Femte terminen i sjuksköterskeutbildningen är genomgången. Senaste fyra veckorna har varit tuffa. Vi har haft katastrofmedicin och organisation/ledning med lagar/regelverk, fyra examinationer och en tenta på denna tid. På sätt och vis bra med grupparbeten samtidigt som det tär på psyket att inte vara lika snabb, orka lika mycket och känna sig som en belastning, men klassen är bra och basgruppen förstående och fina. De blir bra syrror. Det är en själv som känner sig som man gör…

Idag var jag på samtal hos kuratorn. Han blev lite förvånad att se mig för han hade fått meddelande om att jag bad honom ringa mig. Till saken hör att förra samtalet inte blev av då jag tog covid prov (negativt). Jag frågade vad han fått för meddelande förra gången när jag lämnat meddelande via 1177 och det måste gå genom mellanhänder. Han hade inte hört mer än att jag skulle ta prover, vilket han fick veta för att han kollat med receptionen var jag var. Jag frågade eftersom det var den gången jag hade bett att han skulle ringa mig och jag hade behövt få åtminstone telefonsamtal. Vi kom överens om att det är ok att jag mailar direkt om det är något. Det är så skönt när sånt här fungerar, man blir så stressad av att tappa kontroll och inte kunna lita på att andra (professionella) förmedlar info eller hjälper till. Vi skulle f.ö. ha samtalat idag om just förlust av känslan av kontroll och att det påverkar vardagen negativt just nu. Men så berättade jag anledningen till att jag ville ta covid prover med symtom som andnöd, torrhosta, tryck över bröstet, ont i muskler i samtliga extremiteter och extremt hög puls, vilket i sig kanske inte är ett tecken för covid men den att svajat mycket under våren och vilopulsen efter vila har varit 90-100 spm (brukar ligga på 54-56 spm). När jag stått upprätt utan att göra något och utan att stressa (ex diskat) så har pulsen varit uppe över 135 spm. När jag berättade det för kuratorn stoppade han mig och sa att han ville direkt prata med läkare och inte för att oroa mig. Både han och jag vet att dessa symtom också är stress symtom, men, som han sa; “Vi vet också att kvinnors somatiska (kroppsliga) symtom förbises och snappas inte upp. Jag vill inte att vi ska missa något”. Känns så skönt att bli tagen på allvar och kollad upp ÄVEN om det nu är stressen som är boven, en annan gång är det kanske inte det. Jag skulle önska att alla fick vara med om hur bra det känns när andra (läs: professionella inom vård och utbildning) bryr sig. I skolan har vi de här senaste veckorna bl.a. pratat just om att många såna fall som jag, där man konsulterar varandra mellan instanser, inte blir undersökt för att kostnaden blir högre när de inte kan ta betalt för mig två gånger. Det är ju inte den summa patienten betalar vid tillfället, som vården kostar. Vården i Sverige är starkt subventionerad och ett vårdtillfälle kostar långt mycket mer än någon hundring patienten betalar och då är det landstingen man debiterar om jag förstått rätt. Och då kan inte två instanser debitera för “samma” besök.

Nu är iaf terminen slut även om vi inte fått svar på tentan. Vi har även en katastrof-simuleringsövning vi ska göra som vi inte kunnat göra i vår pga. rådande omständigheter med covid. Jag har även C-uppsatsen jag fortsätter med under sommaren.

Ska jobba natt i sommar vilket känns jättebra. I regel är det lugnare tempo på nätterna och inte så mycket stimuli runt omkring och sen får man lite mer lediga dagar iom att man jobbar 10 timmar i stöten vilket ger mig en chans till återhämtning.

/Hulda

Jag har sådana skuldkänslor och ångest över att tex behöva mer tid för skolarbeten. Det är svårt att förklara varför jag känner så, eller egentligen inte. Jag har ju alltid varit en sådan som klarat massor, som tagit på mig och fixat och som inte lastat på andra i “onödan”, nu helt plötsligt klarar jag inte massor, tar på mig och fixar ändå och i slutändan lastar jag extra på andra.

När det gäller ptsd så är ju själva essensen i tillståndet att man ser potentiella hot överallt och då menar jag överallt. Man kan inte bara sluta vara vaksam eller lära sig att inte vara misstänksam. Det är därför man behöver, ibland långvarig, ibland kortare, behandling. Hoppas jag får påbörja traumabehandlingen snart.

Ptsd gör som sagt att jag bla känner skuldkänslor och nästan som att folk skulle tycka och tänka att man fuskar när man ber om förlängd tid. OBS! Det är inte någon som uttryckt det, utan min ptsd som gör sig beredd på försvar. Jag kan göra upp hela samtal och konversationer i huvudet om hur jag ska försvara mig när (inte om) någon skulle ifrågasätta mig. Sen undrar folk varför man är så trött hela tiden. Försök ha alla de “möten” jag gör upp i skallen så förstår du 😉 Så nu jag ska försöka förklara/försvara hur ex den förlängda tiden på skrivningar är till stöd för mig just nu.

Tänk dig att du går i skogen och ja, strosar, eller plockar bär, vad vet jag? Du är där i alla fall och behöver korsa ett fält eller en glänta för att ta dig till nästa plats. Har du inte varit med om något farligt tidigare så korsar du fältet utan att tänka mer på det. Men kanske var du en gång med om att du fastnade med stöveln i en grop eller liknande, kanske hörde du jägare en gång när du var ute och tänker att det kanske finns någon ute nu, kanske såg du en älg eller björn i skogen tidigare och oroar dig för det nu. Tiden det tar för dig då att korsa samma fält kommer bli längre, eftersom du inte vet varifrån ett hot kan komma, så du tittar överallt och kan inte fokusera framåt.

Jamen, det är ju bara att springa om du är rädd? Kanske någon då tänker, men det är just det- någon kanske undviker helt och väljer att inte gå över alls just då, då tar det ännu längre tid. Och skulle man springa så kan man ju fortfarande falla över en gren och slå huvudet i en sten. Vi ser faror överallt, att ta det lugnt, stanna och reflektera över situationen, pausa och återhämta sig, notera att det just nu inte finns någon överhängande fara eller hot, för att snart fortsätta en bit till över fältet, detta är avgörande för min/vår psykiska hälsa.

I slutändan kommer du INTE ha gått längre än personen som bara gått över, men det kommer ha tagit längre tid, för att du hela tiden behövt stanna till och pausa. I mina pauser från plugg och skrivningar gör jag mindfulnessövningar.

/Hulda <3

Något annat jag tänkt på på sistone är begreppen omtänksamhet och compassion. Compassion är ett uttryck som används inom psykologin och är egentligen inte översatt till annat är direktöversättningen medkännande. Dessa två är ganska lika och man kan tro att de går hand i hand men det gör de inte.

Personen med omtanke kan ex ställa fram mat på bordet vid besök, bädda sängen åt gäster, fråga om gästen önskar något osv men när en omtänksam person frågar “Hur mår du?” och personen svarar ex “Jag har ont i kroppen” så kan den omtänksamme svara “Ja, jag märker det, men om du rör dig går det nog över. Tur vi har fint väder så det går att vara ute.”

Personen med medkännande däremot, kanske inte tänker på att ställa fram kaffekoppen till en gäst och tänker kanske inte på att ta med blommor till någon som är sjuk, men förstår att om en person har ont så kan det påverka hela livssituationen, man kanske upplever smärtan så intensivt att man mår illa vid tanken av mat, tanken på att vara ute och gå blir då långt borta. När en medkännande person frågar “Hur mår du?” och personen svarar “Jag har ont i kroppen” så kommer den medkännande personen kanske istället svara “Ja, jag märker det, hur går det att vara ute” “Det är jobbigt” “Jag förstår det, vill du att jag ska gå med dig så du har stöd om det blir för tungt?”

Jag själv fick frågan “Hur är det?” av en väninna för några veckor sen. Just den dagen var det jobbigt för jag hade haft handledning i c-uppsatsen samma dag och fick göra om flera delar bara i resultatdelen. Nu har jag en otroligt finkänslig och bra handledare som också frågade samma fråga efter handledningen. Jag fick två helt olika svar från dessa två personer. Ska börja med min handledares svar när jag tittade ner och sa “Ska jag vara ärlig känns det helt tomt just nu. Man har jobbat hårt med något, tänker ändå att det kanske inte duger men nånstans inom sig är man ändå rätt stolt och hoppas höra att det man gjort är bra.” “Ja, sa hon, jag förstår det. Du har jobbat hårt och det är inte lätt att pussla ihop med familj och barn och det du går igenom med stressen. Hur går det med behandlingen?” Hon gav mig inte dåligt samvete, hon har varit i samma sits som jag och vet att det är jobbigt. Hon vände inte emot mig och påpekade allt hon gör för mig, för hon gör verkligen mycket för mig. Samtalet slutade med att jag också säger det till henne, allt hon betyder för mig och att jag är glad att hon vill hjälpa mig. Till saken hör kanske att hon vet att jag har PTSD. Den andra personens svar blev kort och gott “Men det är väl bra att du får veta vad du ska jobba med. Det är ju bra du får hjälp.” Jag visste inte vad jag skulle svara på det, mer än att jag tänkte att nästa gång den personen frågar hur det är så kanske jag kort svarar att det är bra för alla vill inte heller veta.

Innan du läser vidare behöver du veta tre saker om detta inlägg.

1. Det är kanske det svåraste minnet som jag har, som kommit upp till ytan senaste månaderna.
2. TW står för trigger warning och skrivs som en påminnelse att det kan trigga igång egna minnen hos läsaren och vara svårt att hantera.
3. Jag kan inte skriva förmildrande om händelsen utan skriver vad jag minns som jag minns det. Jag har kollat med en annan inblandad och fått bekräftat vissa delar.

Jag har varit utsatt för två våldtäktsförsök tidigare i livet. Ett av detta har satt spår som gjort att jag helt försökt förtränga att det ens hänt. Det är tom så att jag skulle säga att detta minne är svårare än övergreppen i barndomen som jag utsattes för. Bara att tänka på det nu ger mig svår ångest och ryckningar i vänster sida av kroppen, framförallt uppe vid armens fäste bak mot axeln till. Det känns fruktansvärt att vara med om nåt sånt här och jag tror att för att orka läsa måste man nog slå det ifrån sig, och det är helt ok isf. Man ska inte ta till sig allt och det gör inte jag heller om mycket annat. Därför att jag inte kan hantera det.

Jag var väl 14 år kanske när jag var med några stycken andra och vistades på den lokala campingen hemmavid. Vi träffade ett gäng killar och satt och pratade, några drack, jag vet inte om andra i vårt sällskap drack, men själv var jag nykterist och drack första gången när jag var 28 år. Gruppen delades upp och någon for iväg med någon. En kille började känna på mig och trycka ner mig mot soffan, jag försökte avvärja men han öppnade byxan på mig och kände. Han kände överallt på kroppen med en hand och höll fast mina händer med sin andra hand. Jag blev orolig och försökte vrida huvudet för att kolla var de andra var och såg en äldre av oss ligga på golvet med flera killar på och runt. Hon hade huvudet under en diskbänk och man höll fast henne. Hon gjorde motstånd och man bar ut henne därifrån till slut. Jag frågade var hon var och han som var på mig sa bara att det är ingen fara, hon har det bra. De kommer snart, vi kan ha det mysigt en stund, sa han. Han lyckades inte att genomföra en våldtäkt på mig, men han höll fast mig, petade och kände och släppte mig inte förrän de andra kom tillbaka. När hon kom tillbaka så förstod jag nog inte då hur allvarligt det varit, men hon for illa. Vi har inte pratat om denna händelse förrän nyligt och jag fick bekräftat vad hon varit med om. Vilka karlarna var vet vi inte, de kom från södra delen av Sverige är allt vi kunnat komma fram till.

Jag tycker att jag mår lika dåligt nu som jag gjorde för några månader sen, jag är rädd att förlora familjemedlemmar, får utbrott av missar/slarv, trycker ner mig för att jag inte mår bättre, tänker att andra tycker illa om mig, att familjen vore lugnare utan mig osv. När man mår dåligt behövs det inte mycket för att man ska sjunka ner ännu mer. Med det sagt vill jag inte påstå att någon person gör att jag sjunker, nej, det är mina stressreaktioner som gör hela jobbet själv alldeles galant. Jag vet det, men det spelar inte någon roll just nu, jag vill ändå skylla på vad andra sagt eller gjort, måste försöka meditera mig ur detta tillstånd. Såg i en grupp att det är fler som slår ner på sig själva “jag borde…”, “varför kan inte jag, när andra kan”, “jag har ju klarat mycket mer tidigare” etc. Börjar snurra i hjärnkontoret, jag vill hjälpa dom, jag vill hjälpa mig, min familj och vänner….

Måste fokusera på mig själv först intalar jag mig och noterar just den förändringen, för några månader sen hade jag inte tänkt i dem banorna utan skrapat av mig och tänkt att nu fixar jag den här människan framför mig istället. Så, fokus på att hjälpa mig själv- check. Igår var det soligt och varmt ute, så här i april säger man ju att vädret växlar sju gånger på en dag, därav ordet aprilväder, så igår orkade jag städa, fixa lite på gården, vara ute med barnen och leka. I förrgår möblerade jag själv om sovrummet, tvättade två tvättar, diskade och städade sovrummet grundligt under tiden jag möblerade om. I dag orkar jag inte ens duscha, tanken på promenad gör mig nästan illamående. Jag vet jag borde gå och kommer nog göra det också och förmodligen må bättre efteråt… men just nu är det piss…. Då är det bra om man kan dela in vardagen i mindre delar än en dag och se hur mycket man lyckats göra innan man föll igenom. SEN kommer nog balansen i vardagen att jobbas med också…. men det är nog bra att kunna se skillnader över tid vad man gjort som påverkar tröttheten och jämföra. Sen kan tröttheten ta olika lång tid att ta sig ur. Psykisk trötthet upplever jag som mycket värre och har en längre återhämtningstid än fysisk trötthet. Men så har jag ju varit en träningsmänniska och är det till viss del än.

Jag tycker att jag mår lika dåligt idag som för några månader sen, som sagt. Men det tar längre tid för mig innan jag blir irriterad/arg, mitt tålamod är längre, jag blir i regel inte lika arg och jag tar mig snabbare ur min ilska. Jag har lättare att förklara för andra vad som händer i mig innan, vilket underlättar både för andra och mig.

Jag tycker det är jättejobbigt när andra tycker att jag sagt något dumt om dem. Ska ge exempel:

Jag la upp en räkneövning eller snarare uppmärksamhetsövning på fb, en larv, en klocka och en blomma och man ska räkna ut slutsumman. Många svarar fel pga att man kanske inte noterar förändringar på bilden vilket påverkar svaret och har man försökt svara flera gånger och det inte är rätt så händer det då och då att folk ilsknar till. Ibland ser man glimten i ögat på den “ilskna” kommentaren, men ibland känner man att det faktiskt inte ett skämt utan någon blir på riktigt arg och påpekar att man minsann visst har rätt och att det är jag som har fel och man kastar fram argument för sin sak. Det ledde till att jag tog bort uppgiften från loggen eftersom en del reagerade starkt. Sen förklarade jag också att pga reaktionerna så tog jag bort den för jag vill inte bli sedd som en elak människa som gör narr av andra.

Då fick jag ett meddelande på min logg från en människa som bad så hemskt mycket om ursäkt, kände sig jättedum mot mig men sen i nästa andetag säger “jag visste inte att du var så känslig” och att kommentaren “var menat som ett skämt”. Här triggas min ptsd, jag vet att människan känner sig träffad även om jag inte pekat ut personen (förmodligen tänker hen själv att hen varit onödigt hård), jag känner mig taskig för att jag ens skrivit min anledning, jag skakar i hela kroppen för ursäkten känns trots allt inte uppriktig utan ett tilltag av undertryckt aggression riktat mot mig igen. Det spelar ingen roll om det var just den kommentaren eller någon annan sagt nåt värre, jag vill inte att nån ska trycka ner mig bara.

Ungefär här känner jag ett behov att sopa allt under mattan och bara släta över allt och fortsätta som inget hänt, vilket jag försöker göra med att svara att hen inte alls behöver be om ursäkt och att allt inte syns i loggen. Men kvar är känslan av något ouppklarat och jag vet vad det är och nu kan jag inte ta upp det igen.

Det är den där känslan av att det återigen är jag som borde be om ursäkt för att jag trampat på en öm tå och sårat någons manipulerande ego.

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Jag är inne i en svacka och känner mig många steg tillbaka i utvecklingen, vilket är enormt frustrerande när man ändå tycker att man mår så mycket bättre. Jag VET att det tar längre tid för mig att “falla”, jag VET att det inte är lika långa svackor, men likväl KÄNNER jag mig lika dålig, dum och ilsken som för några månader sen. Inte är det bättre av att barnen inte vill följa med mig hem efter föris heller. Min sambo märker av svackan tydligt. “Sen dead-line i måndags har det gått fort neråt” sa han. Och ja, det har det. Jag skulle lämna in det jag gjort på c-uppsatsen då och kände som vanligt att inget duger, jag har gjort för lite bla, bla, bla. Tur min handledare är förstående för ptsd och har en lugnande effekt på mig. Kändes mycket bättre efter handledningen och vi gjorde en övergripande plan för vårens handledningstillfällen med kortare tider, mindre genomgånger och kortare tid mellan tillfällena. Det känns så fint ändå mitt i allt att de verkligen vill att man ska klara utbildningen och stöttar allt som går.

Vi var även på 4 års kontroll med äldsta barnet på bvc. Jag måste erkänna att de kontrollerna stressar mig oerhört sen vi bytte dsk. Det känns som att jag borde vara orolig för att barnet inte säger “R” ordentligt, blir trött vid en ögonkontroll som även jag skulle bli trött av pga allt återkommande “tjat”, inte gör rätt vid hörselkollen, inte kan rita en “huvud-foting” etc. Grejen är att jag på riktigt inte alls är orolig, jag tycker att en fyra åring fortfarande utforskar världen och är intresserad av många saker och då kanske man inte sitter och ritar huvud-fotingar hemma, man kanske matar myrorna i sina stackar istället eller kollar älgbajs i skogen för just nu var det mer intressant. Ja, han är inte blöjfri heller. J-a kravspecifikation om man får säga så…. Tycker synd om barnen. Kanske, mest troligt, är jag påverkad av kraven jag upplevt och bla fått träna med “oSkaR-maskinen” S och R och bara fick fel. Hela tiden pep den och blinkade rött “R” “R” “R” “S” “S” “S”, nåja, det blev ju folk av mig med tänker jag i ilska och knyter näven i fickan 😉 😉

Har du tänkt på hur olika något som sägs/skrivs kan uppfattas. Det cirkulerar flöden på fb (nu kanske mer än vanligt) och utmaningar jag inte delat förut delar jag nu för att lätta på stämningen lite.
Min stressreaktion går dock i gång för sånt som en “normal” människa kanske inte skulle reagera på. När jag ser en text med orden “Dela den här bilden/informationen för att visa att du bryr dig. Jag kan redan säga vilka vänner som kommer dela” etc så blir jag stressad på flera plan.
1) Dels för att jag kanske inte håller med om det som visas/sägs och delar jag inte då kanske personen kommer tycka illa om mig och säga “det var det jag visste”.
2) Jag kanske håller med men det finns inte nog med belägg för att jag ska vilja starta en debatt kring ämnet och därför inte delar, tycker personen då att jag är osympatisk och en sämre människa för att jag inte delar.
3) Jag blir stressad för att jag känner mig provocerad och styrd att dela något som jag inte valt själv att lägga upp.
4) Om jag däremot säger ifrån när jag inte håller med så blir jag stressad pga att då är det jag som själv orsakar om nån uppfattar mig på ett visst sätt som jag inte vill bli uppfattad på bara för att jag tycker annorlunda.
5) Jag kanske inte alls tycker just den kampen är det jag vill lägga energi på just då, det stressar mig att då behöva tänka att andra ser mig som en person som inte bryr sig, när jag faktiskt är en person som bryr mig alldeles för mycket och behöver skärma av och välja striderna.

Jag tycker faktiskt att “uppmaningar” är manipulerande just för det att det ofta innehåller “jag vet redan vem av er som kommer dela” eller “Dela om du bryr dig”.
En “utmaning” innehåller sällan de orden och jag delar inte heller om det skulle vara så, en utmaning syftar också till att öppna upp för ett valfritt möte med sig själv huruvida jag vill utmana mig att dela fem skivor jag gillar, tio bilder från vardagen eller hälla en hink isvatten över mig för något syfte.

Jag skrev i ett inlägg tidigare om att skilja på vad som är andras uppfattning om mig och min uppfattning om mig. Det är mitt jobb i nuläget och träna på att faktiskt kunna visa vad jag tycker utan att lägga en värdering i vad andra tycker om samma sak. Dvs att jag tycker det saknas information kring ett fb-inlägg innebär inte att jag tycker människan inte har kunskap, jag kan tycka samma person är en jättefin människa som bryr sig mycket om världen och vill veta mer, det är inte det jag säger något om. Mina åsikter om något/någon definierar inte hur något/någon är lika lite som att jag definieras av någon annans åsikt.

Jag blir modigare och det känns faktiskt bra men jag måste ändå peppa och uppmuntra mig själv för de gånger jag går emot min stressreaktion, stannar kvar och faktiskt UTMANAR mig själv.

/Hulda

Jag har varit på samtal idag, efter förra samtalet sa kuratorn att det kan komma dippar nu när jag blir allt bättre och bygger upp en trygghet. Det är ganska intressant att samma kväll (efter förra samtalet, alltså) fick jag en rejäl dipp. Kanske för att jag tillät mig slappna av i det också. Hade trots allt kännt ett tag att det var något som låg och gnagde i mig och då släppte jag fram det. Annars har dessa veckor varit upp och ner ungefär som en ekg kurva. Men som en väninna sa, det är en tydlig bild av livet och det måste kanske vara så för att man ska vara vid liv. Alla vet ju att när ekg kurvan rätas ut… ja, då är det slut…

Har kommit fram till att det jag behöver jobba mer med just nu är tillit. Tillit både till mig själv och till andra. Så nu har jag fått en uppgift för att jobba med tillit framförallt till mig själv, min förmåga att stå upp för mig själv, min förmåga att ta beslut, min förmåga att ha självmedkänsla och att det är ok, jag kan lita på mig själv. Jag vill stå stadigt när det blåser.

Från det ena till det andra… Igår var det första april. Lurade du någon? Jag har haft jättesvårt att luras, har varit orolig för att andra ska uppfatta mig som löjlig eller dum som luras och kanske tom ta illa upp. Igår fick jag iallafall lust till att busa lite. Skrattade lite för mig själv hur “busig” jag varit. Alla i min omgivning vet ju att det varit jobbigt för mig under studierna och att jag är utbildad massageterapeut. Dessutom har jag haft planer på att starta en utbildning till massageterapeut själv. Så det kändes som ett lämpligt tillfälle att luras omkring 😀 Moahahaha… (elakt skratt). Många gick på det, även om inte alla gjorde det och det var ganska skönt att släppa kontrollen lite och leka.

/Hulda

Jag sitter här vid datorn och det blåser kraftiga vindar utanför. I min ensamhet (barnen sover och sambon jobbar) så läser jag andra elevers i nuvarande klassen c-uppsatser för inspiration. Efter ett tag börjar tankarna vandra. Några gånger klarar jag avstyra, men nu får jag anse mig besegrad för ikväll.
Tänker på min skrivkompis från förra klassen och hur jag skulle vilja skriva ett tack-brev till henne. Tankarna vandrar vidare och det brevet får ligga i tillväxt till en annan gång, för jag förs vidare till annat håll när jag börjar tänka på framtiden och ev vidareutbildning.

Det finns många utbildningar jag kan tänka mig, demenssjuksköterska, psykiatrisköterska, distriktssköterska men kanske framförallt det jag var inriktad mot från början av grundutbildningen, nämligen barnmorska. Tänker på att då måste man göra en D-uppsats och vad ska man skriva om då. Tänker också på hur jag kan använda mina egna erfarenheter av att ha barn och lida av psykisk ohälsa samtidigt. Jag vill ju inte att mina erfarenheter ska gå obrukade på något sätt. Jag diskuterade detta med händelsers mening och syfte tidigare och anser att ingen kan säga till någon annan att det nog finns en högre mening med att tex förlora ett barn, vara utsatt för övergrepp eller ett barns förlust av förälder/föräldrar etc. Jag tror starkt att den meningen måste man själv skapa sig, dvs söka en mening med det svåra för att få ett avslut och gå vidare. Får man inte ett avslut så blir det något som tär på en under livets gång.

Jag tänker på när vi fick vårt första barn och hur vi pratade mycket om syn på uppfostran och hur stöttande min sambo var för mina tankar. Han sa också att han tänkte likadant, även om jag tror att han skulle kunna tänkt sig vara mer “givmild” (brist på annat ord) mot att andra tex kan sköta barnen. Jag har varit och är noga med att det är vi som främst ska skapa tillit hos barnen och vara de som tröstar och finns där. Jag har inte heller velat ha barnvakt längre än ett par timmar för den anledningen. Det har skapat en känsla av trygghet hos mig men också känslor av utanförskap, tankar på att jag varit taskig mot andra, inte litat på andra, inte tagit till mig andras råd och kunskap, varit den som helt enkelt ska klara det själv av rädsla att andra ska tycka att jag inte kan sköta barnen och rädsla att ligga andra till last. Tror faktiskt att andra också kan ha haft vissa av de tankarna, vilket bidragit till min känsla. Men… med träningen som jag gör nu har jag kommit underfund med att det är självklart att jag reagerat som jag gjort och som psykiatrikern sa “det vore konstigt om du inte reagerat på något sätt. Jag tycker inte alls din reaktion är konstig.” Jag konstaterar att jag har klarat mig själv och har fått förlita mig på min egna bedömning eftersom andras bedömningar har skadat mig. Mamma sa flera gånger till min syster “Du kommer orsaka ett helvete” och till mig sa hon “Och du kommer hamna i ett helvete” [problem]… Jag förstår och känner till och med något av medkännande inför de beslut jag gjort (inte ensam dock, när det gäller barnen). Min sambo har alltid tagit stark hänsyn till mina känslor även om han inte alltid förstått min reaktion, och jag har alltid fått känslorna bekräftade och respekterade av honom.

Jag har gått igenom självförakt, skuld mot andra, försökt ställa tillrätta och vara till lags. Nu är jag inne i att förstå mig själv och lära mig mer om självmedkännande så jag kan helas inte bara för min egen skull utan för allas skull.