Jag sitter här vid datorn och det blåser kraftiga vindar utanför. I min ensamhet (barnen sover och sambon jobbar) så läser jag andra elevers i nuvarande klassen c-uppsatser för inspiration. Efter ett tag börjar tankarna vandra. Några gånger klarar jag avstyra, men nu får jag anse mig besegrad för ikväll.
Tänker på min skrivkompis från förra klassen och hur jag skulle vilja skriva ett tack-brev till henne. Tankarna vandrar vidare och det brevet får ligga i tillväxt till en annan gång, för jag förs vidare till annat håll när jag börjar tänka på framtiden och ev vidareutbildning.

Det finns många utbildningar jag kan tänka mig, demenssjuksköterska, psykiatrisköterska, distriktssköterska men kanske framförallt det jag var inriktad mot från början av grundutbildningen, nämligen barnmorska. Tänker på att då måste man göra en D-uppsats och vad ska man skriva om då. Tänker också på hur jag kan använda mina egna erfarenheter av att ha barn och lida av psykisk ohälsa samtidigt. Jag vill ju inte att mina erfarenheter ska gå obrukade på något sätt. Jag diskuterade detta med händelsers mening och syfte tidigare och anser att ingen kan säga till någon annan att det nog finns en högre mening med att tex förlora ett barn, vara utsatt för övergrepp eller ett barns förlust av förälder/föräldrar etc. Jag tror starkt att den meningen måste man själv skapa sig, dvs söka en mening med det svåra för att få ett avslut och gå vidare. Får man inte ett avslut så blir det något som tär på en under livets gång.

Jag tänker på när vi fick vårt första barn och hur vi pratade mycket om syn på uppfostran och hur stöttande min sambo var för mina tankar. Han sa också att han tänkte likadant, även om jag tror att han skulle kunna tänkt sig vara mer “givmild” (brist på annat ord) mot att andra tex kan sköta barnen. Jag har varit och är noga med att det är vi som främst ska skapa tillit hos barnen och vara de som tröstar och finns där. Jag har inte heller velat ha barnvakt längre än ett par timmar för den anledningen. Det har skapat en känsla av trygghet hos mig men också känslor av utanförskap, tankar på att jag varit taskig mot andra, inte litat på andra, inte tagit till mig andras råd och kunskap, varit den som helt enkelt ska klara det själv av rädsla att andra ska tycka att jag inte kan sköta barnen och rädsla att ligga andra till last. Tror faktiskt att andra också kan ha haft vissa av de tankarna, vilket bidragit till min känsla. Men… med träningen som jag gör nu har jag kommit underfund med att det är självklart att jag reagerat som jag gjort och som psykiatrikern sa “det vore konstigt om du inte reagerat på något sätt. Jag tycker inte alls din reaktion är konstig.” Jag konstaterar att jag har klarat mig själv och har fått förlita mig på min egna bedömning eftersom andras bedömningar har skadat mig. Mamma sa flera gånger till min syster “Du kommer orsaka ett helvete” och till mig sa hon “Och du kommer hamna i ett helvete” [problem]… Jag förstår och känner till och med något av medkännande inför de beslut jag gjort (inte ensam dock, när det gäller barnen). Min sambo har alltid tagit stark hänsyn till mina känslor även om han inte alltid förstått min reaktion, och jag har alltid fått känslorna bekräftade och respekterade av honom.

Jag har gått igenom självförakt, skuld mot andra, försökt ställa tillrätta och vara till lags. Nu är jag inne i att förstå mig själv och lära mig mer om självmedkännande så jag kan helas inte bara för min egen skull utan för allas skull.

0