nu är inte ett alternativ. Jag beslutar mig för att fortsätta, “då får jag ju medvind hem”, tänker jag och då är jag säkert trött och behöver det. Det går förvånansvärt bra och jag känner mig, min onda vänster armbåge till trots, rätt stark. Snart är jag framme vid hängbron och paddlar under den. Här är det nästan inga vågor, även om vattnet krusar sig en del.

Nu är jag på andra sidan ön och paddlar längs strandkanten intill samhället. När jag kommer på andra sidan av den delen sjön så vänder jag tillbaka och paddlar tvärs över sjön mot hängbron, men nu är det tungt. Det känns som jag inte rör mig en meter framåt. “Det känns som jag står stilla,” tänker jag, men jag förstår att det beror på att krusningarna i vattnet kommer från sidan vilket gör att man inte får något riktmärke. Ett tag noterar jag iaf att hängbron blir större, alltså är jag närmre, men när jag kommer tillräckligt nära bron så hjälper inte den, nu kan jag inte bedöma längre om jag faktiskt kommer framåt, jag måste hitta ett annat riktmärke för att orka fortsätta. Jag måste se att jag kommer framåt. På min högra sida har jag fiskodlingen, med byggnader som jag använder mig av. Jodå, jag noterar att väggarna på byggnaderna “försvinner bakåt”, alltså rör kajaken och jag på mig. Skönt, jag pustar ut och kostar på mig en dricka paus. Jag kommer över på “vår sida” sjön igen och fortsätter tillbaka mot hemmet. Medvinden är inte så “medvindig” som jag trodde, den kommer snett bakifrån vilket ger nästan samma effekt som innan, det känns som det går väldigt långsamt fram. Men vänta, “är det inte min sambo som kör förbi på vägen?” Jodå, han noterade att jag såg dem och skickade ett meddelande att de åker och handlar.

Jag paddlar hemåt och när jag närmar mig så ringer jag till sambon. “Vi är snart hemma så kommer jag ner och hjälper dig upp” säger han. Jag kommer fram före och får cirkulera.

Det har varit skönt, jobbigt och jag har blivit lite blöt, men jag klarade turen och känner mig i skrivande stund lite bättre till mods. Tänker för mig själv att jag skrivit ett inlägg tidigare i en annan blogg om när jag paddlat och då i väldigt höga vågor som for över kajaken och hur man kan tänka att det är lite som livet är i stort när man paddlar. Jag måste ta beslut och kanske blir jag blöt och tom genomdränkt men jag måste paddla vidare iaf, jag får inte stanna upp, då är risken större att jag faller i.

Sambon berättar att barnen så sött hade pratat hela vägen när de körde och med förställd ljus “mammaröst” sagt;
“Hjälp mig, jag har fastnat på en sten” och sen svarat med förställd mörk “papparöst”;
“Då kommer jag och räddar dig”.

<3 /Hulda

1

Jag har redan bestämt mig för att kvällen ska bjuda på två inlägg här. Det här är första 🙂

I morse vaknade vi sent och båda barnen hade kommit upp i sängen till oss, det har varit mysiga mornar ett par dagar med pussar, kramar och bus. Ibland går buset överstyr, som man kan förvänta sig med små barn som bara tror allt kommer fortsätta vara så här roligt utan att tänka på att ju busigare man blir så ökar risken att man gör sig själv eller nån annan illa. Nåja, idag var det en “god morgon”. Vällingen var slut och jag gjorde en mannagrynsvälling som togs emot med blandade känslor. Pojken drack ändå upp nästan allt, medan flickan knappt rörde sin. Det gjorde inte så mycket för snart satt vi ute och åt frukost på altanen.

Trots den mycket varma och vackra starten på dagen så har jag känt mig nedstämd, egentligen sen onsdagen. Igår sa jag till min sambo att jag ville fly fältet och vi kom fram till att vi tog ut båten och fiskade på em. Han gjorde i ordning allt och även fikaväska, så åkte vi ut. Ganska snart fick sambon och pojken napp och drog upp en jättefin harr. Jag fick en harr och en abborre på kroken men de var små så vi släppte tillbaka dem och till slut fick sambon med hjälp av dottern en till harr på kroken som de drog upp.

Till middag igår var vi bortbjudna och det var trevligt, även om jag inte mår bra så kunde jag vara social och hänga med någorlunda. Känner mig bara lite inaktiv vad gäller att hjälpa till, men jag blir som tom och vet knappt vad jag ska göra. Dukade bordet iaf. Jag känner en tilltagande trötthet i huvudet och kroppen.

Idag frågade jag igen min sambo om vi inte kunde fara iväg på någon lämplig fjälltur eller något eftersom jag mår så dåligt, vill inte träffa folk just nu, jag vill bara vara med min familj. Han föreslog att jag kunde gå på promenad här, jag kämpade med tårarna när jag förklarade att det alltid kommer någon som man känner efter vägen som man måste stanna och prata med och att jag inte orkar det. Nu grät jag nästan. Han stryker mig över håret och efter ett tag säger han;
“Du kanske ska ta dig en paddeltur?”
“Ensam?”
“Ja, då får du vara lite i lugn och ro. Ta den tid du behöver. Så kan du duscha sen.”
Jag hade tidigare sagt att jag behövde duscha men känner inte ens ork till det.
“Tror du inte det känns skönt efter du duschat?”
“Jo, det vet jag att det gör, men…. Ja, kanske jag ska fara och paddla… men då tycker dem väl att jag är jättehemsk…” Nu börjar jag gråta.
“Vem tycker att du är hemsk?”
“Grannarna”
“Nä, varför skulle de tycka det?”
“Jamen, här jobbar du och skrapar huset och jag lämnar dig med barnen igen. De tycker nog jag är jättehemsk.” Gråter hejdlöst.
“Då får de tycka det. Det är jag som skickar iväg dig 😉 Jag tror det är bra för dig.”
“Hjälper du mig ner med kajaken?”
“Ja, det tänkte jag. Vi följer dig ner, barnen också.”

/Hulda

0

Idag var det en jobbig dag. Igen känner jag att jag inte håller måttet. De senaste två veckorna har det varit mycket.

För två veckor sen hade jag samtal med min kurator vilket fick avslutas med akutbesök för att kolla upp hjärtsymtom. Det blev EKG och blodprover taget. Tyvärr har jag blivit “svårstucken” och det tog så lång tid att ta blodstatus-provet att det förmodligen hemolyserade. Det blev bestämt att jag skulle få hem en “tum-EKG” för en tid och mäta EKG under specifika tider på dagen (som jag uppfattade). Ingen av sjuksköterskorna hade hört talas om denna typ av EKG, eftersom det vanliga är att man sätter “Holter” under 3-5 dagar. Det blev oviss stund innan svar kom att en sekreterare hade koll på detta och skulle kalla mig för genomgång av apparaten då den behövde bokas samt extra provtagning för blodstatus.

Förra veckan skulle jag åka till min arbetsplats på annan ort för att ta antikropp-test mot Covid-19 och då föreslog jag den briljanta idéen att vi kunde ta blodstatus där eftersom jag är svårstucken och det skulle spara mig stick. Det var inga problem… förutom att beställningen på provet inte låg inne i RoS (ett internsystem för beställning av provtagning). De kunde inte lägga att svar skulle gå till min remitterande läkare så det fick gå till en hjärtläkare på sjukhuset. Svaret syns ändå i datorn så det är inte något konstigt med det.
På måndagen denna vecka fick jag hämta tum-EKG apparaten och hade förberett mig med att komma tidigt, skulle ju gå igenom den innan samtal med kuratorn som min sambo följde med på. Men hon som skulle gått igenom det var inte där och jag fick en folder med orden “den är väldigt lätt att förstå så det blir inga problem”. Det var den visserligen men jag fick inte veta hur länge jag skulle ha den, vilka tider jag ska mäta eller telefonnummer att ringa vid frågor. Och bara stressen att inte kunna fråga direkt och få svar var påfrestande. Men det har gått bra… tror jag iaf.

Under veckan har jag inte hört något om blodstatus kunnat analyserats och så fick jag kallelse till Hc här för att ta provet idag. Dagen idag började så med att jag hade den här tiden bokad på Hc för att ta blodstatus, under veckan har jag inte fått höra något om provet i fredags gick analysera eller inte och jag såg på 1177 att min bokade tid idag låg kvar. Stressad efter morgonen som börjat med att något stort datafel hänt på sambons företag så jag gjorde i ordning barnen, satte de i vagnen och började gå för att hålla kroppen varm och öka blodkärlens storlek för att göra den ev provtagningen lättare. Lagom till avfarten ringde sambon och sa att han kunde ta barnen där så jag fick vara i lugn och ro på Hc. Så jag skyndade dit och lämnade barnen hos honom, tog bilen därifrån till Hc och hoppades att det inte skulle vara den provtagare som det givetvis var. Hon är ganska barsk och skrämmande tycker jag. Jag försökte stammande förklara om provet som var taget i fredags och funderade om detta behövdes ta.
Lång historia kort så beslutade vi efter att hon kollat att det fanns ett svar i datorn att inte sticka mig igen. Men det var ändå skönt. Hade ett, för mig, högt Hb tycker jag och kollade upp detta, det kan vara stressrelaterat faktiskt och förmodligen ofarligt. Det kan ändå vara jobbigt eftersom man kan få huvudvärk, muskelvärk och yrsel, symtom som jag har…
Hoppas jag kan få samtal med läkaren om det iaf.

Stressad och uppjagad men ändå på något sätt lättad frågade jag i receptionen om jag fick behålla tum-EKG apparaten över helgen och det var tänkt så. Bra med tydlig information… hmmm….

Just det, jag hade även tagit upp för två veckor sen att mina recept gått ut, vilket jag uppfattade att läkaren skulle se över och förnya. Visserligen vid behovs medicin men jag har haft mycket ångest på sistone och då tagit mer Atarax. Ändå långt ifrån full dos. Om jag tog full dos (50 ml/dygn) skulle flaskan räcka fyra dagar. En flaska har normalt räckt flera månader. På senaste månaderna har det dock gått två flaskor, men om man ändå tänker åtta dagar mot flera månader så förstår man att jag varken tar mycket eller ofta. Det har inte blivit förnyat och när jag var dit idag så var det inte inlagt. Receptionisten la in det som en bokning och jag fick receptet idag.

Vi skulle fått veta praktikplaceringarna inför hösten för ett par veckor sen, det har blivit fördröjt och jag har skickat flera mail till samordnaren. I onsdags sa hon att det “läggs snart upp” i Praxia (internsystem för skolan). Jag tänkte att då kommer det nog på em eller åtminstone innan dagens slut. Campuseleverna har fått veta för några dagar sen. Idag skickade jag ett nytt mail, men då tog det kanske 20 min så fick vi veta. Till saken hör att de alltid har strulat med praktikplatserna. Jag sa till min sambo att jag svär att de väntar till sista stund innan semester bara för att man inte ska hinna reagera. Sist hade jag begärt förtur på min hemort pga att barnen är så små och fick placering på tre orter varav en är min morfars hemort, där han förmodligen går och får mycket behandlingar. Jag bröt ihop och sa att jag skulle sluta om de tvingade mig. Morfar som begått övergrepp på mig som barn… Jag fick ändrat då, men allt kom tillbaka idag och med senaste tidens påfrestning så blev det så mycket att jag bara grät för min sambo.

Jag vet att jag inte borde måla fan på väggen sa jag, men det känns så svårt. Han förstod och tyckte inte att min reaktion var konstig, han har ju också fått mycket info om ptsd av min kurator. Ändå känner jag mig dålig som inte orkar mer när det blir så här, i em har jag vilat på soffan, medan sambon kommit hem från jobbet, tagit barnen till badsjön, spolat upp en liten bassäng till dem på gården och lagat mat.

Så kan dagarna också vara…

/Hulda

0

Det är såååå lätt för mig att ge andra cred när något går bra för mig, t.ex. om någon berömmer mig för att jag nästan är “färdig” sjuksköterska snart eller för den delen bara berömmer mig för något, så säger jag att det aldrig skulle gått utan min sambo, utan vissa lärare/handledare, utan just mina klasskamrater/basgrupp. Det är visserligen sant men inte hela sanningen och jag slänger bort min egen insats då det alltid finns någon annan som borde få allt beröm, inte jag, jag är väl inte värd…

Igår följde min sambo med för anhörigsamtal med min kurator, eller ja, anhörigsamtal, men kuratorn föreslog att han gärna får komma med närsomhelst och han har varit med en gång tidigare. Han får veta min process, vad jag går igenom och vad han kan vara beredd på under gången och hur han kan fortsätta vara ett stöd för mig och han får även berätta sina upplevelser av vår vardag och hur allt påverkar honom. Jag är så oerhört tacksam över min sambos stöd och att han alltid följt mig på undersökningar, samtal och div. svåra grejer. Vi har varit tillsammans åtta år nu och vi har inte bråkat en enda gång tror jag. Och det beror nog på att han är så tålmodig och lyhörd som han är och alltid får mig känna mig bekräftad. Jag har sett honom arg en gång och då var han stressad, men inte ens då lade han något på mig. “Att han älskar mig ännu är för mig obegripligt” sa jag igår. Men på kvällen så såg jag ett inlägg i en grupp och plötsligt slog det mig, jag ser mina goda och starka sidor också. Jag var inte intresserad eller kände tvång att försvara mig utan bara erkände för mig själv, men även i gruppen, att det finns orsaker till varför han faktiskt älskar mig än.

Jag har aldrig varit någon utåtagerande människa, aldrig i ilska haft sönder något, eller skadat någon annan, aldrig pratat ont om andra och alltid hjälpt till när någon behövt hjälp och jag kunnat hjälpa, aldrig krävt något tillbaka och inte för att jag har tryckt undan någon sån känsla att jag borde få tillbaka utan bara för att jag tror att allt jämnar ut sig i slutändan. Jag har fått mycket hjälp och då kan jag hjälpa nån annan vidare.
Jag är vänlig och bryr mig om andra, så mycket att jag är beredd att jobba hårt för att även förbättra mitt mående. Det kanske låter som en självklarhet eller så låter det som att jag inte gör det för min skull. Men för mig, som erfarit att det inte är en självklarhet för vuxna att ändra sitt beteende för att det skadar både andra vuxna, sina barn eller sig själv, så är det en bra och stark egenskap jag har att kunna se min egen del i mitt mående. Jag vill inte att våra barn ska växa upp och känna att de inte blir bekräftade även av mig, att deras mamma är egoistisk och kräver att andra ska anpassa sig, passar det inte får man “silent treatment”, att de har en mamma som de måste vara mamma åt, att behöva tassa på tå för att inte uppröra mamma eller säga något som gör henne ledsen. De ska inte behöva vara rädd för sin mamma och orolig att hon ska skada sig själv eller de. Min sambo ska inte heller behöva “tassa på tå” eller ta hand om sin “fru” eller behöva förklara för barnen att inte störa mamma.
Jag är också kärleksfull och samtalar ofta med min familj om hur jag beter mig eller hur de upplever saker, vad de tycker om/inte tycker om, pratar om gränser och att lyssna både på andra och också få bli respekterad själv.
Jag lyssnar på min familj och förklarar att det inte är deras fel om jag blir orimligt arg över nån småsak som jag skäller på dem om. När jag lugnar mig, vilket går snabbare nu, så känns det viktigt att kunna be om förlåt och att de får höra att det inte är deras fel, mamma håller på att bli bättre men just nu blev mamma dålig igen. Jag brusar inte heller upp lika fort och ofta nu för tiden. Inte bara min sambo utan även barnen märker mina framsteg och de säger ofta nu att de älskar mig och ger mig kramar och pussar och “mokimoki” (näsgnugg från Daniel Tiger, barnprogram).
Jag vill lära mig, jag vill inte bara sätta mig ner och stagnera. Jag pluggar, jag skriver, jag lämnar in uppgifter och gör prov. Allt sånt gör jag ju själv. Jag nöter på med lästräning för att förstå och belönar mig när jag klarat läsa en viss tid.

Så sanningen är inte så enkelspårig som att andra gjort detta möjligt för mig. Jag har gjort det möjligt genom min vilja att må bra, min kämpar-anda, min vilja att andra (framförallt min familj) också ska må bra.

Det är inte bara jag som håller fast vid min sambo för han är så bra, han håller faktiskt också fast vid mig för att jag är så bra <3

/Hulda

2

Det är så konstigt, jag har läst en hel del om ptsd och behandlingsmetoderna genom utbildningen. Nu kan det snart vara aktuellt med traumabehandling för mig och jag känner mig okunnig.

Jag står på väntelista för traumabehandling och “min” psykiatriker yrkade i februari på förtur pga. mina svårigheter och traumans art, men framförallt eftersom vi har små barn. Sen har jag inte hört nåt. Fick en kp men har samtal med kurator och känt att det räckt. Försökte kontakta min kp förra veckan för att höra hur ärendet framskrider. Jag har nämligen möjlighet att få behandling på hemorten eller ca 10 mil härifrån eftersom det är lite mer alternativ där också.

Min Kp är borta till slutet av juni så jag fick kontakt med en annan som sa att jag var ganska långt ner i prio vilket förvånade mig. Till saken hör att jag gjort praktik här och kanske de tycker att jag verkar “för bra”? Jag vet inte… men här skulle jag kunna gå från v 30. Hur det var på den andra orten visste hon inte. Nu försöker jag läsa på om behandlingarna igen, för helt plötsligt blev det verkligt och jag ska fundera över vad som passar mig.
Hur vet jag det? Vilken behandling funkar för mig PE eller EMDR?
Gaah…

Funderar även på om det är bättre att jag tar på den andra orten, eftersom jag trivdes mycket bra på min praktik här och fick jättebra respons, kanske blir det en möjlig arbetsplats framöver och då kanske jag vill hålla en vänskapligare relation med de andra behandlarna här (än behandlare-patient om ni förstår).

Mycket funderingar…
Har ni gjort PE eller EMDR? Hur går det till, vet ju egentligen en del men känner mig som sagt ändå okunnig.
Ni behöver inte säga vad ni pratat om eller hur ni upplevde, även om ni förstås får det.

0

Femte terminen i sjuksköterskeutbildningen är genomgången. Senaste fyra veckorna har varit tuffa. Vi har haft katastrofmedicin och organisation/ledning med lagar/regelverk, fyra examinationer och en tenta på denna tid. På sätt och vis bra med grupparbeten samtidigt som det tär på psyket att inte vara lika snabb, orka lika mycket och känna sig som en belastning, men klassen är bra och basgruppen förstående och fina. De blir bra syrror. Det är en själv som känner sig som man gör…

Idag var jag på samtal hos kuratorn. Han blev lite förvånad att se mig för han hade fått meddelande om att jag bad honom ringa mig. Till saken hör att förra samtalet inte blev av då jag tog covid prov (negativt). Jag frågade vad han fått för meddelande förra gången när jag lämnat meddelande via 1177 och det måste gå genom mellanhänder. Han hade inte hört mer än att jag skulle ta prover, vilket han fick veta för att han kollat med receptionen var jag var. Jag frågade eftersom det var den gången jag hade bett att han skulle ringa mig och jag hade behövt få åtminstone telefonsamtal. Vi kom överens om att det är ok att jag mailar direkt om det är något. Det är så skönt när sånt här fungerar, man blir så stressad av att tappa kontroll och inte kunna lita på att andra (professionella) förmedlar info eller hjälper till. Vi skulle f.ö. ha samtalat idag om just förlust av känslan av kontroll och att det påverkar vardagen negativt just nu. Men så berättade jag anledningen till att jag ville ta covid prover med symtom som andnöd, torrhosta, tryck över bröstet, ont i muskler i samtliga extremiteter och extremt hög puls, vilket i sig kanske inte är ett tecken för covid men den att svajat mycket under våren och vilopulsen efter vila har varit 90-100 spm (brukar ligga på 54-56 spm). När jag stått upprätt utan att göra något och utan att stressa (ex diskat) så har pulsen varit uppe över 135 spm. När jag berättade det för kuratorn stoppade han mig och sa att han ville direkt prata med läkare och inte för att oroa mig. Både han och jag vet att dessa symtom också är stress symtom, men, som han sa; “Vi vet också att kvinnors somatiska (kroppsliga) symtom förbises och snappas inte upp. Jag vill inte att vi ska missa något”. Känns så skönt att bli tagen på allvar och kollad upp ÄVEN om det nu är stressen som är boven, en annan gång är det kanske inte det. Jag skulle önska att alla fick vara med om hur bra det känns när andra (läs: professionella inom vård och utbildning) bryr sig. I skolan har vi de här senaste veckorna bl.a. pratat just om att många såna fall som jag, där man konsulterar varandra mellan instanser, inte blir undersökt för att kostnaden blir högre när de inte kan ta betalt för mig två gånger. Det är ju inte den summa patienten betalar vid tillfället, som vården kostar. Vården i Sverige är starkt subventionerad och ett vårdtillfälle kostar långt mycket mer än någon hundring patienten betalar och då är det landstingen man debiterar om jag förstått rätt. Och då kan inte två instanser debitera för “samma” besök.

Nu är iaf terminen slut även om vi inte fått svar på tentan. Vi har även en katastrof-simuleringsövning vi ska göra som vi inte kunnat göra i vår pga. rådande omständigheter med covid. Jag har även C-uppsatsen jag fortsätter med under sommaren.

Ska jobba natt i sommar vilket känns jättebra. I regel är det lugnare tempo på nätterna och inte så mycket stimuli runt omkring och sen får man lite mer lediga dagar iom att man jobbar 10 timmar i stöten vilket ger mig en chans till återhämtning.

/Hulda

0

Jag har sådana skuldkänslor och ångest över att tex behöva mer tid för skolarbeten. Det är svårt att förklara varför jag känner så, eller egentligen inte. Jag har ju alltid varit en sådan som klarat massor, som tagit på mig och fixat och som inte lastat på andra i “onödan”, nu helt plötsligt klarar jag inte massor, tar på mig och fixar ändå och i slutändan lastar jag extra på andra.

När det gäller ptsd så är ju själva essensen i tillståndet att man ser potentiella hot överallt och då menar jag överallt. Man kan inte bara sluta vara vaksam eller lära sig att inte vara misstänksam. Det är därför man behöver, ibland långvarig, ibland kortare, behandling. Hoppas jag får påbörja traumabehandlingen snart.

Ptsd gör som sagt att jag bla känner skuldkänslor och nästan som att folk skulle tycka och tänka att man fuskar när man ber om förlängd tid. OBS! Det är inte någon som uttryckt det, utan min ptsd som gör sig beredd på försvar. Jag kan göra upp hela samtal och konversationer i huvudet om hur jag ska försvara mig när (inte om) någon skulle ifrågasätta mig. Sen undrar folk varför man är så trött hela tiden. Försök ha alla de “möten” jag gör upp i skallen så förstår du 😉 Så nu jag ska försöka förklara/försvara hur ex den förlängda tiden på skrivningar är till stöd för mig just nu.

Tänk dig att du går i skogen och ja, strosar, eller plockar bär, vad vet jag? Du är där i alla fall och behöver korsa ett fält eller en glänta för att ta dig till nästa plats. Har du inte varit med om något farligt tidigare så korsar du fältet utan att tänka mer på det. Men kanske var du en gång med om att du fastnade med stöveln i en grop eller liknande, kanske hörde du jägare en gång när du var ute och tänker att det kanske finns någon ute nu, kanske såg du en älg eller björn i skogen tidigare och oroar dig för det nu. Tiden det tar för dig då att korsa samma fält kommer bli längre, eftersom du inte vet varifrån ett hot kan komma, så du tittar överallt och kan inte fokusera framåt.

Jamen, det är ju bara att springa om du är rädd? Kanske någon då tänker, men det är just det- någon kanske undviker helt och väljer att inte gå över alls just då, då tar det ännu längre tid. Och skulle man springa så kan man ju fortfarande falla över en gren och slå huvudet i en sten. Vi ser faror överallt, att ta det lugnt, stanna och reflektera över situationen, pausa och återhämta sig, notera att det just nu inte finns någon överhängande fara eller hot, för att snart fortsätta en bit till över fältet, detta är avgörande för min/vår psykiska hälsa.

I slutändan kommer du INTE ha gått längre än personen som bara gått över, men det kommer ha tagit längre tid, för att du hela tiden behövt stanna till och pausa. I mina pauser från plugg och skrivningar gör jag mindfulnessövningar.

/Hulda <3

0

Något annat jag tänkt på på sistone är begreppen omtänksamhet och compassion. Compassion är ett uttryck som används inom psykologin och är egentligen inte översatt till annat är direktöversättningen medkännande. Dessa två är ganska lika och man kan tro att de går hand i hand men det gör de inte.

Personen med omtanke kan ex ställa fram mat på bordet vid besök, bädda sängen åt gäster, fråga om gästen önskar något osv men när en omtänksam person frågar “Hur mår du?” och personen svarar ex “Jag har ont i kroppen” så kan den omtänksamme svara “Ja, jag märker det, men om du rör dig går det nog över. Tur vi har fint väder så det går att vara ute.”

Personen med medkännande däremot, kanske inte tänker på att ställa fram kaffekoppen till en gäst och tänker kanske inte på att ta med blommor till någon som är sjuk, men förstår att om en person har ont så kan det påverka hela livssituationen, man kanske upplever smärtan så intensivt att man mår illa vid tanken av mat, tanken på att vara ute och gå blir då långt borta. När en medkännande person frågar “Hur mår du?” och personen svarar “Jag har ont i kroppen” så kommer den medkännande personen kanske istället svara “Ja, jag märker det, hur går det att vara ute” “Det är jobbigt” “Jag förstår det, vill du att jag ska gå med dig så du har stöd om det blir för tungt?”

Jag själv fick frågan “Hur är det?” av en väninna för några veckor sen. Just den dagen var det jobbigt för jag hade haft handledning i c-uppsatsen samma dag och fick göra om flera delar bara i resultatdelen. Nu har jag en otroligt finkänslig och bra handledare som också frågade samma fråga efter handledningen. Jag fick två helt olika svar från dessa två personer. Ska börja med min handledares svar när jag tittade ner och sa “Ska jag vara ärlig känns det helt tomt just nu. Man har jobbat hårt med något, tänker ändå att det kanske inte duger men nånstans inom sig är man ändå rätt stolt och hoppas höra att det man gjort är bra.” “Ja, sa hon, jag förstår det. Du har jobbat hårt och det är inte lätt att pussla ihop med familj och barn och det du går igenom med stressen. Hur går det med behandlingen?” Hon gav mig inte dåligt samvete, hon har varit i samma sits som jag och vet att det är jobbigt. Hon vände inte emot mig och påpekade allt hon gör för mig, för hon gör verkligen mycket för mig. Samtalet slutade med att jag också säger det till henne, allt hon betyder för mig och att jag är glad att hon vill hjälpa mig. Till saken hör kanske att hon vet att jag har PTSD. Den andra personens svar blev kort och gott “Men det är väl bra att du får veta vad du ska jobba med. Det är ju bra du får hjälp.” Jag visste inte vad jag skulle svara på det, mer än att jag tänkte att nästa gång den personen frågar hur det är så kanske jag kort svarar att det är bra för alla vill inte heller veta.

0

Innan du läser vidare behöver du veta tre saker om detta inlägg.

1. Det är kanske det svåraste minnet som jag har, som kommit upp till ytan senaste månaderna.
2. TW står för trigger warning och skrivs som en påminnelse att det kan trigga igång egna minnen hos läsaren och vara svårt att hantera.
3. Jag kan inte skriva förmildrande om händelsen utan skriver vad jag minns som jag minns det. Jag har kollat med en annan inblandad och fått bekräftat vissa delar.

Jag har varit utsatt för två våldtäktsförsök tidigare i livet. Ett av detta har satt spår som gjort att jag helt försökt förtränga att det ens hänt. Det är tom så att jag skulle säga att detta minne är svårare än övergreppen i barndomen som jag utsattes för. Bara att tänka på det nu ger mig svår ångest och ryckningar i vänster sida av kroppen, framförallt uppe vid armens fäste bak mot axeln till. Det känns fruktansvärt att vara med om nåt sånt här och jag tror att för att orka läsa måste man nog slå det ifrån sig, och det är helt ok isf. Man ska inte ta till sig allt och det gör inte jag heller om mycket annat. Därför att jag inte kan hantera det.

Jag var väl 14 år kanske när jag var med några stycken andra och vistades på den lokala campingen hemmavid. Vi träffade ett gäng killar och satt och pratade, några drack, jag vet inte om andra i vårt sällskap drack, men själv var jag nykterist och drack första gången när jag var 28 år. Gruppen delades upp och någon for iväg med någon. En kille började känna på mig och trycka ner mig mot soffan, jag försökte avvärja men han öppnade byxan på mig och kände. Han kände överallt på kroppen med en hand och höll fast mina händer med sin andra hand. Jag blev orolig och försökte vrida huvudet för att kolla var de andra var och såg en äldre av oss ligga på golvet med flera killar på och runt. Hon hade huvudet under en diskbänk och man höll fast henne. Hon gjorde motstånd och man bar ut henne därifrån till slut. Jag frågade var hon var och han som var på mig sa bara att det är ingen fara, hon har det bra. De kommer snart, vi kan ha det mysigt en stund, sa han. Han lyckades inte att genomföra en våldtäkt på mig, men han höll fast mig, petade och kände och släppte mig inte förrän de andra kom tillbaka. När hon kom tillbaka så förstod jag nog inte då hur allvarligt det varit, men hon for illa. Vi har inte pratat om denna händelse förrän nyligt och jag fick bekräftat vad hon varit med om. Vilka karlarna var vet vi inte, de kom från södra delen av Sverige är allt vi kunnat komma fram till.

0