Jag har sovit ganska gott under förnatten inatt. Vaknade när sambon kom hem och att barnen var oroliga. Sen har jag legat vaken resterande del och funderat. Det har ändå känts helt ok, har inte själv varit jätteorolig.

Det jag tänkte på är hur jag ska förklara vad mitt “arbete” går ut på och hur ptsd påverkar mig. Gillar att tala i bilder (ni kommer märka) och för mig tänker jag att det är som att vara “sämre rustad” för omgivningen. Med det menar jag att vissa av oss har fått en brynja medan andra har fått en hel järnrustning. Kanske för att man inte haft möjlighet själv till att ge sina barn en annan utrustning. Det jag gör nu är att försöka göra mig en egen rustning och svetsa samman olika delar. Det är ett hårt arbete men jag gör det gärna därför att jag vill kunna ge våra barn min del av deras rustning och då gäller det att veta hur den ska vara. En brynja går ju fortfarande sticka igenom och det blir lätt att man har den på alltid för att man vet hur lätt man blir träffad. Jag menar ju såklart inte att man alltid ska gå omkring och vara redo för attack, men kan man bättre avgöra när det verkligen är dags att rusta sig så är det skönt att veta att man har en bra grund.

Fann denna på fb och den visar ungefär hur jag mår just nu 😂😂😂

I natt mådde jag riktigt dåligt. Barnen är oroliga som vanligt och ena kom upp som vanligt i sängen. Den senaste tiden har varit sämre för mig och jag har känt att jag dras ner i en ond spiral.

Så, inatt… Min man hade jobbat över och kom hem vid 4-tiden. Då var jag redan färdig att brista. Jag får inte tag i någon tanke och det känns som min kropp och sinne är gränslös, svårt att förklara men det är som när valpar kommer ut från sin valphörna, de är omöjliga att fånga upp. Så känner jag det med mina tankar och känslor. Det känns ovärt att försöka plugga för jag kommer inte klara den förbannade C-uppsatsen. Hur ska jag förövrigt ens kunna klara den även om jag förstod så får jag inte ner nåt. Inget är nånsin nog bra. Dessutom har jag lovat bort mitt hus i veckan och jag hade sett fram emot att jobba extra på natten och kunna plugga i lugn och ro på dagen. Nu kommer det inte gå och jag kan inte säga till de heller att det inte är nån bra tid eftersom det är min syster och hon har hjälpt mig så mycket genom åren så jag borde orka. Men de är sjukpensionärer och jag “vet” redan hur det kommer vara. Plugg är bara att lägga ner. Säger till mig själv att jag inte har rätt att neka och att jag är taskig om jag gör det. Jag gråter min man försöker trösta med att jag kommer klara det och han stryker mig över armen. Jag försöker köra mindfulness. Börjar med “Icke-strävan” och det blir efter ett tag faktiskt lättare att andas och jag blir lugnare. Just nu behöver jag inte sträva så hårt för allas välmående och utbildning. Just nu behöver jag bara fokusera på andetaget och var “icke-strävan” känns i kroppen. Det känns över bröstkorgen och magen. Efter att jag lugnat ner mig kör jag ett till program en 25 minuters meditation och jag somnar strax kring fem tror jag.

Vad roligt att du tittar in hos mig. Här kommer du få följa min process från diagnos till förhoppningsvis fullt återhämtande från ptsd. Bloggen uppdateras med “gamla” inlägg som jag lägger in allteftersom för att du ska få lite historik också. Hoppas du ska ha nytta av den här sidan och bloggen.

Kommentera gärna inläggen.

Om du klickar på ett specifikt inlägg i listan under “Senaste inläggen” lite längre ner till höger så kommer kommentarsfunktionen synas under det inlägget.

Återigen varmt välkommen /Hulda

Jag är med i viktväktarna och varje vecka får vi en utmaning från coachen. I torsdags fick vi fundera över vilka styrkor och egenskaper vi har och hur vi kan använda dem till programmet. Jag har känt mig som Professor Baltazar, han som funderade och funderade och tillslut kom på en lösning.

I lördags var jag till en tidigare svägerska och svåger och mycket goda vänner till mig. Vi pratade om livet, som vi gör mest när vi ses och hon uppmuntrade mig och visade på allt som jag gjort och uppnått. När jag haft det tufft har min kämparanda varit min största hjälp. Jag har kämpat i stort och i smått, tycker inte det var så modigt att ensam åka till Kina i fem veckor, däremot att kämpa för att få till relationer, kämpa för att bli hörd men samtidigt inte skada andra och att kämpa för att må bra, det är modigare och svårare. Jag vill vara en bra sambo, mamma, dotter, svärdotter, vän, men jag känner mig bara otillräcklig och fejk, som att andra genomskådat mig. Då kämpar jag ännu mer och kanske har jag gjort det på fel sätt när jag försökt ta reda på hur andra vill att jag ska vara. Det är dags att byta strategi och kämpa för hur JAG vill vara och acceptera andras fria val att umgås med mig eller inte. Jag vill att folk ska känna sig välkommen och vara lätta till mods med mig, jag vill vara frimodig att stå för vad jag tycker, jag vill vara busig och påhittig, jag vill kunna planera vad som behövs för en utflykt eller resa, jag vill lita på att andra (vuxna) kan ta hand om sig själva och jag kan ta hand om mig.

Att kämpa och möta svårigheter trots stark oro är väl ganska bra egenskaper?

Det är inte alltid lätt att säga hur man mår eller känner gentemot andra. Kanske särskilt när man bär på oro att andra ska förskuta en om man säger emot. Någon sa att man behöver inte säga allt man tänker och det har jag också följt.

En person bad mig berätta när jag tyckte något var fel. Man tyckte sig märka att jag blev tyst och sur (som man tolkade) när man sa något men man visste inte varför. Så jag provade berätta vid några tillfällen och fick tillslut som svar;
– Vet du, jag tror att du är väldigt annorlunda motför oss andra. Ja, du tänker inte som oss.
Tänk om den personen istället kunde se det som kuratorn förklarade för min sambo;
– När hon blir arg eller reagerar med sorg eller andra känslor så kan du se det som ett kvitto på att hon litar på dig.
För det är precis så, jag anstränger mig när jag försöker förklara hur jag känner och jag gör det för att det är min önskan att relationen (oavsett vilken) ska vara bra. Jag försöker lära barnen att känna efter själva och också kunna lita på sin förmåga till egen bedömning. Få saker retar mig så mycket som när andra svarar åt våra barn tex när något av barnen ramlar. Jag frågar “Hur gick det?” en annan vuxen svarar “Det gick bra”. Jo, jag kan se att barnet inte blöder eller brutit något, men jag vill att barnen ska känna efter och göra en egen bedömning. Ofta säger de själv med gråt i rösten att det gick bra. Då kan jag fråga “Har du ont?” så får de svara på det och ibland vill de jag, pappa eller någon annan ska blåsa, ibland krama, ibland svarar de “nej” och springer iväg. Antar att det bara är extra viktigt för mig att de får säga själv.

När jag mår som sämst så känner jag mig som en belastning för andra, även för min familj. Det spelar ingen roll hur ofta de säger att jag inte är det och att jag ska tänka positivt. Det går inte när det är mörkt. För mig handlar att tänka positivt om att erfarenheten säger mig att imorgon (eller dagen efter det, eller efter det) kommer jag inte må så dåligt, då kommer det vara lättare att “vara positiv”. 

Sen bara för att förtydliga-
att jag blir ledsen eller arg för vad någon annan säger till mig idag är i sig inte anledningen till att jag sjukskriver mig och har posttraumatisk stress. Det är inget trauma för mig att man tycker olika. Man får tycka olika, det är det jag också vill få göra. Det är gamla, djupa skador som ligger bakom att jag idag reagerar med samma stressreaktion när jag upplever ett hot mot min person, som en annan skulle göra när man ser björnungar och undrar var mamman är. Det är den stressen som blir för svår för mig att hantera och som tar för mycket kraft. Det är den som gör mig trött i hjärnan och att jag inte orkar fokusera längre än 10-15 minuter.
När man blir hotad reagerar man med fly eller fäkta. Nu vill jag lära mig när det är vettigt att fly och när det faktiskt är vettigt att bli stilla, dvs när hotet är verkligt eller bara i mitt huvud.

För en vecka sen var jag på samtal. Jag hade då pratat med min handledare i C-uppsatsen som tyckte att jag borde fundera på sjukskriva mig. Det har alltid varit långt från min tanke att behöva sjukskrivas och det är dessutom något som jag tagit stolthet i att aldrig behövt göra. Jag har upplevt mig som den som andra lutar sig mot, den som är stark och som orkar. Nu orkar jag inte längre och har inte gjort det på ett bra tag. Med svald stolthet la jag fram det och kom jag överens med kurator och läkare att trots allt sjukskriva mig för akut stress med trolig ptsd problematik. När beslutet väl var taget kändes det ändå helt ok, trots att det innebär att jag måste byta klass och studieort till våren. Situationen var helt enkelt ohållbar, jag inser det nu.

– Initialt god mimik och patienten ler [—] efter en stund gråter patienten och tårar rinner.
Läkaren har skrivit i journalen och det är nog så att många av oss som lider av psykisk ohälsa upplevs av andra som om vi mår bra, men det behövs så lite, lite för ytan att krackelera. 

Jag gör mindfulness övningar och meditationer två till fyra gånger per dag och nu börjar det ge resultat. Nu börjar jag förstå och känna av kroppen och hur spänd jag faktiskt är. Hela tiden.
Paradoxalt nog är det när jag lyckats slappna av som bäst och mår “bra” ja, då blir jag också mest lättirriterad och ledsen. Det är för att man just då är helt oskyddad och sårbar som min kurator förklarade. Oron i magen ger sig inte, men det blir bättre, tankar i huvudet tar plats men jag är medveten om det allt oftare och kan tom styra bort störande tankar ibland. Nu ska man ha i åtanke att det är lätt att “må bra” och klara vardagen när man inte känner press utifrån. Men det är ju också därför jag blivit sjukskriven, för att ge mig tid och ork att ta itu med och bearbeta det jag varit med om och psykiskt kunna återhämta mig. Jag vill ju trots allt bli en bättre människa för min familj och mina vänner. 

Fun fact: Jag gjorde mensas snabbtest 10/10 (en månad sen) och fick ett resultat på 116, hann inte klart testet. Idag gjorde jag om testet och fick “126 eller mer” med endast en uppgift som jag missade på bråkdelen av en sekund. Testet avslutades samtidigt som jag skulle trycka. Kul och upplyftande att se svart på vitt att huvudet klarnar.
Ps! snabbtestet är på inget vis absolut, utan ger endast en fingervisning.

Idag mår jag inte bra alls. Dagen började nog rätt bra ändå med analys- rapportseminarium i skolan. Under en paus gjorde jag mindfulness eftersom jag redan var ganska slut i hjärnan. Har det dessutom både i “läxa” men sen jag tror ju också att det kan hjälpa mig, studier visar ju på det. Jag fick också, för första gången på drygt två månader en riktigt positiv reaktion och kände mig totalt avslappnad för första gången sen… jag minns inte när…
Men sen hände något, ett missförstånd och uttryckt ilska (ändå lugnt) mot mig pga missförståndet, varpå jag brusade upp och svor och förklarade att jag minsann också var arg för hur det blev. Efteråt kände jag mig bara besviken över mig själv, att jag inte kunde hantera denna situation bättre och att jag varit dum mot någon annan. Jag pratade med min handledare som sa;
– Jag tror du är ganska samvetsgrann, stämmer det?
Ja, det stämmer. Jag kan göra vad som helst för att inte belasta andra med mina problem. Ändå gör jag det, belastar andra.
– Men du måste också tänka på din hälsa. Fortsatte hon.
Jo, det vet jag med, men om jag bara… kanske allt blir bra tillslut om jag härdar ut… Just nu klarar jag inte att ha press på mig, får jag jobba “i min takt” så går det, men det går inte att jobba i egen takt när man har uppgifter som ska lämnas in. Sen har barnen fallit ur sängen, har mardrömmar, har kissat på sig, har gjort sig illa. Det ska också ses över, det går först. Jag var så glad förra veckan för att jag under tre dagar planerade maten, handlade och lagade till den, tvättade tre maskiner tvätt och hämtade barnen från förskolan (förra veckan gick bra, men annars vill de inte alls följa). De ska bråkas in i bilen, bråkas ut ur bilen, bråkas in i huset och bråkas i maten. Sen ska de bråkas till att bli sams och vara vänner 😉
De där dagarna kände mig iaf extremt duktig, eftersom jag har en sambo som alltid lagar mat och ser efter oss. Tänk också att jag dessutom behöll lugnet och orkade busa och leka med barnen på kvällarna. Tycker tom det gick bra att arbeta med skolarbetet. Men sen tog orken slut.

Det går inte jobba och “fokusera en halvtimme” för att sen tänka på annat. Min hjärna tänker på annat hela tiden, det är inte alltid jag märker det ens. Det är först nu, när jag fått i uppgift att meditera/göra mindfulness som jag märkt hur svårt det är att fokusera och att jag är spänd hela tiden, tom när jag ligger och kör avslappning spänner jag mig. 
Tror jag fått stressutslag som jag klöst sönder.

Tänkte försöka skriva av mig lite eftersom det är jobbigt just nu.

För ett år sen fick jag gå i samtal pga saker som jag upplevde så påfrestande att det blev svårt för mig att klara av och hantera. Det påverkade inte bara mig utan även min familj och vänner runt om mig drabbades av mitt humör, att jag har svårt att koncentrera mig och följa diskussioner, låg stresströskel, nedstämd mm. Jag fick iaf samtal och det kändes bättre. När de var slut så bad jag få komma på uppföljande samtal framöver och det har jag nu fått. Jag började gå hos den här kuratorn och long story short (kommer säkert berätta mer senare) så har jag nu äntligen fått svar på varför jag reagerar som jag gör. 

PTSD- posttraumatiskt stress syndrom. Ännu mer förenklat kan man säga stressreaktioner efter traumatiska händelser. Många vet lite om mig men ingen vet allt. Min sambo är den som vet mest, dvs lika mycket som jag själv. Just nu händer det mycket hos mig, jag känner MYCKET mer än vad jag nånsin gjort tidigare och är också mycket mer sårbar. Det som är skönt nu, med att veta, är att jag också vet att det finns goda chanser att bli fri med rätt hjälp. Så istället för att säga “det är så jag är” kan jag säga “det är så här jag reagerar just nu, men jag kommer bli bra.” Jag är en sån person som försöker stärka andra runt om mig men under de senaste två veckorna har jag fått insikt om hur låg känsla jag har om mig själv och hur dåligt självförtroende jag har. Jag märker också att jag ofta, i situationer när jag höjer andra också förminskar mig själv och min kunskap. Det är jag som många gånger säkert får andra att misstro att jag klarar av vissa saker. Dessutom har jag märkt hur dålig tillit jag har till att andra vill mig gott.
Nu tänker jag inte sluta försöka uppmuntra eller höja andra, men jag behöver träna mig på att se vad jag är särskilt bra eller kunnig på och lära mig höja mig själv i det.

Såg ett avsnitt av programserien “Din hjärna” på SVT play där psykiatrikern och överläkaren Anders Hansen guidar oss igenom vad som händer i hjärnan vid olika influenser och hur vi reagerar. I ett avsnitt tar han också upp stress och bla ptsd, för den som vill veta mer. I avsnitt fem förklarar Richard Dawkings, evolutions biolog (30:00-30:20 min) “Balanserande selektion”, att olika individer som du och jag drar fördel av varandras olikheter och båda två får det bättre pga den andre.