Alla säger “I love you” men hur många menar det? Ord som är lätta att sägas sägs ofta. För mig så vill jag inte bara höra orden, jag vill också märka att man menar det. Under de snart fyra år jag själv varit förälder så har jag aldrig känt att jag är ens en “good-enough” mamma. Jag är rädd att våra barn ska växa upp med ilska mot mig och tycka att jag inte funnits där när de behöver det. Så var det för mig. Jag har varit mamma till min mamma och försökt vara snäll, lydig och se till att alla i familjen mår bra. Jag älskar min sambo och våra barn och därför har det blivit extra viktigt för mig att faktiskt bryta denna onda cirkel och verkligen jobba med mig själv och mina “demoner”. Jag vill inte att våra barn ska känna att de behöver ta hand om spillrorna av mitt trasiga liv utan att vi ska ha en fin relation. När de är vuxna så hoppas jag att de ska ärligt kunna säga att även deras mamma är deras bästa vän och stöd (utöver pappa förstås).
Så ikväll hände det som totalt rockade min värld. Pojken (3 år) ville att vi skulle ringa “morbror” och sjunga för honom (en busig sång), vilket vi gjorde. Det gick hem och båda skrattade de gott åt hur busig pojken varit. Sen var sonen upp efter väggarna busig och kunde inte varva ner inför nattning. Kring en timme tog det och då börjar han:
“Mamma”… Jag låtsas sova.
“Mamma” säger han igen.
“Mmm” svarar jag lågt, rädd att han ska busa upp igen.
“Jag älskar dig, mamma. Mycket, mycket” och så gör han pussljud genom rummet.
ÅÅÅ, älskade unge, som jag älskar dig. BAM! allt jag kämpar för då jag under dessa år känt och fortfarande ibland känner mig inte bara som den värsta mamman utan tom att de skulle ha det bättre utan mig och mina spöken. Nu säger han ur tomma intet helt av sig självt orden som får mig att känna mig “good-enough mom” och tom kunna ta till mig orden och jag känner mig sååå älskad.
