08:30-10:00 Handledning via Zoom
10:00-11:30 Läsa vetenskaplig artikel på engelska inför grupparbete på em och äta lunch
11:30 Åka till kuratorn
12:00-13:30 Samtal med kuratorn
13:30- Grupparbete inför seminarier

Dagen började med YHIO (Yrkesmässig handledning i omvårdnad) där vi går igenom senaste praktikperioden, vad som varit särskilt bra, nyttigt eller dåligt som vi tar med oss och har lärt oss något av. Läraren började med att påtala att det var bra om vi satt ostörda och inte har barn i närheten när vi träffas via Zoom. Jag svarade (eftersom det var våra barn hon hörde) att det är den tiden då de gör sig i ordning och ska till förskolan. Tänker också att om man studerar på distans borde lärarna vara medvetna om att barn kommer finnas med hos åtminstone ett par elever. Nå, handledningen var bra och jag fick många bra tankar med mig från andras erfarenheter.

Efter det var det dags för samtalet med kuratorn. Det blev ganska jobbigt. Jag har försökt göra en inspelning och lägga in för att det blir sååå mycket lättare när man ska förklara än när jag ska skriva. Men, jag lyckas tyvärr inte just nu. Får se en annan gång om det funkar bättre. Jag får skriva, det är iaf skönt att få ur sig. Vi gick igenom två tunga perioder då jag funderade på att ta bort mig under dessa år, från att jag var ca 12/13 år till 15/16 år. Ibland får jag tillbaka tankar som att andra hade haft det lättare utan mig, men grejen är ju att det inte riktigt ligger i mig att faktiskt ta bort mig. Jag vill ju leva, men leva ett gott liv som jag kan känna att jag klarar av. Som han sjunger i sången “Sometimes I want to give up, but it´s not within my blood”.

Vi pratade om att jag har känslor av att jag hela tiden behöver försvara antingen mig själv eller våra barn, om önskan/längtan över hur jag skulle vilja att det var i relationer ex till mamma, om sorg och om ilska. Just sorg och ilska är två känslor jag har svårt att hantera. I sorgen jag bär ligger ju en känsla av att jag har förlorat något men som jag egentligen aldrig haft, om ni förstår? Det är pinsamt att prata om sorg, jag känner att jag behöver upprätthålla mig själv annars kanske jag förlorar den lilla kontroll jag har kvar över mig själv. Mamma saknade självkontroll, hon grät när hon blev arg, hon grät när hon blev glad, hon grät när hon blev motsagd, hon hotade oss med att hon skulle dö i förtid som vi höll på, att vi skulle ge henne hjärnblödning, slog oss med mattpiska och aldrig, aldrig att hon nån gång tog på sig ansvaret för att ha tappat kontrollen. Hon lämnade mig med min 5-årige lillebror en kväll för att hon skulle på fest. Det tycker hon inte är konstigt, däremot att vi blev så rädda att vi ringde på hos grannen och huserade i dennes kök och tittade i fönstret tills mamma kom hem, det var ju väldigt dumt. Så fåniga vi var och dessutom vad skulle grannen tänka? Jag stötte i hop med honom för bara några år sen, han kände igen mig men jag kände inte igen honom. Det första han tog upp när han fått bekräftat att det var jag, var hur synd han hade tyckt om oss. I alla år hade också han tänkt på dessa två barn som knackade på hos, egentligen, en främling för att söka tröst. Ingen i familjen kände honom. Bestraffningar förekom ofta hos mamma, det kunde vara mattpiska, slag med handen över stjärten, ansikte, vrida om öronen, luggas, men även tysta bestraffningar där hon inte pratade med en eller låtsades om en under en viss tid, en gång bad jag om förlåt vilket hon inte tog emot utan svarade bara att hon minsann inte hade nåt att ursäkta sig för.
Det har blivit viktigt för mig att inte stöta mig med andra, inte vara till besvär och belasta andra, för gör man det så får man höra eller känna det sen…

Mamma träffade rätt mycket män, något klasskamraterna inte var sen att håna mig för. Några tyckte jag om som var snälla. De var för snälla enligt mamma och så bröt hon upp. Två av dessa män tyckte jag verkligen inte om, för att uttrycka mig milt.
När jag var 12/13 år flyttade vi till en man som var ensamstående utan egna barn, något yngre än mamma. Jag minns inte hur länge de var tillsammans men kanske 6 månader upp till ett år? Han var dominant och aggressiv och disciplinerande, tex fick vi inte gå på toaletten under nattetid för då kunde han inte sova, vi fick inte äta när vi ville och fick inte komma in till mamma och honom vid frågor om de lagt sig. Han sparkade hunden lite nu och då en gång minns jag att han sparkade hunden så den flög genom köket. Han låste ut syrran vid minst ett tillfälle när hon kom hem för sent. Det var vinter och kallt och hon hade väl varit ute på dans. Han stoppade både mig och mamma från att släppa in henne, hon fick klara sig bäst hon ville i kylan när hon inte kom som bestämt. Då var hon kanske 15 år.

När jag var 13/14 år träffade mamma en annan man som var än jävligare. Även han var aggressiv och han hade stora alkoholproblem i perioder. Också han sparkade och kastade hunden lite nu och då. Jag vet inte säkert om han slog mamma, men jag tror det. Han kunde ringa henne på nätterna och säga att han var hos den eller den kvinnan och vad de gjorde så jag hörde henne skrika och gråta. Vi bodde i en etagelägenhet med trappa, den drog han upp min syster i hennes hår och stängde in henne på hennes rum. En gång kommer jag ihåg att jag stod på toaletten för att sminka mig eller nåt, vi hade bråkat tidigare om att jag var med i Kyrkans Ungdom vilket han ansåg olämpligt när man var en så dålig människa som jag (ordagrant). Men det hade lagt sig och var lugnt när han helt plötsligt stormar in på toaletten, sliter tag i min arm och drar ut mig i hallen, där håller han fast mig i båda armar och pressar mig mot hallspegeln, “Titta på dig själv, det är ditt fel att jag dricker och bråkar med mamma, hon tycker också att du är i vägen för vår kärlek och hon älskar dig inte. Du är så jävla äcklande, *spottar* jag äcklas av dig, du är så ful, ingen karl kommer nånsin vilja ta i dig. SE titta i spegeln så ser du satan. Du är djävulen själv”. Just dessa ord har präntats in i mitt minne, jag kan inte glömma dom än hur jag försöker.

Mamma fick ett ultimatum från en kvinna som jobbade nära soc att antingen flytta med mig eller så skulle de hitta en lägenhet åt mig. Hon valde att stanna hos honom. Då var jag 15 år. Efter flytten fick jag aldrig mer komma in hos dem. Jag fick gå på mammas jobb efter skolan för att se att hon var ok.

Jag gick färdigt gymnasiet med hyfsade betyg trots att jag inte fick ro att plugga. Under den här tiden hade jag min tillflykt hos pappa och kyrkans ungdom. Tyvärr var det inte möjligt för mig att bo hos pappa eftersom min lillebror bodde där och min styvsyster också så det fanns helt sonika inte plats. Men jag kunde gå dit hur ofta jag ville och också äta där och få mat med mig hem. Under den här tiden började min självsvält och fokus på att hindra kroppens utveckling ta alltmer plats i mitt liv och som lägst var jag nere på 48 kg till mina 168 cm. Jag flyttade från stan efter gymnasiet och bodde både i norr och i söder. När jag var 21 år flyttade jag tillbaka och fick väldigt stökiga grannar brevid mig som spelade högt, skränade och levde om hela nätter. En kväll gick jag över för att säga till och upptäcker att det är den andra mannen jag berättade om.

Han ler och säger självklart att han ska sänka ljudet, han ber mig komma in och sitta i knä och hålla handen, jag säger att jag bara vill be honom sänka ljudet. Då tar han mitt ansikte mellan sina händer och kysser min panna och upprepar “Nu kysser jag din panna, det är för att jag högaktar dig, jag högaktar dig och att kyssa pannan är ett uttryck för det”. Det blev som ett mantra för honom. “Jag planerar åka utomlands, jag bjuder dig om du följer med”. “NÄ, jag är inte intresserad, jag vill inte ha med dig alls att göra”. “NÄHÄ, varför inte det då, är du så mycket bättre än mig och din mamma? Hon ville iallafall vara med mig och var attraherad. Varför skulle inte du vilja vara med mig?” Jag tog mig loss och gick in till mig och låste dörren. Jag minns aldrig att vi stötte ihop med varann nånsin mer efter det.

/Hulda

0

Oj, jag inser nu att jag inte skrivit sen i juni. Mycket p.g.a. att jag dels jobbat natt andra perioden i sommar och sen direkt på studier/vfu* (verksamhetsförlagd undervisning) mao praktik*, sen har jag påbörjat EMDR bara för att avsluta efter tre gånger då jag blev stressad och kände att det inte funkade för mig. Hon (psykologen) var också fundersam om traumabehandling verkligen var rätt för mig. “Du har absolut svåra händelser i barndomen som påverkar dig svårt idag, men jag tänker att det kanske inte behöver vara traumabehandling”. Jag blev såklart stressad av att tänka att hon inte tror på min diagnos (ptsd) och sa ändå att även om samtalen ofta går in mot min mamma så kommer det i slutändan ändå till en obehandlad punkt där övergreppen från morfar aldrig blir behandlat. Så hon satte mig iaf på väntelista igen och nu väntar jag alltså på att istället få börja med PE och har under väntetiden återgått till samtal med min kurator.

Jag har inte mått så bra den här tiden, eller “inte mått så bra”, jag har väl inte direkt mått dåligt men det har varit mycket och jag dippar och orkar helt enkelt inte. Jag har börjat skriva upp vad jag behöver göra för rutiner varje dag för att inte “gå ner mig”, ex. borsta tänder morgon och kväll, träna 15 min på löpbandet 2 ggr per vecka, boxning 2 ggr/vecka, dricka 1,5 l vatten varje dag, etc. Alla som varit i depression, utmattning eller liknande vet att det är de kognitiva delarna som först läggs åt sidan, det är ungefär som vid ett trauma i trafik och man börjar blöda så kan kroppen hamna i chock och då levereras blod enbart till hjärna och inre organ för att man inte ska förblöda. Samma sak händer vid känslomässigt trauma, all energi går åt till att t.ex. vakna, stiga upp, borsta tänder, äta etc och då glömmer man allt extra man ändå gör som t.ex. tvätta kläder, städa, vara med barnen, vilket också tar energi hur underbart man än tycker att det är med alla eftereffekter…

Jag var på samtal idag, därav att jag kände att jag behöver skriva av mig lite. Vi hade planerat att göra en PE session idag så jag ska få veta vad som kommer hända när jag påbörjar behandlingen igen. Jag skulle förbereda ett eller flera minnen från min barndom, framförallt händelser mellan mig och min mamma. När jag kom dit sa jag direkt att jag inte förberett mig, “spännande”, sa min kurator och utan pekpinnar (eftersom han vet att detta tydligen är vanligt) så frågade han vad som hänt. “Ja”, sa jag, “jag har ju tänkt mycket på vad jag ska ta upp men tänker hela tiden att jag kanske minns fel, att det är jag som är känslig, eller att jag inte har rätt att ta upp olika händelser. Men att jag har ett minne som jag tänkt på och som jag inte är säker på om jag minns rätt…” Jag berättade iaf det minnet för honom, i minnet är jag väl runt 10-12 år och jag tror att jag och min syster kom in till mammas sovrum en morgon, om vi tänkte att hon kanske hade försovit sig och vi försökte väcka henne. Vi lyckades inte väcka henne och så såg vi en tom tablettburk med sömntabletter och blev rädda om hon tagit överdos. Hon vaknade iaf (enligt min minnesbild) och tyckte att vi var fåniga som trodde att hon överdoserat. Sen är minnet slut. Min syster kan inte verifiera detta, mycket på grund av att hon själv har en skada på hjärnan efter en bilolycka som skadat minnet både långtids- men framförallt korttidsminnet.

Jag fyllde år förra veckan också och fick en jättechock, en käftsmäll, eller vad jag ska säga, dagen efter min födelsedag. Mormor brukar ibland skicka saker till mig men det har hänt att hon skickat till barnen med annars har jag själv inte haft kontakt med henne på kanske 25 år p.g.a. morfar och har inte tänkt att hon skulle ha mitt telefonnummer. När jag precis avslutat praktiken för dagen och satte mig i bilen för att köra hem så ringer det från ett nummer jag inte känner igen, jag brukar inte svara men gör det nu. Det är mormor…. Jag blev så chockad att jag frös, bara att höra hennes röst… Den är varm och mjuk och hon berättar hur sjuk morfar är och deras liv, hur han ändå försöker hjälpa henne och hur hon vill hjälpa honom. Det är som om ingen tid passerat för henne och hon pratar på om ditten och datten. Jag svarar “ja”, “oj då”, “det förstår jag”, “hmm”.
Jag känner bara en storm av känslor komma samtidigt som jag är helt tom. Kan du förstå känslan?

När vi avslutar smsar jag min sambo för att höra om vi ska träffas och fika, jag tror han var upptagen i möte. Jag startar jag bilen och kör hemåt. När jag kommer ut på lilla vägen mot hemmet så brister det, jag kan inte andas, jag kör och försöker lugna mig och andas, jag ska ju hämta posten i brevlådan och vill inte att nån ska se mig. Jag klarar inte lugna mig, jag har panikkänslor och gråter hejdlöst men tar mig hem och fortsätter gråta inom hemmets trygga väggar. Jag lägger mig och vilar och sambon ringer, jag frågar om han kan hämta barnen, säger bara att jag är fruktansvärt trött och behöver vila. Det är inte något problem för honom, självklart kan han hämta. Jag säger att något hänt och att jag kan berätta mer senare samma kväll. På kvällen berättar jag och han kramar mig med sin varma famn och hans trygga röst tröstar mig. “Jag förstår att du är ledsen och att det är jobbigt för dig”.

Det blir denna berättelse kuratorn vill att jag ska berätta och spela in under dagens samtal, vilket vi gör och nu ska jag lyssna igenom inspelningen varje dag tills vi ses nästa vecka igen.

1