Min mamma har precis delat ett inlägg på fb som provocerar mig så mycket. Det provocerar för att jag känner att det finns alltid en anledning varför kontakter bryts eller sker mer sällan. Är en relation bra behöver man aldrig fundera över varför någon inte hör av sig. Behöver man skuldbelägga så är relationen inte bra.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt prata med henne om hur jag känner i vissa lägen. Det kan tex låta så här; När du säger så där så känner jag mig pikad, är det så du menar? Ja, kan jag få till svar, men inget mer. Jag har alltid saknat en mammas trygga, icke-dömande famn att vila i och krypa in i när det varit för jobbigt. Det är min famn som använts till det i stället. Men kan jag säga det till henne? Nej, jag undviker att försöka mer eftersom det bara gör en någorlunda “lugn” relation mer stormig och i slutändan är det ändå jag som känner mig taskig. När jag tänker efter finns det ingen kvinna som fått mig känna mig trygg. Aaa, jag önskar tårarna ville sluta rinna.

De vackraste orden man kan säga är inte “jag älskar dig” vilket mamma också ofta lägger ut på fb ihop med inlägg som “mitt älskade barn”, “min älskade dotter” “visa tacksamhet mot din mamma, en dag är det för sent”. Vem som helst kan säga att man älskar någon utan att egentligen vara beredd att låta den andre känna sig värd att göra förändringar för. De vackraste orden tycker jag är “förlåt, vad bra att du påminner mig, jag vill inte göra dig ledsen”.

En sak har jag lärt mig under alla år inom vården, det är att aldrig ifrågasätta varför barnen inte hälsar på föräldern eller varför föräldern stänger dörren mot barn. Man vet inte vad som ligger bakom, det kan vara övergrepp, misshandel, missbruk, ja, vad som helst faktiskt. Jag som utomstående har ingen aning, även om personen jag vårdar verkar vara så snäll. Det är inte mitt yrke att bedöma, mitt jobb är att vårda.

Jag saknar mormor också, men har valt bort den relationen pga morfar. Hon skickar ibland saker till våra barn eller pengar. Sen frågar mamma alltid om jag tackat ordentligt för det. Jag tycker inte jag ska behöva göra det. Jag tar emot till barnen, de behöver inte veta vad jag upplevt, inte heller gentemot mamma (deras mormor). De älskar sin mormor och det är ok, tids nog gör de sin egen bedömning och jag kommer inte pressa dem att tycka som jag. Men jag kommer inte låta min mormor och morfar träffa våra barn, som det känns nu iaf.

0