När jag var barn blev jag utsatt för övergrepp av morfar. Första gångerna jag minns en stark känsla av oro som lutade mot ångest var nog när jag som 7/8-åring skrev på deras gamla skrivmaskin i arbetsrummet och morfar kom in. Direkt blev jag orolig. Han ställde sig bakom och hängde över mig och frågade vad jag skrev på. Samtidigt tryckte han ner händerna i mina byxor och jag minns att jag försökte spänna ut magen så mycket jag kunde för att hans händer inte skulle få plats. Mormor och de andra stod i köket i rummet bredvid och lagade mat, minns inte om jag ropade på dem men jag tror inte jag vågade utan det var nog de som tillslut sa att maten var klar.

En annan ångestfylld situation var när vi var där kring juletid, kan ha varit ungefär samma tidpunkt faktiskt. Morfar och mormor höll på renovera ovanvåningen i sitt hus och det blev mycket spåndamm som jag reagerade på med min astma. Mamma sa att jag kunde lägga mig hos min morbror och frågade honom om det var ok. Det tyckte han var ok. Jag låg som på nålar hela natten kändes det som, orolig för om han också skulle röra mig. Det gjorde han aldrig. Jag somnade nog på morgonen av trötthet.

Jag fick ofta höra av dem att jag var knubbig och morfar jämförde faktiskt lite nu och då öppet, min och min systers kroppar, hur mycket tidigare jag utvecklades och fick bröst tidigare än henne. Överhuvudtaget var kroppen ständig följetong hos dem, hur knubbig jag var. De köpte byxor som var alldeles för stora och sa skrattande, ja, vi tänkte de skulle passa.

När jag var ungefär 11 år hade jag sen ett bra tag valt att inte följa med mamma och syskonen till morfar och mormor mer. Hon lagade köttbullar när hon frågade mig varför jag än en gång inte skulle följa med. – Han rör mig, svarade jag och minns hur mamma började skaka i hela kroppen. Hon höll stekspaden och spände hela kroppen, munnen snörps ihop och jag minns att jag gick till mitt och syrrans rum i rädsla för att jag hade sagt något dumt och att hon skulle slå till mig.

0