I skrivande stund är klockan halv tolv på natten. Jag har just avslutat en mindfulness övning som heter “Släppa dagen”. I den så tittar man över dagen och om det är något som varit särskilt jobbigt eller frustrerande, nåt som har hänt som man behöver släppa. Dagen idag har för övrigt varit en helt underbar dag från morgon till skrivande stund. Ska snart lägga mig så det förblir bra 😉

Får något av en aha-upplevelse i slutet av meditationen, då man släpper saker som hänt. Jag tänker på att jag hamnade i ett “samtal” på fb med en vän där, ämnet rörde sig kring rådande situation angående Covid19, isolering och hygien. En annan nämnde tillslut något om att man kan läsa kommentarer för att se att fb är fullt av troll. Naturligtvis tänkte jag om han syftade på mig och analyserade igenom alla mina kommentarer, men jag tog aldrig upp det. Nå, i slutet av övningen så definerar man sig inte genom händelser eller dyligt och det är då jag känner så starkt…

Vem jag är definieras ju inte av vad någon annan ev tycker om mig, ex om någon tycker det är jobbigt att jag tar upp känsliga saker så innebär ju inte det att jag egentligen är jobbig. Om någon tycker jag hakar upp mig på saker så innebär det faktiskt inte att jag är oförmögen att släppa andra saker. Eller om fröknarna på förskolan tycker att barnen leker så bra med varann och är omtänksamma mot andra, inte ens då definierar det vem jag är, möjligen skulle barnen själva ev kunna definiera sig som omtänksamma (även om jag blir superglad att höra det givetvis).
Inte ens alla de saker jag utsatts för definierar vem jag är, det är fruktansvärda saker som ingen borde vara med om (har inte skrivit de värsta sakerna), men det innebär inte att jag är fruktansvärd. Bara att jag inte haft nog trygghet och en stabil grund att luta mig mot.

Jag håller på att söka efter min egen definition 🙂 Hittills vet jag att jag är en människa som kämpar och är villig att lära mig nytt om mig själv.

0

Sen förra inlägget har jag mått dåligt och haft en knut i magen. Jag har känt mig orättvis mot mamma och att jag inte borde säga så dåliga saker om henne. Hon har gjort vad hon kunnat utifrån sina kunskaper och säkert gjort sitt bästa. Hon har också gjort erfarenheter ingen ska behöva gå igenom. Även pappa sa till mig som barn att mamma har det inte lätt, du ska vara snäll med henne. Men så hände något idag. Min kurator har för länge sen gett mig uppgiften att skriva ett brev till mig själv utifrån själv-compassion, medkänsla med sig själv, typ “jag förstår att jag reagerar så här för att…” Jag har inte kunnat utföra den för jag har inte vetat hur jag ska känna medkänsla med mig.

Jag har nyligen fått lära känna en fantastisk kvinna och vi har väldigt roligt ihop. Vi pratade om känslor och jag sa att känslor är bara känslor.
Vi har lärt oss att vissa känslor är bättre än andra tex glädje och vänlighet, men när vi inte känner oss glada eller vänliga så kompenserar vi känsla med uttryck så vi skrattar och “bjuder till” för att slippa ta till oss känslan. Ingen kommer ju ändå att vilja höra. Ingen kan ju ändå göra något åt det som varit. Men det som händer är att känslan, som blir nedtryckt och övertäckt nånstans i maggropen, börjar mögla och nångång tillslut så ger den dålig mage och det börjar lukta om mina uttryck och jag har kommit fram till att det är min möglade känsla som gett mig dålig känsla i magen nu. Jag har också bestämt mig för att ta hänsyn till det faktum att jag känner som jag gör, även om min vuxenhjärna kan komma med förklaringar så tar det inte bort den bortglömda barnhjärnan som vill vara trygg men inte är det och som vill få vara arg och säga att det här var fel behandling av dig mamma. Jag tror inte jag kommer våga säga det till mamma eftersom hon inte “är där än” som man säger och det skulle inte bli bra. Nångång kanske, men inte just nu. Nu räcker det med att jag svarar mig själv att det är ok att jag känner mig övergiven och ledsen för jag har inte fått känna det innan.

0

Min mamma har precis delat ett inlägg på fb som provocerar mig så mycket. Det provocerar för att jag känner att det finns alltid en anledning varför kontakter bryts eller sker mer sällan. Är en relation bra behöver man aldrig fundera över varför någon inte hör av sig. Behöver man skuldbelägga så är relationen inte bra.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt prata med henne om hur jag känner i vissa lägen. Det kan tex låta så här; När du säger så där så känner jag mig pikad, är det så du menar? Ja, kan jag få till svar, men inget mer. Jag har alltid saknat en mammas trygga, icke-dömande famn att vila i och krypa in i när det varit för jobbigt. Det är min famn som använts till det i stället. Men kan jag säga det till henne? Nej, jag undviker att försöka mer eftersom det bara gör en någorlunda “lugn” relation mer stormig och i slutändan är det ändå jag som känner mig taskig. När jag tänker efter finns det ingen kvinna som fått mig känna mig trygg. Aaa, jag önskar tårarna ville sluta rinna.

De vackraste orden man kan säga är inte “jag älskar dig” vilket mamma också ofta lägger ut på fb ihop med inlägg som “mitt älskade barn”, “min älskade dotter” “visa tacksamhet mot din mamma, en dag är det för sent”. Vem som helst kan säga att man älskar någon utan att egentligen vara beredd att låta den andre känna sig värd att göra förändringar för. De vackraste orden tycker jag är “förlåt, vad bra att du påminner mig, jag vill inte göra dig ledsen”.

En sak har jag lärt mig under alla år inom vården, det är att aldrig ifrågasätta varför barnen inte hälsar på föräldern eller varför föräldern stänger dörren mot barn. Man vet inte vad som ligger bakom, det kan vara övergrepp, misshandel, missbruk, ja, vad som helst faktiskt. Jag som utomstående har ingen aning, även om personen jag vårdar verkar vara så snäll. Det är inte mitt yrke att bedöma, mitt jobb är att vårda.

Jag saknar mormor också, men har valt bort den relationen pga morfar. Hon skickar ibland saker till våra barn eller pengar. Sen frågar mamma alltid om jag tackat ordentligt för det. Jag tycker inte jag ska behöva göra det. Jag tar emot till barnen, de behöver inte veta vad jag upplevt, inte heller gentemot mamma (deras mormor). De älskar sin mormor och det är ok, tids nog gör de sin egen bedömning och jag kommer inte pressa dem att tycka som jag. Men jag kommer inte låta min mormor och morfar träffa våra barn, som det känns nu iaf.

0

Jag förstår att det kan verka som att jag har fått hjälp väldigt fort, det är så det kanske ser ut när jag skrivit. Men när jag tänker efter så börjar jag närma mig 50 år och redan som 3-4 åring blev jag inlagd ett par dagar på barnklinik för utredning. Vet inte exakt vad inläggningsorsaken var men tror att det var pga att jag var “sängvätare” (något som är vanligt symtom vid ptsd hos barn under 6 år). Sedan har jag genom åren sökt hjälp i BuP (som det förkortades då), som vuxen har jag sökt samtalshjälp och gruppstöd genom psykoterapi, målande bildterapi, privat samtalshjälp av psykolog. Jag har inte upplevt att något har hjälpt, många av dessa har jag inte heller känt tillit till och då är det ju svårt att finna hjälp.

Jag självsvalt mig i tonåren och en lärare uppmärksammade detta och tog in mig för samtal då jag gått ner mycket i vikt och var kontstant trött. Jag bortförklarade med att jag var “kär” och hade svårt att äta. Vet inte om hon trodde mig, men det gick inte vidare iaf.

Att jag fått hjälp nu beror på så många faktorer, jag har barn och vill att de ska ha en vettig mamma som de inte behöver ta hand om, jag gjorde praktik på psykiatrisk öppenvård och det raserade även mina fördomar om vilka som söker hjälp där (kommer berätta mer), min kurator fick en association till ptsd, ja, det är många saker som timat just nu.

De senaste fyra åren har varit särskilt psykiskt påfrestande för mig. Jag har fått två barn och ett missfall däremellan, första födseln blev akut kejsarnitt pga syrebristrisk för barnet, andra blev planerat snitt. Jag hade föreställt mig “vanliga” födslar och fick höra att det skulle “bli så lätt om jag brås på den och den”, sen kunde jag inte amma, vilket jag också såg som ett misslyckande, jag började min högskoleutbildning då den minsta var en vecka gammal, min pappa har varit in och ut från sjukhus och fick en misstänkt stroke under en period som en lillasyster la upp livevideos när hon tar heroin. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag fick en svår ångestattack efter att jag lagt på luren när jag försökt prata med min lillasyster utan resultat. Ringde 1177 som ville skicka ambulans, men som den person jag är som inte vill vara till last så sa jag att jag kunde köra in till akuten själv, vilket jag också gjorde. Där fick jag samtala med en läkare som ville skriva ut medicin, jag nekade och då frågade han vad jag ville ha för hjälp. Jag sa att jag ville ha samtalsstöd eftersom jag vill få bort detta en gång för alla, jag har ju familj att tänka på. Detta tyckte han var klokt och jag förstod det som att han skulle remittera mig rätt. Han ville gärna skriva ut medicin för “det är vad jag kan göra just nu, och det kan ju vara bra att du får sova på natten”. Jag får ångest av att svälja tabletter så jag fick flytande istället som jag kunde ta sporadiskt när jag ansåg mig behöva.

Efter ungefär ett halvår hade jag fortfarande inte hört något från någon psykolog, så när jag var på bvc med minsta barnet tog jag upp det och frågade distriktaren där. Det fanns ingen remiss. När hon fick höra min situation så kontaktade hon direkt psykologen för bevakning. Jag blev kallad och fick tio samtal med henne där det mesta utgjordes av övningar, läsa en bok och när jag läser journalen framkommer bara att jag har “förbättrat mående”. Tur att jag ändå bad att få uppföljande samtal om ett år. Det var i fjol som den nya psykologen då ringde, men eftersom vi jobbat nära varandra så ville hon att jag skulle träffa den nya kuratorn istället. Det sa jag var ok, tänkte ändå att om det är så att man inte ska kunnat jobba i samma lokaler ens då kan ingen på liten ort och som jobbar i vården få hjälp alltså? Eftersom här känner man ju till varann. Nåja, det blev ju till det bästa eftersom kuratorn var denne klarsynte kurator jag berättat om innan och som var den första att misstänka ptsd. Jag fick alltså träffa psykologen iaf då för ett fördjupande samtal och genomgå skattningsformulär som visade tydlig kronisk ptsd. Kronisk i den här bemärkelsen, ska sägas, betyder att det pågått längre än tre månader- inte att det inte går behandla. Jag blev remitterad till psykiatrin för fastställande av diagnos och fortsatt bedömning. Det dröjde ganska precis tre månader tills jag fick träffa läkaren på psykiatrin, han ingav väldigt gott förtroende, var fin i bemötande och inkännande. Han sa direkt att det är ptsd och vi pratade om vilken behandling jag var inställd på. Han var på samma linje som jag att läkemedel (om än bra som komplement) inte är det första valet man ska göra då det “bara är att torka upp vatten från golvet om man har en läcka. Man måste laga läckan för att inte mer vatten ska komma upp”. Klok läkare. Och nu är det alltså väntans tider för mig när jag väntar på kallelse för traumabehandling.

Det var bra att jag fick göra praktiken på psykiatriska öppenvården, för som en patient sa till mig; -Hade du några fördomar om vilka patienter som går här och hur vi är? -Ja, svarade jag sanningsenligt, det hade jag nog när jag tänker efter. Men jag förstår nu att det kan vara jag eller vem som helst som behöver hjälp under vissa perioder i livet.
Jag har nog aldrig fått så bra respons varken från handledare eller patienter som under den praktiken.

Så nu ser kanske både ni och jag att detta varit en långdragen process och det är först nu som det lossnat och jag också är mottaglig och kan säga; -Jag orkar inte, hjälp mig.

0

Varför jag väljer att skriva anonymt (även om flera av er faktiskt känner mig) är för att i största mån skydda min familj. Man ska komma ihåg att mina barn är små och jag vill inte att de tex ska höra en massa tolkningar från folk som inte är insatt, det är också för att skydda andra i familjen för att inte de ska bli fullständigt uthängda och utfrågade. Kom ihåg att jag skriver för att skriva av mig, ta bort skuld och skambelägget och visa på att det finns hjälp att få vid psykisk ohälsa.

Varför jag fått hjälp så snabbt, även om jag inte borde behöva försvara det, är för att jag själv sa till kuratorn (primärvården) att jag vill bli en bättre människa. De oskyldiga orden förändrade allt och fick honom att misstänka ptsd och han frågade mig om det var ok för mig att han slussade mig vidare till psykolog (primärvården) för utredning men att vi skulle fortsätta våra samtal för att stärka min tillit och förmåga till själv-compassion. Jag blev därefter remitterad till psykiatrin och fick diagnosen fastställd. Som överläkaren och psykiatrikern sa; – Det står helt klart bara av det du berättat nu och det jag läst i journalen, utan tvekan att du har ptsd. Den diagnos kuratorn och psykologen satt är helt riktig.
Sen satte han mig på väntelista för traumabehandling. Anledningen till att han rekommenderade förtur för mig var pga att vi har två mycket små barn och de påverkas tidigt om en förälder mår så dåligt att allt är svart. Jag har inte blivit kallad än däremot.

Jag kan inte svara på hur hjälpen ser ut i andra delar av landet och jag vill inte känna skuld för att jag får hjälp. Jag bär inte skuld för om nån annan inte får den hjälp man önskar. Lägg inte det på mig, ta det med berörd instans istället.
Man ska också komma ihåg att ordet “psykiatri” har en negativ klang och det finns en fördom av att man är “tokig” eller “galen” om man har kontakt med psykiatrin, vilket gör att när det kommer på tal är det många som själv nekar fortsatt hjälp.

Därför behövs ökad kunskap, oavsett om den kommer från en “semi-anonym” bloggare.

0

Psykisk återhämtning kräver faktiskt hårt arbete och vilja att förändra. Båda delar behövs för finns viljan men inte lusten att träna så går det inte och tränar man utan att egentligen vilja ta till sig, bara för nån annan har sagt. Ja, då går det inte heller.

I höst var jag så under isen att jag inte kände någon mening med något. Jag har hamnat i perioder tidigare där jag känt likadant och under en längre tid hade jag drabbats av tankar att min familj skulle klara sig bättre utan en deprimerad ilsken människa som inte kan bidra med nåt. Hade inga tankar på att ta bort mig, kände bara att inget spelade någon roll längre eftersom jag inte klarade ens att läsa.

Min kurator frågade mig hur länge jag orkade läsa. Ja, sa jag. Jag blir trött efter 20 minuter men har försökt läsa 2,5 timme i sträck. Men då hade jag bara hunnit 13 sidor (nästan 12 min/sida) och vet jag inte vad jag läst. I princip har jag bara tittat på sidorna och bläddrat. Det kommer hela tiden andra tankar som stör.
Receptet jag fick var att köra mindfulness övningar, gärna med compassion-övningar samt lästräning max 10 minuter och (det bästa)- efter 10 minuter läsning ska jag belöna mig med något som gör mig glad. Kom tillsammans med kuratorn fram till att Ben&Jerry var bästa belöningen ;D

Jag måste erkänna att jag frågade kuratorn om det verkligen hjälper mig att bli vettig att meditera och kan själv säga nu att jodå, jag har blivit bättre på fokusera och är därmed mindre stressad och mer tillgänglig för familjen. Det har fungerat bra med andra ord.

Nu sitter jag hela dagar men med 15-20 minuter i stöten och pluggar engelska vetenskapliga artiklar och gör analysarbete.
Har kommit fram till att dosen B&J inte bör överstiga fyra dessertskedar och att jag varannan gång kan ta en kopp kaffe i stället och tex skriva lite inlägg 😉

0

Det är lustigt att ju mer jag skriver av mig, ju mer kommer fram och måste jag skriva ner. Jag har varit med om tillräckligt mycket, tom enligt mig, men inte allt jag varit med om har inneburit ett trauma även om det inneburit skador. Det finns en person som alltid varit vid min sida och det är min syster. Kanske fyller jag på detta inlägg med mer än jag tänkt just nu, men då måste jag kolla med henne att det är ok först.

När jag var 8 år blev jag påkörd av en bil, min syster var med, hon är två år äldre, hon måste ha varit så rädd när hon sprang upp till faster som ringde pappa och mamma. Han har berättat att han tog hela legdan på tre steg. Hon har alltid varit handlingskraftig och tuff. Hon var den som kunde cykla med bruten arm och i ilska försöka lägga handen på styret trots att den föll ner gång på gång. Hon badade i isvak bara för att vinna vem som var först att bada under året och drog så på sig en dubbelsidig lunginflammation.
En gång när jag ville köpa en hästtidning och inte hade kvar fickpengar, så sa hon; – Har du verkligen kollat i jackan? Och konstigt nog låg där en tia eller två.

Jag minns inte mycket av våra föräldrars skilsmässa, jag var nio och syrran elva då. Inte heller minns jag att de bråkade mycket, men jag kommer ihåg en kall stjärnklar vinterkväll. Vi hade blivit utskickade tillsammans med hunden och skulle inte komma in. Antar att det var då de bråkade. Jag frös och grät och ville in, min syster hade lagt ut en fäll i snön och försökte göra det så mysigt hon kunde, så att vi tillsammans med hunden skulle titta på stjärnorna. Antar också att mamma inte ville att vi skulle gå till grannarna för att inte skämma ut henne (såna ord har faktiskt förekommit), vet inte annars varför vi inte skulle kunna gå dit. Kanske tyckte de det var för sent. Min syster gick för att säga hur mycket jag frös, men vi skulle inte få komma in än. Minns inte hur länge det tog innan vi fick gå in, men kanske inte så länge som jag tyckte.
Skrev ett litet tack-sms härom veckan till min syster för alla gånger hon funnits där, trots att hon själv bara var ett barn.

0

Det är tur att jag har haft min pappa. Han är den som visat att alla män inte är likadana. Han är den som lärde mig simma, trots att han inte själv kunde simma. Han höll mig under magen och sa; – Ja, sprattla lite med armar och ben, så går det nog bra. Han kom på föräldradag i klassen för att se hur jag hade det och sparkade boll med de andra i klassen på rasten. Han tog emot killar med problem i fordonsutbildningen som sen sa till mig hur stor inverkan han haft på dem. Han har alltid stöttat mamma även efter skilsmässan. Han och mamma körde mig genom hela Sverige till audition för skola som jag inte tog mig in på, fast de var skilda. Han hjälpte mig städa ur min första lägenhet. Han satt med mamma och lyssnade i rättegång när jag berättade hur jag varit utsatt för ett försök till överfallsvåldtäkt.
Min största rädsla är att förlora honom han har varit min trygghet.

Han blev hjärtsjuk för många år sen och det eskalerade när jag började studera. Han åkte in och ut ur sjukhuset, men ville bara tillbaka till jobbet. Förhoppningsvis blir han bättre nu och får pensionera sig inom kort. Hoppas vi får ha honom kvar många år till.

0

Inte ens hos mormor och morfar har allt varit hemskt. Jag minns ju också stunderna när vi barn satt framför öppenspisen och åt blåbärsglass på pinne och lyssnade på nån saga. Eller när vi lekte och fiskade i sjön. Men det är ju också det som gör det hela svårare, att inte kunna vara entydigt arg på en person, för att den har ju också gjort det här fina. Allt är inte svart eller vitt men tyvärr blir efterreaktionen sån att man gärna kategoriserar i svart eller vitt, inga gråzoner, tex rädsla för nära relationer för att man blivit så utsatt att man inte riktigt tycker att någon skulle vilja vara med mig utan att vilja ha något tillbaka och så täcker man känslan med ett par lager av skam också att man för den delen inte förtjänar en relation, det är ju trots allt pga mig det har hänt, annars skulle han väl inte vara så snäll också?

0

När jag var barn blev jag utsatt för övergrepp av morfar. Första gångerna jag minns en stark känsla av oro som lutade mot ångest var nog när jag som 7/8-åring skrev på deras gamla skrivmaskin i arbetsrummet och morfar kom in. Direkt blev jag orolig. Han ställde sig bakom och hängde över mig och frågade vad jag skrev på. Samtidigt tryckte han ner händerna i mina byxor och jag minns att jag försökte spänna ut magen så mycket jag kunde för att hans händer inte skulle få plats. Mormor och de andra stod i köket i rummet bredvid och lagade mat, minns inte om jag ropade på dem men jag tror inte jag vågade utan det var nog de som tillslut sa att maten var klar.

En annan ångestfylld situation var när vi var där kring juletid, kan ha varit ungefär samma tidpunkt faktiskt. Morfar och mormor höll på renovera ovanvåningen i sitt hus och det blev mycket spåndamm som jag reagerade på med min astma. Mamma sa att jag kunde lägga mig hos min morbror och frågade honom om det var ok. Det tyckte han var ok. Jag låg som på nålar hela natten kändes det som, orolig för om han också skulle röra mig. Det gjorde han aldrig. Jag somnade nog på morgonen av trötthet.

Jag fick ofta höra av dem att jag var knubbig och morfar jämförde faktiskt lite nu och då öppet, min och min systers kroppar, hur mycket tidigare jag utvecklades och fick bröst tidigare än henne. Överhuvudtaget var kroppen ständig följetong hos dem, hur knubbig jag var. De köpte byxor som var alldeles för stora och sa skrattande, ja, vi tänkte de skulle passa.

När jag var ungefär 11 år hade jag sen ett bra tag valt att inte följa med mamma och syskonen till morfar och mormor mer. Hon lagade köttbullar när hon frågade mig varför jag än en gång inte skulle följa med. – Han rör mig, svarade jag och minns hur mamma började skaka i hela kroppen. Hon höll stekspaden och spände hela kroppen, munnen snörps ihop och jag minns att jag gick till mitt och syrrans rum i rädsla för att jag hade sagt något dumt och att hon skulle slå till mig.

0