Jag har precis haft en time-out på pluggandet och sprungit 15 minuter på löpbandet. Vi är just nu inne i en intensivt slutspurt med mycket grupparbeten, tre seminarier, en examinerande uppgift, ett examinationsseminarium på fyra veckor. Alltså fem uppgifter. Jag somnar och är stressad, vaknar på natten av mardrömmar, vaknar stressad, studerar under stress och press och försöker följa barnen på ridning men under stress. Igår skickade jag ut barnen från stallet då de stojade och härjade, ledaren sa inte ifrån och jag stod med en häst som inte var fastspänd än och vet inte hur jag ska göra. Ska jag släppa hästen för att pedagogiskt stoppa barnen och förklara hur man beter sig och hur hästarna reagerar när de stojar? eller skicka ut de från stallet utan förklaring? Det blev det senare och jag känner mig hemsk hur jag än skulle ha reagerat så känns det som jag skulle gjort fel.

Idag har jag pluggat och nu (ånyo, för typ femtielfte gången efter barnens nedkomst) bestämt mig för att föra en typ av hälsodagbok. Jag kommer försöka göra det här och just nu kommer den ligga både som okategoriserat och under särskild kategori. Framöver kommer jag bara ha den under särskild kategori. Till saken hör att jag alltid idrottat, så länge jag kan minnas, inte varit särskilt bra i nåt, men det har varit en tillflykt som jag kunnat vila i. Som mest tränade jag tre idrotter under fem kvällar när jag var 11 år. Ja, jag har tränat mer senare i livet, men då bara kampsport, som jag tränat som mest sju till nio pass per vecka mellan det jag var 29-33 år. Sen var jag tränare fram till 2016 då första barnet kom och nu har jag svårt att komma igång, ingenting känns roligt, jag känner mig tung, trött och dålig, utan ork, utan spänst, utan snabbhet. Ibland blir jag så deppad att alla rutiner försvinner och jag orkar inte ta tag i nåt. Men… jag vet att forskningen visar att man mår bättre av rutiner och träning och jag vet det också genom att jag mådde mycket bättre när jag fick dagligt utlopp för stressen. Så… nu försöker jag starta upp igen. Håll tummar och tår och följ gärna. Kanske kan det också peppa nån annan och ge förståelse för att det är inte “bara att göra”.

0

Jag har redan bestämt mig för att kvällen ska bjuda på två inlägg här. Det här är andra inlägget. Tycker det förtjänade egen plats 🙂

Min sambo hade föreslagit att jag skulle ta en av kajakerna och ta en tur för att få lite lugn och ro och återhämta mig eftersom jag inte mår bra just nu. Han plockade ut havskajaken eftersom det blåser lite på sjön och det är min första tur på fyra år nästan. Det är mao lite stabilare kajak än den som annars är min. Jag satte mig i och han styrde ut mig. “Det ska nog bli skönt” tänkte jag…

Nästan direkt körde jag på en sten och fastnade. Jag ropade på min sambo;
“Jag har fastnat på en sten, jag kommer inte loss.” Visste inte om han hörde mig och jag försökte förgäves staka ut mig med paddelns hjälp. Till slut tänkte jag att jag måste bara komma loss, vågorna gjorde det inte lättare men jag stack ner handen i det kalla vattnet och försökte knuffa bort mig från stenen. Det lyckades, men nu var kajaken med långsidan längs med vågorna och jag kämpade med att få kajaken att vända som jag ville, åt höger så jag kunde fortsätta mot hängbron. Det gick inte, vågorna kom från det hållet så jag fick börja med att cirkulera åt andra hållet för att komma runt.

“Nu kan jag fortsätta.” tänkte jag och överaskades av vågornas styrka och tänkte att nog var det typiskt nu när jag skulle ha en skön paddeltur. Jag ville inte ge mig iaf och fortsatte i riktning mot hängbron och i motvind. Efter ett tag blev jag lite trött i armarna och fick lite ont i vänster armbåge.
“Jag måste försöka hitta en bra teknik så jag orkar,” tänkte jag. Då hör jag en motorbåt närma sig bakifrån.
“Typiskt, det kommer ge ännu större vågor”, tänker jag och vänder på huvudet. Det är min sambo och barnen som kommer.
“Du glömde vattenflaskan.” säger han. “Jag ropade, men du hörde nog inte.” Han vet att jag helst inte dricker sjövattnet om jag inte behöver, vilket kanske är fånigt eftersom sjön dels är reglerad och vattnet inte “står stilla” så det är fullt drickbart. Men han kom med flaskan och önskade mig en skön tur. De åkte tillbaka och jag fortsatte.

Jag försöker ta i ordentligt och använda den övre armen till att snarare “skjuta ifrån” paddeln än dra den nedre armen mot mig. Det underlättar för smärtan. Jag känner att jag är törstig men vågar inte riktigt stanna till än, värre än att paddla mot vågorna är att få kajaken längs med vågorna eftersom den blir ostadigare och det är större risk att välta. Ett annat alternativ är att vända helt och paddla mot andra hållet i stället, det finns inget fel bara man tar ett beslut som sagt, för vila nu är inte ett alternativ. Jag beslutar mig för att fortsätta, “då får jag ju medvind hem”, tänker jag och då är jag säkert trött och behöver det. Det går förvånansvärt bra och jag känner mig, min onda vänster armbåge till trots, rätt stark. Snart är jag framme vid hängbron och paddlar under den. Här är det nästan inga vågor, även om vattnet krusar sig en del.

Nu är jag på andra sidan ön och paddlar längs strandkanten intill samhället. När jag kommer på andra sidan av den delen sjön så vänder jag tillbaka och paddlar tvärs över sjön mot hängbron, men nu är det tungt. Det känns som jag inte rör mig en meter framåt. “Det känns som jag står stilla,” tänker jag, men jag förstår att det beror på att krusningarna i vattnet kommer från sidan vilket gör att man inte får något riktmärke. Ett tag noterar jag iaf att hängbron blir större, alltså är jag närmre, men när jag kommer tillräckligt nära bron så hjälper inte den, nu kan jag inte bedöma längre om jag faktiskt kommer framåt, jag måste hitta ett annat riktmärke för att orka fortsätta. Jag måste se att jag kommer framåt. På min högra sida har jag fiskodlingen, med byggnader som jag använder mig av. Jodå, jag noterar att väggarna på byggnaderna “försvinner bakåt”, alltså rör kajaken och jag på mig. Skönt, jag pustar ut och kostar på mig en dricka paus. Jag kommer över på “vår sida” sjön igen och fortsätter tillbaka mot hemmet. Medvinden är inte så “medvindig” som jag trodde, den kommer snett bakifrån vilket ger nästan samma effekt som innan, det känns som det går väldigt långsamt fram. Men vänta, “är det inte min sambo som kör förbi på vägen?” Jodå, han noterade att jag såg dem och skickade ett meddelande att de åker och handlar.

Jag paddlar hemåt och när jag närmar mig så ringer jag till sambon. “Vi är snart hemma så kommer jag ner och hjälper dig upp” säger han. Jag kommer fram före och får cirkulera.

Det har varit skönt, jobbigt och jag har blivit lite blöt, men jag klarade turen och känner mig i skrivande stund lite bättre till mods. Tänker för mig själv att jag skrivit ett inlägg tidigare i en annan blogg om när jag paddlat och då i väldigt höga vågor som for över kajaken och hur man kan tänka att det är lite som livet är i stort när man paddlar. Jag måste ta beslut och kanske blir jag blöt och tom genomdränkt men jag måste paddla vidare iaf, jag får inte stanna upp, då är risken större att jag faller i.

Sambon berättar att barnen så sött hade pratat hela vägen när de körde och med förställd ljus “mammaröst” sagt;
“Hjälp mig, jag har fastnat på en sten” och sen svarat med förställd mörk “papparöst”;
“Då kommer jag och räddar dig”.

<3 /Hulda

1

Jag har redan bestämt mig för att kvällen ska bjuda på två inlägg här. Det här är första 🙂

I morse vaknade vi sent och båda barnen hade kommit upp i sängen till oss, det har varit mysiga mornar ett par dagar med pussar, kramar och bus. Ibland går buset överstyr, som man kan förvänta sig med små barn som bara tror allt kommer fortsätta vara så här roligt utan att tänka på att ju busigare man blir så ökar risken att man gör sig själv eller nån annan illa. Nåja, idag var det en “god morgon”. Vällingen var slut och jag gjorde en mannagrynsvälling som togs emot med blandade känslor. Pojken drack ändå upp nästan allt, medan flickan knappt rörde sin. Det gjorde inte så mycket för snart satt vi ute och åt frukost på altanen.

Trots den mycket varma och vackra starten på dagen så har jag känt mig nedstämd, egentligen sen onsdagen. Igår sa jag till min sambo att jag ville fly fältet och vi kom fram till att vi tog ut båten och fiskade på em. Han gjorde i ordning allt och även fikaväska, så åkte vi ut. Ganska snart fick sambon och pojken napp och drog upp en jättefin harr. Jag fick en harr och en abborre på kroken men de var små så vi släppte tillbaka dem och till slut fick sambon med hjälp av dottern en till harr på kroken som de drog upp.

Till middag igår var vi bortbjudna och det var trevligt, även om jag inte mår bra så kunde jag vara social och hänga med någorlunda. Känner mig bara lite inaktiv vad gäller att hjälpa till, men jag blir som tom och vet knappt vad jag ska göra. Dukade bordet iaf. Jag känner en tilltagande trötthet i huvudet och kroppen.

Idag frågade jag igen min sambo om vi inte kunde fara iväg på någon lämplig fjälltur eller något eftersom jag mår så dåligt, vill inte träffa folk just nu, jag vill bara vara med min familj. Han föreslog att jag kunde gå på promenad här, jag kämpade med tårarna när jag förklarade att det alltid kommer någon som man känner efter vägen som man måste stanna och prata med och att jag inte orkar det. Nu grät jag nästan. Han stryker mig över håret och efter ett tag säger han;
“Du kanske ska ta dig en paddeltur?”
“Ensam?”
“Ja, då får du vara lite i lugn och ro. Ta den tid du behöver. Så kan du duscha sen.”
Jag hade tidigare sagt att jag behövde duscha men känner inte ens ork till det.
“Tror du inte det känns skönt efter du duschat?”
“Jo, det vet jag att det gör, men…. Ja, kanske jag ska fara och paddla… men då tycker dem väl att jag är jättehemsk…” Nu börjar jag gråta.
“Vem tycker att du är hemsk?”
“Grannarna”
“Nä, varför skulle de tycka det?”
“Jamen, här jobbar du och skrapar huset och jag lämnar dig med barnen igen. De tycker nog jag är jättehemsk.” Gråter hejdlöst.
“Då får de tycka det. Det är jag som skickar iväg dig 😉 Jag tror det är bra för dig.”
“Hjälper du mig ner med kajaken?”
“Ja, det tänkte jag. Vi följer dig ner, barnen också.”

/Hulda

0

Idag var det en jobbig dag. Igen känner jag att jag inte håller måttet. De senaste två veckorna har det varit mycket.

För två veckor sen hade jag samtal med min kurator vilket fick avslutas med akutbesök för att kolla upp hjärtsymtom. Det blev EKG och blodprover taget. Tyvärr har jag blivit “svårstucken” och det tog så lång tid att ta blodstatus-provet att det förmodligen hemolyserade. Det blev bestämt att jag skulle få hem en “tum-EKG” för en tid och mäta EKG under specifika tider på dagen (som jag uppfattade). Ingen av sjuksköterskorna hade hört talas om denna typ av EKG, eftersom det vanliga är att man sätter “Holter” under 3-5 dagar. Det blev oviss stund innan svar kom att en sekreterare hade koll på detta och skulle kalla mig för genomgång av apparaten då den behövde bokas samt extra provtagning för blodstatus.

Förra veckan skulle jag åka till min arbetsplats på annan ort för att ta antikropp-test mot Covid-19 och då föreslog jag den briljanta idéen att vi kunde ta blodstatus där eftersom jag är svårstucken och det skulle spara mig stick. Det var inga problem… förutom att beställningen på provet inte låg inne i RoS (ett internsystem för beställning av provtagning). De kunde inte lägga att svar skulle gå till min remitterande läkare så det fick gå till en hjärtläkare på sjukhuset. Svaret syns ändå i datorn så det är inte något konstigt med det.
På måndagen denna vecka fick jag hämta tum-EKG apparaten och hade förberett mig med att komma tidigt, skulle ju gå igenom den innan samtal med kuratorn som min sambo följde med på. Men hon som skulle gått igenom det var inte där och jag fick en folder med orden “den är väldigt lätt att förstå så det blir inga problem”. Det var den visserligen men jag fick inte veta hur länge jag skulle ha den, vilka tider jag ska mäta eller telefonnummer att ringa vid frågor. Och bara stressen att inte kunna fråga direkt och få svar var påfrestande. Men det har gått bra… tror jag iaf.

Under veckan har jag inte hört något om blodstatus kunnat analyserats och så fick jag kallelse till Hc här för att ta provet idag. Dagen idag började så med att jag hade den här tiden bokad på Hc för att ta blodstatus, under veckan har jag inte fått höra något om provet i fredags gick analysera eller inte och jag såg på 1177 att min bokade tid idag låg kvar. Stressad efter morgonen som börjat med att något stort datafel hänt på sambons företag så jag gjorde i ordning barnen, satte de i vagnen och började gå för att hålla kroppen varm och öka blodkärlens storlek för att göra den ev provtagningen lättare. Lagom till avfarten ringde sambon och sa att han kunde ta barnen där så jag fick vara i lugn och ro på Hc. Så jag skyndade dit och lämnade barnen hos honom, tog bilen därifrån till Hc och hoppades att det inte skulle vara den provtagare som det givetvis var. Hon är ganska barsk och skrämmande tycker jag. Jag försökte stammande förklara om provet som var taget i fredags och funderade om detta behövdes ta.
Lång historia kort så beslutade vi efter att hon kollat att det fanns ett svar i datorn att inte sticka mig igen. Men det var ändå skönt. Hade ett, för mig, högt Hb tycker jag och kollade upp detta, det kan vara stressrelaterat faktiskt och förmodligen ofarligt. Det kan ändå vara jobbigt eftersom man kan få huvudvärk, muskelvärk och yrsel, symtom som jag har…
Hoppas jag kan få samtal med läkaren om det iaf.

Stressad och uppjagad men ändå på något sätt lättad frågade jag i receptionen om jag fick behålla tum-EKG apparaten över helgen och det var tänkt så. Bra med tydlig information… hmmm….

Just det, jag hade även tagit upp för två veckor sen att mina recept gått ut, vilket jag uppfattade att läkaren skulle se över och förnya. Visserligen vid behovs medicin men jag har haft mycket ångest på sistone och då tagit mer Atarax. Ändå långt ifrån full dos. Om jag tog full dos (50 ml/dygn) skulle flaskan räcka fyra dagar. En flaska har normalt räckt flera månader. På senaste månaderna har det dock gått två flaskor, men om man ändå tänker åtta dagar mot flera månader så förstår man att jag varken tar mycket eller ofta. Det har inte blivit förnyat och när jag var dit idag så var det inte inlagt. Receptionisten la in det som en bokning och jag fick receptet idag.

Vi skulle fått veta praktikplaceringarna inför hösten för ett par veckor sen, det har blivit fördröjt och jag har skickat flera mail till samordnaren. I onsdags sa hon att det “läggs snart upp” i Praxia (internsystem för skolan). Jag tänkte att då kommer det nog på em eller åtminstone innan dagens slut. Campuseleverna har fått veta för några dagar sen. Idag skickade jag ett nytt mail, men då tog det kanske 20 min så fick vi veta. Till saken hör att de alltid har strulat med praktikplatserna. Jag sa till min sambo att jag svär att de väntar till sista stund innan semester bara för att man inte ska hinna reagera. Sist hade jag begärt förtur på min hemort pga att barnen är så små och fick placering på tre orter varav en är min morfars hemort, där han förmodligen går och får mycket behandlingar. Jag bröt ihop och sa att jag skulle sluta om de tvingade mig. Morfar som begått övergrepp på mig som barn… Jag fick ändrat då, men allt kom tillbaka idag och med senaste tidens påfrestning så blev det så mycket att jag bara grät för min sambo.

Jag vet att jag inte borde måla fan på väggen sa jag, men det känns så svårt. Han förstod och tyckte inte att min reaktion var konstig, han har ju också fått mycket info om ptsd av min kurator. Ändå känner jag mig dålig som inte orkar mer när det blir så här, i em har jag vilat på soffan, medan sambon kommit hem från jobbet, tagit barnen till badsjön, spolat upp en liten bassäng till dem på gården och lagat mat.

Så kan dagarna också vara…

/Hulda

0

Det är såååå lätt för mig att ge andra cred när något går bra för mig, t.ex. om någon berömmer mig för att jag nästan är “färdig” sjuksköterska snart eller för den delen bara berömmer mig för något, så säger jag att det aldrig skulle gått utan min sambo, utan vissa lärare/handledare, utan just mina klasskamrater/basgrupp. Det är visserligen sant men inte hela sanningen och jag slänger bort min egen insats då det alltid finns någon annan som borde få allt beröm, inte jag, jag är väl inte värd…

Igår följde min sambo med för anhörigsamtal med min kurator, eller ja, anhörigsamtal, men kuratorn föreslog att han gärna får komma med närsomhelst och han har varit med en gång tidigare. Han får veta min process, vad jag går igenom och vad han kan vara beredd på under gången och hur han kan fortsätta vara ett stöd för mig och han får även berätta sina upplevelser av vår vardag och hur allt påverkar honom. Jag är så oerhört tacksam över min sambos stöd och att han alltid följt mig på undersökningar, samtal och div. svåra grejer. Vi har varit tillsammans åtta år nu och vi har inte bråkat en enda gång tror jag. Och det beror nog på att han är så tålmodig och lyhörd som han är och alltid får mig känna mig bekräftad. Jag har sett honom arg en gång och då var han stressad, men inte ens då lade han något på mig. “Att han älskar mig ännu är för mig obegripligt” sa jag igår. Men på kvällen så såg jag ett inlägg i en grupp och plötsligt slog det mig, jag ser mina goda och starka sidor också. Jag var inte intresserad eller kände tvång att försvara mig utan bara erkände för mig själv, men även i gruppen, att det finns orsaker till varför han faktiskt älskar mig än.

Jag har aldrig varit någon utåtagerande människa, aldrig i ilska haft sönder något, eller skadat någon annan, aldrig pratat ont om andra och alltid hjälpt till när någon behövt hjälp och jag kunnat hjälpa, aldrig krävt något tillbaka och inte för att jag har tryckt undan någon sån känsla att jag borde få tillbaka utan bara för att jag tror att allt jämnar ut sig i slutändan. Jag har fått mycket hjälp och då kan jag hjälpa nån annan vidare.
Jag är vänlig och bryr mig om andra, så mycket att jag är beredd att jobba hårt för att även förbättra mitt mående. Det kanske låter som en självklarhet eller så låter det som att jag inte gör det för min skull. Men för mig, som erfarit att det inte är en självklarhet för vuxna att ändra sitt beteende för att det skadar både andra vuxna, sina barn eller sig själv, så är det en bra och stark egenskap jag har att kunna se min egen del i mitt mående. Jag vill inte att våra barn ska växa upp och känna att de inte blir bekräftade även av mig, att deras mamma är egoistisk och kräver att andra ska anpassa sig, passar det inte får man “silent treatment”, att de har en mamma som de måste vara mamma åt, att behöva tassa på tå för att inte uppröra mamma eller säga något som gör henne ledsen. De ska inte behöva vara rädd för sin mamma och orolig att hon ska skada sig själv eller de. Min sambo ska inte heller behöva “tassa på tå” eller ta hand om sin “fru” eller behöva förklara för barnen att inte störa mamma.
Jag är också kärleksfull och samtalar ofta med min familj om hur jag beter mig eller hur de upplever saker, vad de tycker om/inte tycker om, pratar om gränser och att lyssna både på andra och också få bli respekterad själv.
Jag lyssnar på min familj och förklarar att det inte är deras fel om jag blir orimligt arg över nån småsak som jag skäller på dem om. När jag lugnar mig, vilket går snabbare nu, så känns det viktigt att kunna be om förlåt och att de får höra att det inte är deras fel, mamma håller på att bli bättre men just nu blev mamma dålig igen. Jag brusar inte heller upp lika fort och ofta nu för tiden. Inte bara min sambo utan även barnen märker mina framsteg och de säger ofta nu att de älskar mig och ger mig kramar och pussar och “mokimoki” (näsgnugg från Daniel Tiger, barnprogram).
Jag vill lära mig, jag vill inte bara sätta mig ner och stagnera. Jag pluggar, jag skriver, jag lämnar in uppgifter och gör prov. Allt sånt gör jag ju själv. Jag nöter på med lästräning för att förstå och belönar mig när jag klarat läsa en viss tid.

Så sanningen är inte så enkelspårig som att andra gjort detta möjligt för mig. Jag har gjort det möjligt genom min vilja att må bra, min kämpar-anda, min vilja att andra (framförallt min familj) också ska må bra.

Det är inte bara jag som håller fast vid min sambo för han är så bra, han håller faktiskt också fast vid mig för att jag är så bra <3

/Hulda

2

Det är så konstigt, jag har läst en hel del om ptsd och behandlingsmetoderna genom utbildningen. Nu kan det snart vara aktuellt med traumabehandling för mig och jag känner mig okunnig.

Jag står på väntelista för traumabehandling och “min” psykiatriker yrkade i februari på förtur pga. mina svårigheter och traumans art, men framförallt eftersom vi har små barn. Sen har jag inte hört nåt. Fick en kp men har samtal med kurator och känt att det räckt. Försökte kontakta min kp förra veckan för att höra hur ärendet framskrider. Jag har nämligen möjlighet att få behandling på hemorten eller ca 10 mil härifrån eftersom det är lite mer alternativ där också.

Min Kp är borta till slutet av juni så jag fick kontakt med en annan som sa att jag var ganska långt ner i prio vilket förvånade mig. Till saken hör att jag gjort praktik här och kanske de tycker att jag verkar “för bra”? Jag vet inte… men här skulle jag kunna gå från v 30. Hur det var på den andra orten visste hon inte. Nu försöker jag läsa på om behandlingarna igen, för helt plötsligt blev det verkligt och jag ska fundera över vad som passar mig.
Hur vet jag det? Vilken behandling funkar för mig PE eller EMDR?
Gaah…

Funderar även på om det är bättre att jag tar på den andra orten, eftersom jag trivdes mycket bra på min praktik här och fick jättebra respons, kanske blir det en möjlig arbetsplats framöver och då kanske jag vill hålla en vänskapligare relation med de andra behandlarna här (än behandlare-patient om ni förstår).

Mycket funderingar…
Har ni gjort PE eller EMDR? Hur går det till, vet ju egentligen en del men känner mig som sagt ändå okunnig.
Ni behöver inte säga vad ni pratat om eller hur ni upplevde, även om ni förstås får det.

0