Oj, jag inser nu att jag inte skrivit sen i juni. Mycket p.g.a. att jag dels jobbat natt andra perioden i sommar och sen direkt på studier/vfu* (verksamhetsförlagd undervisning) mao praktik*, sen har jag påbörjat EMDR bara för att avsluta efter tre gånger då jag blev stressad och kände att det inte funkade för mig. Hon (psykologen) var också fundersam om traumabehandling verkligen var rätt för mig. “Du har absolut svåra händelser i barndomen som påverkar dig svårt idag, men jag tänker att det kanske inte behöver vara traumabehandling”. Jag blev såklart stressad av att tänka att hon inte tror på min diagnos (ptsd) och sa ändå att även om samtalen ofta går in mot min mamma så kommer det i slutändan ändå till en obehandlad punkt där övergreppen från morfar aldrig blir behandlat. Så hon satte mig iaf på väntelista igen och nu väntar jag alltså på att istället få börja med PE och har under väntetiden återgått till samtal med min kurator.

Jag har inte mått så bra den här tiden, eller “inte mått så bra”, jag har väl inte direkt mått dåligt men det har varit mycket och jag dippar och orkar helt enkelt inte. Jag har börjat skriva upp vad jag behöver göra för rutiner varje dag för att inte “gå ner mig”, ex. borsta tänder morgon och kväll, träna 15 min på löpbandet 2 ggr per vecka, boxning 2 ggr/vecka, dricka 1,5 l vatten varje dag, etc. Alla som varit i depression, utmattning eller liknande vet att det är de kognitiva delarna som först läggs åt sidan, det är ungefär som vid ett trauma i trafik och man börjar blöda så kan kroppen hamna i chock och då levereras blod enbart till hjärna och inre organ för att man inte ska förblöda. Samma sak händer vid känslomässigt trauma, all energi går åt till att t.ex. vakna, stiga upp, borsta tänder, äta etc och då glömmer man allt extra man ändå gör som t.ex. tvätta kläder, städa, vara med barnen, vilket också tar energi hur underbart man än tycker att det är med alla eftereffekter…

Jag var på samtal idag, därav att jag kände att jag behöver skriva av mig lite. Vi hade planerat att göra en PE session idag så jag ska få veta vad som kommer hända när jag påbörjar behandlingen igen. Jag skulle förbereda ett eller flera minnen från min barndom, framförallt händelser mellan mig och min mamma. När jag kom dit sa jag direkt att jag inte förberett mig, “spännande”, sa min kurator och utan pekpinnar (eftersom han vet att detta tydligen är vanligt) så frågade han vad som hänt. “Ja”, sa jag, “jag har ju tänkt mycket på vad jag ska ta upp men tänker hela tiden att jag kanske minns fel, att det är jag som är känslig, eller att jag inte har rätt att ta upp olika händelser. Men att jag har ett minne som jag tänkt på och som jag inte är säker på om jag minns rätt…” Jag berättade iaf det minnet för honom, i minnet är jag väl runt 10-12 år och jag tror att jag och min syster kom in till mammas sovrum en morgon, om vi tänkte att hon kanske hade försovit sig och vi försökte väcka henne. Vi lyckades inte väcka henne och så såg vi en tom tablettburk med sömntabletter och blev rädda om hon tagit överdos. Hon vaknade iaf (enligt min minnesbild) och tyckte att vi var fåniga som trodde att hon överdoserat. Sen är minnet slut. Min syster kan inte verifiera detta, mycket på grund av att hon själv har en skada på hjärnan efter en bilolycka som skadat minnet både långtids- men framförallt korttidsminnet.

Jag fyllde år förra veckan också och fick en jättechock, en käftsmäll, eller vad jag ska säga, dagen efter min födelsedag. Mormor brukar ibland skicka saker till mig men det har hänt att hon skickat till barnen med annars har jag själv inte haft kontakt med henne på kanske 25 år p.g.a. morfar och har inte tänkt att hon skulle ha mitt telefonnummer. När jag precis avslutat praktiken för dagen och satte mig i bilen för att köra hem så ringer det från ett nummer jag inte känner igen, jag brukar inte svara men gör det nu. Det är mormor…. Jag blev så chockad att jag frös, bara att höra hennes röst… Den är varm och mjuk och hon berättar hur sjuk morfar är och deras liv, hur han ändå försöker hjälpa henne och hur hon vill hjälpa honom. Det är som om ingen tid passerat för henne och hon pratar på om ditten och datten. Jag svarar “ja”, “oj då”, “det förstår jag”, “hmm”.
Jag känner bara en storm av känslor komma samtidigt som jag är helt tom. Kan du förstå känslan?

När vi avslutar smsar jag min sambo för att höra om vi ska träffas och fika, jag tror han var upptagen i möte. Jag startar jag bilen och kör hemåt. När jag kommer ut på lilla vägen mot hemmet så brister det, jag kan inte andas, jag kör och försöker lugna mig och andas, jag ska ju hämta posten i brevlådan och vill inte att nån ska se mig. Jag klarar inte lugna mig, jag har panikkänslor och gråter hejdlöst men tar mig hem och fortsätter gråta inom hemmets trygga väggar. Jag lägger mig och vilar och sambon ringer, jag frågar om han kan hämta barnen, säger bara att jag är fruktansvärt trött och behöver vila. Det är inte något problem för honom, självklart kan han hämta. Jag säger att något hänt och att jag kan berätta mer senare samma kväll. På kvällen berättar jag och han kramar mig med sin varma famn och hans trygga röst tröstar mig. “Jag förstår att du är ledsen och att det är jobbigt för dig”.

Det blir denna berättelse kuratorn vill att jag ska berätta och spela in under dagens samtal, vilket vi gör och nu ska jag lyssna igenom inspelningen varje dag tills vi ses nästa vecka igen.

1