När jag nu har skrivit några dagar och börjar dela med mig till andra så är det kanske inte oväntat ptsd lägger fram sin oro och att man börjar tvivla på sig själv. Kanske det är för mycket tråkigheter, kanske borde jag inte skriva om vissa grejer. Men då försöker jag påminna mig om varför jag startat denna sida. Det är inte för att bli ännu en förnuftig blogg som delar med sig av goda råd och humoristiska skämt. Jag är inte särskilt förnuftig och inte den som ska ge råd heller. Men nog kan jag skämta ibland även om detta. Nej, den heter ju Min Ptsd och handlar om just det. Jag hoppas fler inom vården (även andra yrken) ska få förståelse varför vissa reagerar som man gör i många situationer. Jag har varit i samtal med många psykologer genom åren och har varit ganska öppen med just övergreppen, men ingen har tänkt tanken att screena för ptsd. Man borde kanske göra det per automatik om någon har varit med om ett trauma. Alla reagerar ju olika och det är verkligen inte alla som utvecklar ptsd, det har många orsaker varför man “klarar sig” eller “åker dit”, men jag tänker att oavsett vilken sida man tillhör så skadar det isf inte att göra en screening. Jag har aldrig velat vara till besvär och därför ryckt på axlarna och sagt att det där var då. Förresten, när jag skriver i inlägg att “jag kände” så betyder det att det var den känslan jag inte visade men faktiskt hade och undertryckte. När jag säger “jag sa” så är det vad jag lät andra få veta och trodde de ville höra.
Jag väntar fortfarande på traumabehandlingen och hoppas när den är “klar” att jag kan förlåta och ett starta ett nytt kapitel i vårat liv. Mitt viktigaste “varför” är ju trots allt familjen och jag vill att våra barn ska ha en vettig mamma också.

0