Ibland är jag inte säker på om det är jag själv som reagerar eller om det är syndromet, ex när barnen absolut inte ska ha hjälp av mig utan bara av pappa. Jag vet att så reagerar de då och då, ibland är det jag ibland pappa som gäller. Men när då nån annan frågar om jag varit borta mycket hemifrån eftersom barnen bara ska ha pappas hjälp? Då tänker jag att kanske man menar att jag är dålig som är borta, kanske jag borde vara hemma mer, men jag är inte mycket borta. Det är dessutom ett förlegat sätt att se på barns utveckling, tänker jag, att det alltid är på mamman det beror hur barnen beter sig. Om barnen vänder sig bara till mig, ja, då är det ju för äntligen varit hemma och bundit lite. Ingen tänker på om pappan är på tjänsteresor flera gånger utomlands eller inom Sverige, nej, nej, då är det bara för att mamma har fått vara hemma som barnen vänder sig till henne, inte att pappa varit borta. Är barnen glada och uppfostrade så är det för att pappa varit så bra. Räcker man som kvinna någonsin till? Eller är man bara en appendix? Kan man inte bara tänka att barns utveckling går så, ibland är den ena bäst, ibland den andra, särskilt om en nekat något då är den andre definitivt bättre oavsett om denne håller med.

Det är jobbigt att alltid vänta sig att behöva gå i försvar, men man kan inte hjälpa det. Man kan inte bara sluta vara sån. Man måste träna in nya erfarenheter och sånt tar tid, tålamod och engagemang, inte bara av den drabbade utan även människor runt omkring. Det hjälper mig att skriva ner svart på vitt alla gånger som jag känner mig nedvärderad eller nedtryckt för att jag lättare kan ta tag i något som är synligt. Där är jag nog inte annorlunda mot någon annan.

0

När jag nu har skrivit några dagar och börjar dela med mig till andra så är det kanske inte oväntat ptsd lägger fram sin oro och att man börjar tvivla på sig själv. Kanske det är för mycket tråkigheter, kanske borde jag inte skriva om vissa grejer. Men då försöker jag påminna mig om varför jag startat denna sida. Det är inte för att bli ännu en förnuftig blogg som delar med sig av goda råd och humoristiska skämt. Jag är inte särskilt förnuftig och inte den som ska ge råd heller. Men nog kan jag skämta ibland även om detta. Nej, den heter ju Min Ptsd och handlar om just det. Jag hoppas fler inom vården (även andra yrken) ska få förståelse varför vissa reagerar som man gör i många situationer. Jag har varit i samtal med många psykologer genom åren och har varit ganska öppen med just övergreppen, men ingen har tänkt tanken att screena för ptsd. Man borde kanske göra det per automatik om någon har varit med om ett trauma. Alla reagerar ju olika och det är verkligen inte alla som utvecklar ptsd, det har många orsaker varför man “klarar sig” eller “åker dit”, men jag tänker att oavsett vilken sida man tillhör så skadar det isf inte att göra en screening. Jag har aldrig velat vara till besvär och därför ryckt på axlarna och sagt att det där var då. Förresten, när jag skriver i inlägg att “jag kände” så betyder det att det var den känslan jag inte visade men faktiskt hade och undertryckte. När jag säger “jag sa” så är det vad jag lät andra få veta och trodde de ville höra.
Jag väntar fortfarande på traumabehandlingen och hoppas när den är “klar” att jag kan förlåta och ett starta ett nytt kapitel i vårat liv. Mitt viktigaste “varför” är ju trots allt familjen och jag vill att våra barn ska ha en vettig mamma också.

0

– Det är inte du, det är jag.
Funderar på vad man säger när man bryter. Du har varit en vän, om än något av medberoende. Du har skyddat mig och försökt hålla mig från att bli sårad, det förstår jag, men det är dags att vi går skilda vägar. Jag förstår om det kommer som en chock för dig och att du inte släpper taget bara så där och det är helt ok faktiskt. Mer och mer kommer du märka att jag säger emot dig och du måste ha märkt att jag redan går emot dig i smått. Vi vill ju olika saker och växer ifrån varandra allt mer.

0

Var på väg att lägga mig när dottern kom upp. Lite ovanligt att hon varit så här orolig nu i flera nätter, ofta kan man höra att hon drömmer men hon brukar sova sig igenom det. Nu har hon somnat igen så då skriver jag lite, kanske kommer pojken också upp snart.

Jag minns när jag var 14-15 år så var min mamma sambo med en man som hade viss alkoholproblematik. Han var periodare som man säger och under de perioderna var han extremt elak. Annars var det mest stökigt och otryggt. Minns att de hade bråkat en gång och sen lade de sig i sängen brevid varandra och var knäpptysta. Båda väntade ut att den andra skulle säga förlåt. Jag blev så arg. Jag skällde ut dem där de låg hur barnsliga de var, de kunde väl iaf göra nåt annat på var sitt håll istället för att tiga ut varann? Efteråt har mamma berättat att hon tyckte det var modigt och vuxet av mig att göra det. Jag kände mig bara utsatt.

Den mannen var inte snäll. Jag har sett honom dra min syster i håret i en trappa (minns inte om det var uppåt eller nerför), han var så ilsken. Han sparkade hunden vid flera tillfällen, han hotade oss, sa att jag var orsaken till att han drack (trots att han drack även innan han träffat mamma), slet mig i armen och ställde mig framför en spegel och sa att om jag tittade skulle jag se satan, jag var djävulen själv, jag var äcklande och ful och ingen karl skulle nånsin vilja ta i mig, vet inte hur många flaskor jag städat upp efter honom.

När jag började gymnasiet flyttade jag från stan. Jag fick skriva ett brev till soc för att få gå samma utbildning på annan ort. Angav hemsituation samt mobbing i skolan och fick deras tillstånd att flytta. På vårterminen undergick han behandling och det verkade bli bättre så jag flyttade hem under sommaren, men det höll några veckor så var det igång. Jag gick i en al-anon grupp för anhöriga till alkoholister och där jobbade en kvinna som hade nära samarbete med soc. Hon gav mamma ett ultimatum, antingen flytta med mig eller så skulle de hitta en lägenhet åt mig, då var jag 16 år. Hon valde stanna kvar och vid den tiden jobbade jag extra på lasarettet och minns som det var igår när den kvinnan ringde till lasarettet och sa att hon hittat en lägenhet åt mig. Jag grät floder för jag visste att nu var det slut. Nu bryts allt. Och så blev det i princip.

Jag fick min lägenhet och det blev inflyttning precis när kyrkans ungdom hade läger ihop med en annan grupp norrifrån. De erbjöd sig hjälpa mig flytta lådor och tyckte det skulle bli kul att se nya stället. Mammas sambo stoppade dem redan i trappuppgången, de hade minsann inget där att göra. Han och mamma hade redan börjat packa ner mina saker. De fick stå i trapphuset och vänta. Jag var som i en dimma, kände skuld och skam inför mina kamrater och sorg för att lämna mamma, nu hade hon ingen förutom lillebror som kom varannan helg. Vi fick iaf ta lådorna och gick bort till lägenheten där vi fikade och surrade. Tur att jag hade kyrkans ungdom att gå till.

Jag hade bott själv några dagar så bjöd mamma hem mig på middag men hon mötte upp mig på vägen när jag började gå dit. Jag var inte välkommen dit för honom. Minns att jag sa att det var ok, men när mamma gått hem till sig grät jag. Hädanefter fick jag gå upp på hennes jobb för att kolla att hon var ok. Lokalen där luktade av inpyrt rök i väggarna, på den tiden fick man röka i offentliga lokaler, det var så jobbigt för min astma men jag visste iaf att hon var ok.

Min farfar gick bort dagen innan jag skulle fylla 17 år. Jag hade tänkt hälsa på honom på lasarettet efter skolan för pappa hade sagt att han var där, men pappa kom förbi på morgonen och sa att han gått bort under natten. I dvala gick jag till skolan. Vägen går förbi lägenheten där mamma och sambon bodde och hon stod på balkongen när jag gick förbi. Hon ropade att jag kunde komma dit, min syster var också där. Jag kunde komma upp eftersom hennes sambo inte var hemma sa hon. Jag nekade och gick till skolan. Tänkte att nog är det förbannat att det ska vara kriteriet för att jag ska komma in, att han inte är hemma och inte vet om det.

0

Tycker det är bra att ni får veta hur den posttraumatiska stressen påverkar hur hjärnan funkar. Att man är beredd hela tiden på att behöva försvara sig och det är inte något man rår för själv. Men ändå behöver man träna sig i att tänka om och också tala om för sig själv när det blivit annorlunda än man förväntat sig.

Det gick förstås bra på samtalet. Vi har ju fina barn så det tänkte jag nog, men som jag skrev innan så känner man sig så elak när barnen bråkar och ska inte följa med mig hem och man bara ryter att de ska sluta. Det är pappa som ska hämta, eller det är fel bil man kör eller något annat som är fel, då kan mamma ibland bli ett lejon och ryta till. Särskilt när jag har en sämre dag och inte laddat med tålamod. Skönt då att höra att det faktiskt är bra och tom helt ok att man sätter ner foten ibland och drar en gräns att nu räcker det.

0

Vi ska på samtal med våran förskola idag. Tyvärr är det lite för mycket just nu för sambon så jag får fara själv. Känner mig nervös. Vi har förmodligen världens bästa förskola och fröknar, men det spelar ingen roll jag är orolig iaf. Inte för att det ska vara något med barnen, nej, som vanligt är jag rädd att bli angripen för att vara mycket ifrån familjen och att barnen är där fast pojken har en känslig mage. Erfarenheten av fröknarna är att jag inte borde oroa mig. Det är nog mest min egna självkänsla som spökar. Man ska vara tillgänglig och vara en bra mamma.

0

När jag sjukskrev mig i höstas var jag orolig över att byta studieort eftersom VFU (praktik) placering utgår från studieorten och inte hemort när det gäller distansutbildningarna. Jag pratade med företrädare vid Umeå universitet som garanterade att jag skulle få göra lasarettsplaceringen närmast min hemort samt kommunplacering på hemort. De har hela tiden vetat om min situation och vet att jag står på väntelista för traumabehandling. Likväl begär de nu in nya intyg vilket innebär att jag måste få tag i läkare och den ska skicka intyget till mig och jag ska hinna skicka in innan 15/3.

Systemet är inte medkännande alls, något som lärs ut i utbildningen som en viktig del i omvårdnad. Nu ska jag måsta bevisa och fläka ut min situation för ett antal okända människor och jag kan inte styra över innehåll och vad de ska få veta.

0

Inatt vaknade jag 02-tiden, dottern hade nog en mardröm. Det är ju ganska mysigt att de kommer, men samtidigt kryper en känsla fram, oro i kroppen, tankar som mal. Ligger så med tankarna malandes “Jag borde gå och lägga mig i soffan” “Nä, då är jag hemsk som lämnar över ansvaret igen till sambon” “Det här kommer inte gå, jag kommer inte klara studierna” “Förbannade C-uppsats, var det inte för den skulle allt gå bra” “Jag måste sova, det är ju för detta jag tränar mindfulness” “Varför kan jag inte bara släppa och koppla ifrån”. Tillslut går jag iaf till barnens rum och lägger mig där. Får sova lite grann.

Pojken är dålig i magen, vilket han blir till och från. Ingen kan ge svar på varför och eftersom han tillsynes mår bra i övrigt så gör sjukvården inte heller något. Frustrerande. Särskilt nu när förskolan är på om att han är så krass och borde vara hemma. Kan han inte bara få bli bra i magen? Återigen känner jag mig hemsk som vill få tid till plugget. Det kommer inte gå. Jag kommer inte klara det. I will die trying. Om jag bara försöker kämpa lite till iaf.

0

Jag vaknar vid 4-tiden i natt när dottern gråtande kommer upp till oss och lägger sig på min mage. Det är mysigt och jag är glad att hon är trygg med mig och vill komma även till mig när hon behöver tröst.

Jag tänker på när hon var liten bebis och vi var på kontroll på BVC och hur ptsd kan ställa till det. Jag har hört att när barn börjar få tänder så blir deras avföring förändrad och det kan göra att barnen blir röda och såriga i stjärten. Har väl inte oroat mig särskilt för det utan sett ett samband även jag vad gäller det. Nu satt vi alltså med flickan på bvc och läkaren tittar på datorn och säger att hon ser väldigt röd ut i snippan (mitt ord). Direkt blev jag svettig och orolig, vad menade han? Tror han att vi skadar henne? Tror han att jag vanvårdar henne? Tycker han att jag är olämplig som förälder? Kommer han anmäla detta? Kommer de ta vårt barn ifrån mig? Massa tankar för att jag känner mig oduglig och värdelös. Jag blev själv utsatt för övergrepp som barn av min morfar och har varit väldigt rädd för intimitet, även med barnen. Jag tror inte någon annan märkt av det, men jag har haft svårt med viss beröring när barnen ligger nära. När jag misstänker att de haft växtvärk ska jag våga massera ben och höfter på de då? Ska jag våga stryka de över bröstkorg och mage när de är oroliga eller är det fult? Allt sånt kommer upp när jag minst trodde. Nu när jag egentligen är trygg och längtat så efter barn, då kom såna tankar.

Nu börjar jag bry mig mindre om tankarna och mer om barnen. Hon ligger på mig och är lugn. Pojken drar sig också närmre mig. Jag masserar och stryker de över kroppen utan oro. De är trygga och jag är inte min morfar, eller någon annan i min släkt. Jag är jag och jag är mamma, den vuxna och den som ska finnas där tillsammans med min sambo för att skapa just denna trygghet. Jag börjar tom gilla när de stryker med foten mot mitt ben. Mysigt.

0

Alla säger “I love you” men hur många menar det? Ord som är lätta att sägas sägs ofta. För mig så vill jag inte bara höra orden, jag vill också märka att man menar det. Under de snart fyra år jag själv varit förälder så har jag aldrig känt att jag är ens en “good-enough” mamma. Jag är rädd att våra barn ska växa upp med ilska mot mig och tycka att jag inte funnits där när de behöver det. Så var det för mig. Jag har varit mamma till min mamma och försökt vara snäll, lydig och se till att alla i familjen mår bra. Jag älskar min sambo och våra barn och därför har det blivit extra viktigt för mig att faktiskt bryta denna onda cirkel och verkligen jobba med mig själv och mina “demoner”. Jag vill inte att våra barn ska känna att de behöver ta hand om spillrorna av mitt trasiga liv utan att vi ska ha en fin relation. När de är vuxna så hoppas jag att de ska ärligt kunna säga att även deras mamma är deras bästa vän och stöd (utöver pappa förstås).

Så ikväll hände det som totalt rockade min värld. Pojken (3 år) ville att vi skulle ringa “morbror” och sjunga för honom (en busig sång), vilket vi gjorde. Det gick hem och båda skrattade de gott åt hur busig pojken varit. Sen var sonen upp efter väggarna busig och kunde inte varva ner inför nattning. Kring en timme tog det och då börjar han:

“Mamma”… Jag låtsas sova.
“Mamma” säger han igen.
“Mmm” svarar jag lågt, rädd att han ska busa upp igen.
“Jag älskar dig, mamma. Mycket, mycket” och så gör han pussljud genom rummet.

ÅÅÅ, älskade unge, som jag älskar dig. BAM! allt jag kämpar för då jag under dessa år känt och fortfarande ibland känner mig inte bara som den värsta mamman utan tom att de skulle ha det bättre utan mig och mina spöken. Nu säger han ur tomma intet helt av sig självt orden som får mig att känna mig “good-enough mom” och tom kunna ta till mig orden och jag känner mig sååå älskad.

0