Jag förstår att det kan verka som att jag har fått hjälp väldigt fort, det är så det kanske ser ut när jag skrivit. Men när jag tänker efter så börjar jag närma mig 50 år och redan som 3-4 åring blev jag inlagd ett par dagar på barnklinik för utredning. Vet inte exakt vad inläggningsorsaken var men tror att det var pga att jag var “sängvätare” (något som är vanligt symtom vid ptsd hos barn under 6 år). Sedan har jag genom åren sökt hjälp i BuP (som det förkortades då), som vuxen har jag sökt samtalshjälp och gruppstöd genom psykoterapi, målande bildterapi, privat samtalshjälp av psykolog. Jag har inte upplevt att något har hjälpt, många av dessa har jag inte heller känt tillit till och då är det ju svårt att finna hjälp.

Jag självsvalt mig i tonåren och en lärare uppmärksammade detta och tog in mig för samtal då jag gått ner mycket i vikt och var kontstant trött. Jag bortförklarade med att jag var “kär” och hade svårt att äta. Vet inte om hon trodde mig, men det gick inte vidare iaf.

Att jag fått hjälp nu beror på så många faktorer, jag har barn och vill att de ska ha en vettig mamma som de inte behöver ta hand om, jag gjorde praktik på psykiatrisk öppenvård och det raserade även mina fördomar om vilka som söker hjälp där (kommer berätta mer), min kurator fick en association till ptsd, ja, det är många saker som timat just nu.

De senaste fyra åren har varit särskilt psykiskt påfrestande för mig. Jag har fått två barn och ett missfall däremellan, första födseln blev akut kejsarnitt pga syrebristrisk för barnet, andra blev planerat snitt. Jag hade föreställt mig “vanliga” födslar och fick höra att det skulle “bli så lätt om jag brås på den och den”, sen kunde jag inte amma, vilket jag också såg som ett misslyckande, jag började min högskoleutbildning då den minsta var en vecka gammal, min pappa har varit in och ut från sjukhus och fick en misstänkt stroke under en period som en lillasyster la upp livevideos när hon tar heroin. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag fick en svår ångestattack efter att jag lagt på luren när jag försökt prata med min lillasyster utan resultat. Ringde 1177 som ville skicka ambulans, men som den person jag är som inte vill vara till last så sa jag att jag kunde köra in till akuten själv, vilket jag också gjorde. Där fick jag samtala med en läkare som ville skriva ut medicin, jag nekade och då frågade han vad jag ville ha för hjälp. Jag sa att jag ville ha samtalsstöd eftersom jag vill få bort detta en gång för alla, jag har ju familj att tänka på. Detta tyckte han var klokt och jag förstod det som att han skulle remittera mig rätt. Han ville gärna skriva ut medicin för “det är vad jag kan göra just nu, och det kan ju vara bra att du får sova på natten”. Jag får ångest av att svälja tabletter så jag fick flytande istället som jag kunde ta sporadiskt när jag ansåg mig behöva.

Efter ungefär ett halvår hade jag fortfarande inte hört något från någon psykolog, så när jag var på bvc med minsta barnet tog jag upp det och frågade distriktaren där. Det fanns ingen remiss. När hon fick höra min situation så kontaktade hon direkt psykologen för bevakning. Jag blev kallad och fick tio samtal med henne där det mesta utgjordes av övningar, läsa en bok och när jag läser journalen framkommer bara att jag har “förbättrat mående”. Tur att jag ändå bad att få uppföljande samtal om ett år. Det var i fjol som den nya psykologen då ringde, men eftersom vi jobbat nära varandra så ville hon att jag skulle träffa den nya kuratorn istället. Det sa jag var ok, tänkte ändå att om det är så att man inte ska kunnat jobba i samma lokaler ens då kan ingen på liten ort och som jobbar i vården få hjälp alltså? Eftersom här känner man ju till varann. Nåja, det blev ju till det bästa eftersom kuratorn var denne klarsynte kurator jag berättat om innan och som var den första att misstänka ptsd. Jag fick alltså träffa psykologen iaf då för ett fördjupande samtal och genomgå skattningsformulär som visade tydlig kronisk ptsd. Kronisk i den här bemärkelsen, ska sägas, betyder att det pågått längre än tre månader- inte att det inte går behandla. Jag blev remitterad till psykiatrin för fastställande av diagnos och fortsatt bedömning. Det dröjde ganska precis tre månader tills jag fick träffa läkaren på psykiatrin, han ingav väldigt gott förtroende, var fin i bemötande och inkännande. Han sa direkt att det är ptsd och vi pratade om vilken behandling jag var inställd på. Han var på samma linje som jag att läkemedel (om än bra som komplement) inte är det första valet man ska göra då det “bara är att torka upp vatten från golvet om man har en läcka. Man måste laga läckan för att inte mer vatten ska komma upp”. Klok läkare. Och nu är det alltså väntans tider för mig när jag väntar på kallelse för traumabehandling.

Det var bra att jag fick göra praktiken på psykiatriska öppenvården, för som en patient sa till mig; -Hade du några fördomar om vilka patienter som går här och hur vi är? -Ja, svarade jag sanningsenligt, det hade jag nog när jag tänker efter. Men jag förstår nu att det kan vara jag eller vem som helst som behöver hjälp under vissa perioder i livet.
Jag har nog aldrig fått så bra respons varken från handledare eller patienter som under den praktiken.

Så nu ser kanske både ni och jag att detta varit en långdragen process och det är först nu som det lossnat och jag också är mottaglig och kan säga; -Jag orkar inte, hjälp mig.

0