Jag har redan bestämt mig för att kvällen ska bjuda på två inlägg här. Det här är andra inlägget. Tycker det förtjänade egen plats 🙂

Min sambo hade föreslagit att jag skulle ta en av kajakerna och ta en tur för att få lite lugn och ro och återhämta mig eftersom jag inte mår bra just nu. Han plockade ut havskajaken eftersom det blåser lite på sjön och det är min första tur på fyra år nästan. Det är mao lite stabilare kajak än den som annars är min. Jag satte mig i och han styrde ut mig. “Det ska nog bli skönt” tänkte jag…

Nästan direkt körde jag på en sten och fastnade. Jag ropade på min sambo;
“Jag har fastnat på en sten, jag kommer inte loss.” Visste inte om han hörde mig och jag försökte förgäves staka ut mig med paddelns hjälp. Till slut tänkte jag att jag måste bara komma loss, vågorna gjorde det inte lättare men jag stack ner handen i det kalla vattnet och försökte knuffa bort mig från stenen. Det lyckades, men nu var kajaken med långsidan längs med vågorna och jag kämpade med att få kajaken att vända som jag ville, åt höger så jag kunde fortsätta mot hängbron. Det gick inte, vågorna kom från det hållet så jag fick börja med att cirkulera åt andra hållet för att komma runt.

“Nu kan jag fortsätta.” tänkte jag och överaskades av vågornas styrka och tänkte att nog var det typiskt nu när jag skulle ha en skön paddeltur. Jag ville inte ge mig iaf och fortsatte i riktning mot hängbron och i motvind. Efter ett tag blev jag lite trött i armarna och fick lite ont i vänster armbåge.
“Jag måste försöka hitta en bra teknik så jag orkar,” tänkte jag. Då hör jag en motorbåt närma sig bakifrån.
“Typiskt, det kommer ge ännu större vågor”, tänker jag och vänder på huvudet. Det är min sambo och barnen som kommer.
“Du glömde vattenflaskan.” säger han. “Jag ropade, men du hörde nog inte.” Han vet att jag helst inte dricker sjövattnet om jag inte behöver, vilket kanske är fånigt eftersom sjön dels är reglerad och vattnet inte “står stilla” så det är fullt drickbart. Men han kom med flaskan och önskade mig en skön tur. De åkte tillbaka och jag fortsatte.

Jag försöker ta i ordentligt och använda den övre armen till att snarare “skjuta ifrån” paddeln än dra den nedre armen mot mig. Det underlättar för smärtan. Jag känner att jag är törstig men vågar inte riktigt stanna till än, värre än att paddla mot vågorna är att få kajaken längs med vågorna eftersom den blir ostadigare och det är större risk att välta. Ett annat alternativ är att vända helt och paddla mot andra hållet i stället, det finns inget fel bara man tar ett beslut som sagt, för vila nu är inte ett alternativ. Jag beslutar mig för att fortsätta, “då får jag ju medvind hem”, tänker jag och då är jag säkert trött och behöver det. Det går förvånansvärt bra och jag känner mig, min onda vänster armbåge till trots, rätt stark. Snart är jag framme vid hängbron och paddlar under den. Här är det nästan inga vågor, även om vattnet krusar sig en del.

Nu är jag på andra sidan ön och paddlar längs strandkanten intill samhället. När jag kommer på andra sidan av den delen sjön så vänder jag tillbaka och paddlar tvärs över sjön mot hängbron, men nu är det tungt. Det känns som jag inte rör mig en meter framåt. “Det känns som jag står stilla,” tänker jag, men jag förstår att det beror på att krusningarna i vattnet kommer från sidan vilket gör att man inte får något riktmärke. Ett tag noterar jag iaf att hängbron blir större, alltså är jag närmre, men när jag kommer tillräckligt nära bron så hjälper inte den, nu kan jag inte bedöma längre om jag faktiskt kommer framåt, jag måste hitta ett annat riktmärke för att orka fortsätta. Jag måste se att jag kommer framåt. På min högra sida har jag fiskodlingen, med byggnader som jag använder mig av. Jodå, jag noterar att väggarna på byggnaderna “försvinner bakåt”, alltså rör kajaken och jag på mig. Skönt, jag pustar ut och kostar på mig en dricka paus. Jag kommer över på “vår sida” sjön igen och fortsätter tillbaka mot hemmet. Medvinden är inte så “medvindig” som jag trodde, den kommer snett bakifrån vilket ger nästan samma effekt som innan, det känns som det går väldigt långsamt fram. Men vänta, “är det inte min sambo som kör förbi på vägen?” Jodå, han noterade att jag såg dem och skickade ett meddelande att de åker och handlar.

Jag paddlar hemåt och när jag närmar mig så ringer jag till sambon. “Vi är snart hemma så kommer jag ner och hjälper dig upp” säger han. Jag kommer fram före och får cirkulera.

Det har varit skönt, jobbigt och jag har blivit lite blöt, men jag klarade turen och känner mig i skrivande stund lite bättre till mods. Tänker för mig själv att jag skrivit ett inlägg tidigare i en annan blogg om när jag paddlat och då i väldigt höga vågor som for över kajaken och hur man kan tänka att det är lite som livet är i stort när man paddlar. Jag måste ta beslut och kanske blir jag blöt och tom genomdränkt men jag måste paddla vidare iaf, jag får inte stanna upp, då är risken större att jag faller i.

Sambon berättar att barnen så sött hade pratat hela vägen när de körde och med förställd ljus “mammaröst” sagt;
“Hjälp mig, jag har fastnat på en sten” och sen svarat med förställd mörk “papparöst”;
“Då kommer jag och räddar dig”.

<3 /Hulda

1