Jag fick veta i mitten av december att min morfar gått bort den första december. Jag känner inget för det, känns bara som en börda fallit från mig och jag kan slappna av litet. Min mormor ringde ju som jag skrivit om tidigare, när jag fyllde år, vilket gav mig en stor chock, hon pratade på som inget hänt och ändå var hennes röst så varm och hemvant att höra. Jag kände stor sorg över att inte kunna träffa henne och att våra barn inte fick träffa sin gammelmormor.

Nå, nu har iallafall “morfar” försvunnit ur bilden och det öppnar nya dörrar och jag känner stor lättnad. Det låter kanske hemskt för många och även för mig först. Men efter att ha pratat med min kurator inser jag att det är inte alls hemskt att känna att det är skönt att en förövare är borta och att det inte alls är samma sak som att önska livet av någon. För hur det än har varit så har jag aldrig önskat det.

Känns lite spännande för imorgon kommer min mamma och mormor hit och träffar oss. Jag ser fram emot det men det gör mig samtidigt lite illamående av anspänning. Mormor är 90 år och hyfsat frisk och fräsch. Hoppas hon får vara det många år till och att vi kan bygga upp något nytt.

Varma hälsningar

Hulda

1