Det är inte alltid lätt att säga hur man mår eller känner gentemot andra. Kanske särskilt när man bär på oro att andra ska förskuta en om man säger emot. Någon sa att man behöver inte säga allt man tänker och det har jag också följt.

En person bad mig berätta när jag tyckte något var fel. Man tyckte sig märka att jag blev tyst och sur (som man tolkade) när man sa något men man visste inte varför. Så jag provade berätta vid några tillfällen och fick tillslut som svar;
– Vet du, jag tror att du är väldigt annorlunda motför oss andra. Ja, du tänker inte som oss.
Tänk om den personen istället kunde se det som kuratorn förklarade för min sambo;
– När hon blir arg eller reagerar med sorg eller andra känslor så kan du se det som ett kvitto på att hon litar på dig.
För det är precis så, jag anstränger mig när jag försöker förklara hur jag känner och jag gör det för att det är min önskan att relationen (oavsett vilken) ska vara bra. Jag försöker lära barnen att känna efter själva och också kunna lita på sin förmåga till egen bedömning. Få saker retar mig så mycket som när andra svarar åt våra barn tex när något av barnen ramlar. Jag frågar “Hur gick det?” en annan vuxen svarar “Det gick bra”. Jo, jag kan se att barnet inte blöder eller brutit något, men jag vill att barnen ska känna efter och göra en egen bedömning. Ofta säger de själv med gråt i rösten att det gick bra. Då kan jag fråga “Har du ont?” så får de svara på det och ibland vill de jag, pappa eller någon annan ska blåsa, ibland krama, ibland svarar de “nej” och springer iväg. Antar att det bara är extra viktigt för mig att de får säga själv.

När jag mår som sämst så känner jag mig som en belastning för andra, även för min familj. Det spelar ingen roll hur ofta de säger att jag inte är det och att jag ska tänka positivt. Det går inte när det är mörkt. För mig handlar att tänka positivt om att erfarenheten säger mig att imorgon (eller dagen efter det, eller efter det) kommer jag inte må så dåligt, då kommer det vara lättare att “vara positiv”. 

Sen bara för att förtydliga-
att jag blir ledsen eller arg för vad någon annan säger till mig idag är i sig inte anledningen till att jag sjukskriver mig och har posttraumatisk stress. Det är inget trauma för mig att man tycker olika. Man får tycka olika, det är det jag också vill få göra. Det är gamla, djupa skador som ligger bakom att jag idag reagerar med samma stressreaktion när jag upplever ett hot mot min person, som en annan skulle göra när man ser björnungar och undrar var mamman är. Det är den stressen som blir för svår för mig att hantera och som tar för mycket kraft. Det är den som gör mig trött i hjärnan och att jag inte orkar fokusera längre än 10-15 minuter.
När man blir hotad reagerar man med fly eller fäkta. Nu vill jag lära mig när det är vettigt att fly och när det faktiskt är vettigt att bli stilla, dvs när hotet är verkligt eller bara i mitt huvud.

0