Jag har effekt av medicinen och har nu ökat till maxdos 20 mg. Har haft ett par veckor av extrem trötthet och känner mig trött och slut i kroppen, men fö känner jag mig bra, så det är nog ingen fara med det.

Är tillbaka på min arbetsplats och har gått tillbaka till min anställning som undersköterska i väntan på att göra om sista vfu-praktiken. Det känns som jag har glömt allt och jag känner mig mer ivägen än vad jag gör nytta. Viss nytta kan jag dock känna att jag gör, framförallt med patienter med demenssjukdom.

“Förändra din tanke och hela din värld kan förändras” läste jag häromdagen. Nu har jag ju gått framåt en bit i min behandling och jag kan se att det är så sant. Men inte något jag skulle säga direkt till någon som är i kaos precis. Men det är likväl sant.

Jag slutade följa med till morfar och mormor när jag var 11 år. Beslutet var mitt och när mamma frågade varför så sa jag som det var. Hon började skaka där hon stod vid spisen och lagade köttbullar och jag trodde hon skulle slå mig så jag gick in till mitt rum. Vi åt i tystnad och talade inte mer om det under ett par år. När jag var 17 följdes vi åt dit och jag konfronterade morfar, givetvis utan resultat. Sen hade vi bara sporadisk kontakt och bara med mormor.

Jag har inte velat komma nära varken killar eller tjejkompisar och hela uppväxten är fläckad. En dag i sena 20-års åldern började jag tänka hur mycket jag gått misste om under dessa år i uppväxten, men också att min framtid vet jag inget om och den är hittills inte förstörd. Då beslutade jag mig för att börja kämpa för att återfå mitt eget liv. Jag sökte mycket hjälp men ingen tänkte på ptsd och därför fick jag aldrig riktigt rätt hjälp. Nu tycker jag att jag är på väg i rätt riktning, har stöd i vardagen, samtal och nu även läkemedel. Min mormor och mamma har varit till oss och hälsat på och jag har varit till henne med barnen. Det har gått jättebra och jag har kunnat slappna av. Men jag har fått nya funderingar.

Mormor började berätta om mannen som är mammas biologiska far. Jag har alltid varit besviken och ilsken över att han övergav mamma när hon var bebis. Nu berättade mormor helt plötsligt sin sida där hela min bild av den mannen måste förändras och istället måste jag hantera de frågor som mormor väckt hos mig. Tydligen trivdes de bra ihop och han var glad över barnet men pga avstånd och att mormor kände ansvar över sina föräldrar och hemgård och jobb valde hon att inte fortsätta relationen, då han också var borta mycket på jobb. Nu känner jag mer en sorg för mamma och hur hon blivit berövad en riktig far och vi berövades relationen med en riktig morfar.

/ Hulda

1

Jag fick veta i mitten av december att min morfar gått bort den första december. Jag känner inget för det, känns bara som en börda fallit från mig och jag kan slappna av litet. Min mormor ringde ju som jag skrivit om tidigare, när jag fyllde år, vilket gav mig en stor chock, hon pratade på som inget hänt och ändå var hennes röst så varm och hemvant att höra. Jag kände stor sorg över att inte kunna träffa henne och att våra barn inte fick träffa sin gammelmormor.

Nå, nu har iallafall “morfar” försvunnit ur bilden och det öppnar nya dörrar och jag känner stor lättnad. Det låter kanske hemskt för många och även för mig först. Men efter att ha pratat med min kurator inser jag att det är inte alls hemskt att känna att det är skönt att en förövare är borta och att det inte alls är samma sak som att önska livet av någon. För hur det än har varit så har jag aldrig önskat det.

Känns lite spännande för imorgon kommer min mamma och mormor hit och träffar oss. Jag ser fram emot det men det gör mig samtidigt lite illamående av anspänning. Mormor är 90 år och hyfsat frisk och fräsch. Hoppas hon får vara det många år till och att vi kan bygga upp något nytt.

Varma hälsningar

Hulda

1

Förra veckan visste jag inte om jag skulle orka mer. Jag skriver oftast när jag har näsan ovanför vattenytan, det har jag inte riktigt haft senaste månaderna utom vissa stunder då det känts bra. Men förra veckan sjönk jag igenom. Under hösten har jag blivit allt mer trött, irriterad och orkeslös. Ingenting har varit roligt eller upplyftande.

Jag har tidigare skrivit om att jag innan barnen var aktiv kampsportare och tränade 5-7 gånger i veckan och hade även egna grupper. Träningen var en del av min livsstil och identitet. Jag tyckte om att leda grupperna och de tyckte mina pass var bra och roliga. Nu är inte ens det kul. Tillslut gjorde jag upp ett schema där jag bestämde att minst 15 minuter ska jag gå, jogga eller springa på löpbandet varje dag. Det höll någon vecka sen orkade jag inte. Nu menar jag inte orka som i “ikväll orkar jag inte diska” utan jag menar att jag är helt dränerad, det finns inget att ta ur. Inte ens åka pulka i backen med barnen är kul, jag gör det för att flickan gärna vill åka med mig och jag vill att hon ska ha roligt men känner ingen glädje eller tillfredsställelse ens över att göra nåt roligt för henne.

Så jag började titta efter stämningshöjande läkemedel, eller anti-depressiva som de kallas- Selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). De hindrar serotonin från att tas tillbaka i nervcellernas synapser vilket leder till att nervimpulsen kan skickas vidare istället. Det ska göra att man inte lika lätt fastnar i grubblerier och att man kan klara slutföra tankar. Det ökar hjärnans plasticitet och mottaglighet för nya infall. Jag har svårt att svälja tabletter och kollade speciellt efter flytande form och fann vad jag sökte.

På tisdagen skrev jag till min kurator och sa att om han får någon avbokning innan nästa tid som var i förrgår så fick han gärna höra av sig. På onsdagen mådde jag så dåligt att jag kontaktade min kp på öppenvården som gav mig en tid i fredags för samtal. Hon ringde även en sköterska som i sin tur ringde upp mig för att ge information om läkemedlet i fråga och hon kontaktade läkare. Samma dag hade jag receptet utskrivet och kunde hämta ut det på fredag morgon.

Nu har jag tagit medicinen sen fredag morgon och jag vet inte om det redan är effekt av den eller om jag bara mår bättre för att jag blir hörd och får förståelse. Men jag mår bättre iaf och igår kväll sa jag till min sambo att jag kanske skulle tagit en promenad. Han blev nog lika chockad som jag över förslaget eftersom jag inte ens i normala fall vill promenera när det är mörkt, vinter och vägen är smal. Men jag tog på reflexvästen och stapplade iväg. Nästan en timme gick jag och det kändes jätteskönt. Jag hoppas att det är effekt och att det håller i sig så jag blir gladare och får tillbaka lusten och orken. Håll tummarna.

/Hulda

1

Förra veckan sjönk jag igenom och blev tvungen att göra något jag funderat på ett tag men inte velat faktiskt. Jag har känt en nedåtgående spiral i humöret och ett tag varit på väg ner i depression. Det har gjort att jag börjat fundera på läkemedel som hjälp. Mediciner är något som jag har negativ erfarenhet av (inte personligen men gm anhöriga) och jag har tagit helt motstånd mot piller. Men nu känner jag att jag klarar mig inte längre, jag vill inte må så här dåligt och min sambo framförallt ska inte behöva oroa sig för mig. Det som fick mig gå under isen var att jag inte kan slutföra min slutpraktik.
Hierarkin på en praktik är så här: Huvudhandledare och klinisk lärare är de som ska bedöma min förmåga att uppnå mål. Dessa är inte inblandad i praktiken på golvet och följer inte med mig i arbete. Handledaren är den som går bredvid studenten på golvet och det är denne/dessa rapporterar till huvudhandledaren som i sin tur gör sin bedömning utifrån denna information.

Jag har grubblat och funderat hur det kunde bli så här. Redan från början var jag öppen med min ptsd och vad det innebär som är relevant för placeringen.

Jag bad huvudhandledaren om att få en handledare då det bara är fem veckor praktik. Detta för att jag har svårt att knyta an till nya personer och för att få tid att lära känna denne och hur denne jobbar och vice versa för handledaren. Det innebär en trygghet för mig och jag kan släppa den ångesten. Sen bad jag om förståelse för att jag ibland behöver gå undan några minuter för att återhämta mig. Jag underströk också att jag skulle ta paus när verksamheten tillåter det, dvs när det är lugnt på avdelningen.
Direkt svarade huvudhandledaren och menade att de brukar ha flera handledare.

Dag två av praktiken reagerade jag på schemat.
Jag hade haft två introducerande handledare en undersköterska och en sjuksköterska, utöver detta har jag erbjudits att få `enbart´ tre handledare om jag var villig att ta en extra helg. Annars skulle jag få fyra handledare (utöver de två från början). Mitt schema innebar förutom detta att jag skulle jobba åtta pass på nio dagar samt blev det tre helger på raken p.g.a. ovan anledning. Det innebar att jag skulle knappt hinna träffa familjen eftersom jag är på annan ort. Min klasskompis som är på samma avdelning fick samma två introducerande handledare och en handledare utöver detta samt enbart en helg.
* När jag konfronterade huvudhandledaren om detta så förklarade hon att detta gjorts för att jag skulle få gå med de som jobbat längre på avdelningen. Ena handledaren som den andra studenten fick håller på att utbilda sig till NKSE bedömare så hon är rätt erfaren. Henne har jag dessutom haft tidigare. Huvudhandledaren fortsatte med att säga att de inte kunde sänka kraven för mig samt “vi kan inte låta dig tex ha färre patienter”.
* Det med patienter är helt hennes tolkning och jag sa det till henne och förstärkte att det inte var vad jag sa “Jag har inte bett om färre patienter, jag ber om en handledare.”

Det gick någon dag så kom huvudhandledaren till mig med orden “Jag har ringt universitetet för att kolla vad som gäller i din situation, om vi verkligen ska sänka kraven på dig och ge färre patienter”. Då blev jag både irriterad och stressad och sa igen att det inte är det jag bett om. Nej, nej, sa hon men hon ville veta.
* Hon kunde lika gärna frågat om de verkligen ska bemöta och tillhandahålla endast en handledare, men det gjorde hon inte. Här skar det sig rejält.

Sen kom hon till mig inför halvtidsbedömningen och undrade hur det går. Jag tyckte det gick bättre men sa att jag inte riktigt fått till morgonrutinerna och ett bra flyt i det, att det går långsamt än. Hon frågar om jag verkligen kommer klara antalet patienter. Jag säger att det måste jag utgå ifrån, om jag inte trodde att jag skulle bli en bra syrra så skulle jag inte gå utbildningen. Hon tog vid det tillfället inte upp några fel eller missar som handledarna skulle kunna upptäckt hos mig. Ena handledaren var med då och tog inte heller hon upp något som skulle kunna ifrågasätta min praktik. Handledarna har inte vid något annat tillfälle heller tagit upp några rena fel eller missar med mig. De har ibland frågat mig vad min plan är och då har jag sagt det, de gånger jag inte själv sagt från början.

Helgen innan mittbedömningen jobbade jag lördag söndag. Mittbedömningen var på måndagen. Handledaren som jag hade på helgen tyckte att det gått bättre även om måluppfyllnad inte kunde nås till mittsamtalet, men hon gav mig bra feedback och tips.

På måndagen (mittbedömnings dagen) fick jag en helt ny handledare. Jag hade gjort upp en plan för förmiddagen med läkemedels givning och rond. Det raserades när den nya handledaren ville jobba på ett annat sätt vilket fördröjde mer än jag någonsin blivit fördröjd tidigare. Redan där var jag knäckt men tog mig igenom förmiddagen. Mittbedömningen började 14.00 och ingen handledare var med. Det var jag, huvudhandledaren och den kliniska läraren. Två och en halv timme plåga där de tog upp brist på brist som inte kommit fram till mig innan. Jag blev så chockad att jag inte kunde prata och började gråta.

Sen tog hon upp rena fel som handledaren rapporterat in. Jag skulle ha tagit egna beslut om läkemedel, spolat igenom slangar med för mycket NaCl, låtit dropp gå in för snabbt och stuckit mig på kanyl. Allt detta gjorde att de bedömde mig som omdömeslös.

Om man tänker på sjuksköterskestudenterna som planerade en fest med över 50 deltagare och de försvarade det med att de skulle ta covid test före och efter festen, det för mig är omdömeslöst. När man gör en sak man vet är fel och legitimerar det med egna lösningar. Det har jag inte gjort.

• Angående tagit beslut om läkemedel
  En patient med depression i grunden hade haft T. Escitalopram utsatt innan operation och han frågade mig om han kunde börja ta den. Han var nedstämd och jag sa att jag tror att han kan ta den, jag sa att jag inte visste om det skulle försämra för honom men att jag ville dubbelkolla med sköterskan först. Sköterskan satt på expeditionen och gjorde en avvikelse på sig själv angående ett fel med antibiotika i.v. Jag frågade om jag kunde ställa en läkemedelsfråga och hon avbröt sig och sa självklart ja. Jag sa att patienten frågat mig om tabletten och att jag trodde det var ok och nu ville jag höra vad hon tycker. Hon svarade inte på själva frågan utan sa bara jaha och ok. Jag bekräftade inte heller till patienten att han skulle kunna ta den.
  Av detta lärde jag mig att SSRI och antikoagulantia inte ska ges samtidigt, att jag måste vara tydlig i mina frågeställningar och se till att jag får ett svar av någon läkare om jag inte får svar från handledaren.
  Huvudhandledaren frågade om jag gjort en avvikelse på detta. Men då inte jag fått denna respons tidigare så kunde jag inte tänka att det skulle göras, dessutom, återigen så hade jag inte bekräftat till patienten att han kunde ta den.

• Angående NaCl spolning efter blodtransfusion
  Jag hade vid ett tillfälle dragit upp tre 10 ml sprutor med NaCl för att spola en slang efter blodtransfusion. Normalt spolar man med 10–20 ml och jag brukar ta med en extra. Innan jag sprutat andra sprutan klart sa handledaren att det räckte. Huvudhandledaren berättade att handledaren i fråga hade sagt att jag hade ”brickan full med 30 ml sprutor med NaCl”. Jag hade enligt henne haft tre sprutor á 30 ml och hon hade stoppat mig efter två.
  Gäller vid CVK enligt vårdhandboken ”När injektion eller infusion/transfusion är avslutad spolas CVK ordentligt med 20–40 ml Natriumklorid 9 mg/ml.”
  Gäller vid PVK enligt vårdhandboken ”Efter injektion ska PVK:n spolas för mekanisk rengöring. Spolmängd för vuxna: 10 ml”
  Gäller vid Picc-line enligt vårdhandboken ”Efter sista injektionen eller infusionen spolas katetern med minst 20 ml Natriumklorid 9 mg/ml.”

Jag skrev ett mail till huvudhandledaren på tisdagen och sa att detta måste vara ett missförstånd och bad henne kolla med handledaren. Jag sa också att vad jag vet har vi inte ens 30 ml sprutor och att jag dragit upp tre 10 ml alltså totalt 30 ml. Hon skickade ett kort svar utan hälsningsfras eller något som antydde att hon skulle kolla upp det. Bara ett kort ”Ok. Då vet jag.”

• Angående GlucoNaK som gått för snabbt
  Jag skulle sätta 1000 ml på en patient, gick till fass och läser ”Individuell dosering beroende på patientens ålder, kroppsvikt och kliniska tillstånd. [—] Infusionstakten bör ej överstiga 1000 ml/timme med hänsyn till elektrolytmängden. Observera att den rekommenderade maximala infusionshastigheten för glukos är 1 g/kg kroppsvikt och timme, vilket motsvarar 20 ml/kg kroppsvikt och timme. Hos patienter med cirkulationsstörning kan mängden natrium bli för hög vid denna infusionstakt.” (https://www.fass.se/LIF/product?userType=0&nplId=19770504000049)
  
  Patienten i fråga vägde 130 kg och jag räknade ut att det skulle gå in under en timme men eftersom det står att man sällan ger under två timmar så satte jag en takt som motsvarade ungefär 4–5 timmar. När jag kollade efter ca 4,5 timme var det mycket dropp kvar och jag sa till sköterskan att jag tänkte dra upp takten någon. Nej, nej svarade hon, det ska gå under hela dagen så du får sakta ner det istället. Det gjorde jag också och nu tittade huvudhandledaren på mig och sa att det borde jag förstå att om det står 2 * 1000 ml att det är fördelat på 12 och 12 timmar.
  
  Jag tycker inte att jag gjort fel som följer fass, vilket är det råd vi som studenter får att vi ska kolla mot fass. Att avdelningen kan ha andra rutiner får jag ta till mig och lära mig av, ex på en tidigare arbetsplats där jag jobbat kopplas ofta dropp bort under natten för att patienten inte ska vakna och vara kissnödig.

• Angående att jag stack mig på en kanyl
  Jag skulle ge en patient insulin och hade satt på kanylen och tog bort skyddet. Jag var ensam med patienten. När jag tog bort skyddet så tog nålspetsen på min tumme. Direkt satte jag på skyddet igen och gick för få tag i min handledare samt för att hämta fler kanyler i läkemedelsrummet. Handledaren satt utanför läkemedelsrummet och jag sa till henne vad som hänt och frågade om jag behövde ta upp detta och göra en skadeanmälan. Hon tyckte inte det var nödvändigt då det inte var risk för skada hos varken patienten eller mig. Nålen hade inte gjort hål på huden och jag var den enda som berört den.
  
  Hade jag varit omdömeslös hade jag inte brytt mig alls om att den nuddat mig och gett patienten insulinet och ingen hade vetat något. Men nu är jag inte sådan och kommer inte bli…

Ps! Jag har alltid gått förbi handledaren med läkemedel innan utdelning för godkännande, märkt infusioner korrekt och har dessutom upptäckt en felordination på T. Allopurinol där patienten ordinerats 11 tabletter istället för 1 tablett.

/Hulda

0

Utan min sambos trofasta och starka stöd… Utan barnen…

Teckningar av hjärtan som jag fått av vår 4-årige son.

….hade jag inte orkat nu.

3

idag har det varit en bra dag trots att jag känt att det legat nåt och grott i bakgrunden. Förutom en incident med sonen ikväll har allt varit bra. Barnen hade fått lördagsgodis och lillasyster 3 år är inte så farlig på godis, hon vill gärna ha i tanken, men hon lämnar ofta det mesta. Nu hade hon sparat och ville ta mer när vi skulle göra iordning henne för natten och jag sa att om hon låter det stå kan hon ta mer sen. Men medan hon var med mig på toa så var storebror 4 år i hennes godis och hon ropade att han skulle låta bli det, jag sa också till. När vi kom ut så hade han tagit det och lagt i sin skål. Jag sa att han skulle ge tillbaka det men då kastar han det bakom soffan, vilket han ofta gör när han blir arg/besviken. Jag blev tvärarg och lyfter in honom till vårt sovrum där han får vara. Flickan säger att hon blev arg och ledsen och jag säger att jag tycker att hon ska berätta det för storebror.

När vi lugnat ner oss så går vi till honom och hon får säga att hon blev arg och ledsen när han tog och slängde hennes godis och jag frågar honom om han vill att hon ska känna så. Nej, det vill han ju inte. Jag ber honom att han ska säga att han förstår att hon blev arg och ledsen för det var ju hennes godis och inte hans och att han är ledsen för det han gjorde. Sen ville hon leka med honom så det gick fort över.

Det kan verka trivialt och dessutom att de är så små och kanske inte helt förstår vad de ber om när de säger förlåt. Men jag ser det som träning och bara att höra flickan själv uttrycka vad hon kände och låta henne få känna det var stort för mig ikväll och nästan överväldigande. Han fick förstås också säga vad han kände för att han gjorde så, han blev ledsen för att hon nekade honom när han frågade om han fick godis och det kan man ju förstå, de är trots allt barn. Men jag känner det viktigt att de ändå lär sig respektera gränser även på den lilla nivån.

0