Idag var det en jobbig dag. Igen känner jag att jag inte håller måttet. De senaste två veckorna har det varit mycket.

För två veckor sen hade jag samtal med min kurator vilket fick avslutas med akutbesök för att kolla upp hjärtsymtom. Det blev EKG och blodprover taget. Tyvärr har jag blivit “svårstucken” och det tog så lång tid att ta blodstatus-provet att det förmodligen hemolyserade. Det blev bestämt att jag skulle få hem en “tum-EKG” för en tid och mäta EKG under specifika tider på dagen (som jag uppfattade). Ingen av sjuksköterskorna hade hört talas om denna typ av EKG, eftersom det vanliga är att man sätter “Holter” under 3-5 dagar. Det blev oviss stund innan svar kom att en sekreterare hade koll på detta och skulle kalla mig för genomgång av apparaten då den behövde bokas samt extra provtagning för blodstatus.

Förra veckan skulle jag åka till min arbetsplats på annan ort för att ta antikropp-test mot Covid-19 och då föreslog jag den briljanta idéen att vi kunde ta blodstatus där eftersom jag är svårstucken och det skulle spara mig stick. Det var inga problem… förutom att beställningen på provet inte låg inne i RoS (ett internsystem för beställning av provtagning). De kunde inte lägga att svar skulle gå till min remitterande läkare så det fick gå till en hjärtläkare på sjukhuset. Svaret syns ändå i datorn så det är inte något konstigt med det.
På måndagen denna vecka fick jag hämta tum-EKG apparaten och hade förberett mig med att komma tidigt, skulle ju gå igenom den innan samtal med kuratorn som min sambo följde med på. Men hon som skulle gått igenom det var inte där och jag fick en folder med orden “den är väldigt lätt att förstå så det blir inga problem”. Det var den visserligen men jag fick inte veta hur länge jag skulle ha den, vilka tider jag ska mäta eller telefonnummer att ringa vid frågor. Och bara stressen att inte kunna fråga direkt och få svar var påfrestande. Men det har gått bra… tror jag iaf.

Under veckan har jag inte hört något om blodstatus kunnat analyserats och så fick jag kallelse till Hc här för att ta provet idag. Dagen idag började så med att jag hade den här tiden bokad på Hc för att ta blodstatus, under veckan har jag inte fått höra något om provet i fredags gick analysera eller inte och jag såg på 1177 att min bokade tid idag låg kvar. Stressad efter morgonen som börjat med att något stort datafel hänt på sambons företag så jag gjorde i ordning barnen, satte de i vagnen och började gå för att hålla kroppen varm och öka blodkärlens storlek för att göra den ev provtagningen lättare. Lagom till avfarten ringde sambon och sa att han kunde ta barnen där så jag fick vara i lugn och ro på Hc. Så jag skyndade dit och lämnade barnen hos honom, tog bilen därifrån till Hc och hoppades att det inte skulle vara den provtagare som det givetvis var. Hon är ganska barsk och skrämmande tycker jag. Jag försökte stammande förklara om provet som var taget i fredags och funderade om detta behövdes ta.
Lång historia kort så beslutade vi efter att hon kollat att det fanns ett svar i datorn att inte sticka mig igen. Men det var ändå skönt. Hade ett, för mig, högt Hb tycker jag och kollade upp detta, det kan vara stressrelaterat faktiskt och förmodligen ofarligt. Det kan ändå vara jobbigt eftersom man kan få huvudvärk, muskelvärk och yrsel, symtom som jag har…
Hoppas jag kan få samtal med läkaren om det iaf.

Stressad och uppjagad men ändå på något sätt lättad frågade jag i receptionen om jag fick behålla tum-EKG apparaten över helgen och det var tänkt så. Bra med tydlig information… hmmm….

Just det, jag hade även tagit upp för två veckor sen att mina recept gått ut, vilket jag uppfattade att läkaren skulle se över och förnya. Visserligen vid behovs medicin men jag har haft mycket ångest på sistone och då tagit mer Atarax. Ändå långt ifrån full dos. Om jag tog full dos (50 ml/dygn) skulle flaskan räcka fyra dagar. En flaska har normalt räckt flera månader. På senaste månaderna har det dock gått två flaskor, men om man ändå tänker åtta dagar mot flera månader så förstår man att jag varken tar mycket eller ofta. Det har inte blivit förnyat och när jag var dit idag så var det inte inlagt. Receptionisten la in det som en bokning och jag fick receptet idag.

Vi skulle fått veta praktikplaceringarna inför hösten för ett par veckor sen, det har blivit fördröjt och jag har skickat flera mail till samordnaren. I onsdags sa hon att det “läggs snart upp” i Praxia (internsystem för skolan). Jag tänkte att då kommer det nog på em eller åtminstone innan dagens slut. Campuseleverna har fått veta för några dagar sen. Idag skickade jag ett nytt mail, men då tog det kanske 20 min så fick vi veta. Till saken hör att de alltid har strulat med praktikplatserna. Jag sa till min sambo att jag svär att de väntar till sista stund innan semester bara för att man inte ska hinna reagera. Sist hade jag begärt förtur på min hemort pga att barnen är så små och fick placering på tre orter varav en är min morfars hemort, där han förmodligen går och får mycket behandlingar. Jag bröt ihop och sa att jag skulle sluta om de tvingade mig. Morfar som begått övergrepp på mig som barn… Jag fick ändrat då, men allt kom tillbaka idag och med senaste tidens påfrestning så blev det så mycket att jag bara grät för min sambo.

Jag vet att jag inte borde måla fan på väggen sa jag, men det känns så svårt. Han förstod och tyckte inte att min reaktion var konstig, han har ju också fått mycket info om ptsd av min kurator. Ändå känner jag mig dålig som inte orkar mer när det blir så här, i em har jag vilat på soffan, medan sambon kommit hem från jobbet, tagit barnen till badsjön, spolat upp en liten bassäng till dem på gården och lagat mat.

Så kan dagarna också vara…

/Hulda

0