I natt mådde jag riktigt dåligt. Barnen är oroliga som vanligt och ena kom upp som vanligt i sängen. Den senaste tiden har varit sämre för mig och jag har känt att jag dras ner i en ond spiral.

Så, inatt… Min man hade jobbat över och kom hem vid 4-tiden. Då var jag redan färdig att brista. Jag får inte tag i någon tanke och det känns som min kropp och sinne är gränslös, svårt att förklara men det är som när valpar kommer ut från sin valphörna, de är omöjliga att fånga upp. Så känner jag det med mina tankar och känslor. Det känns ovärt att försöka plugga för jag kommer inte klara den förbannade C-uppsatsen. Hur ska jag förövrigt ens kunna klara den även om jag förstod så får jag inte ner nåt. Inget är nånsin nog bra. Dessutom har jag lovat bort mitt hus i veckan och jag hade sett fram emot att jobba extra på natten och kunna plugga i lugn och ro på dagen. Nu kommer det inte gå och jag kan inte säga till de heller att det inte är nån bra tid eftersom det är min syster och hon har hjälpt mig så mycket genom åren så jag borde orka. Men de är sjukpensionärer och jag “vet” redan hur det kommer vara. Plugg är bara att lägga ner. Säger till mig själv att jag inte har rätt att neka och att jag är taskig om jag gör det. Jag gråter min man försöker trösta med att jag kommer klara det och han stryker mig över armen. Jag försöker köra mindfulness. Börjar med “Icke-strävan” och det blir efter ett tag faktiskt lättare att andas och jag blir lugnare. Just nu behöver jag inte sträva så hårt för allas välmående och utbildning. Just nu behöver jag bara fokusera på andetaget och var “icke-strävan” känns i kroppen. Det känns över bröstkorgen och magen. Efter att jag lugnat ner mig kör jag ett till program en 25 minuters meditation och jag somnar strax kring fem tror jag.

0