Jag har precis haft en time-out på pluggandet och sprungit 15 minuter på löpbandet. Vi är just nu inne i en intensivt slutspurt med mycket grupparbeten, tre seminarier, en examinerande uppgift, ett examinationsseminarium på fyra veckor. Alltså fem uppgifter. Jag somnar och är stressad, vaknar på natten av mardrömmar, vaknar stressad, studerar under stress och press och försöker följa barnen på ridning men under stress. Igår skickade jag ut barnen från stallet då de stojade och härjade, ledaren sa inte ifrån och jag stod med en häst som inte var fastspänd än och vet inte hur jag ska göra. Ska jag släppa hästen för att pedagogiskt stoppa barnen och förklara hur man beter sig och hur hästarna reagerar när de stojar? eller skicka ut de från stallet utan förklaring? Det blev det senare och jag känner mig hemsk hur jag än skulle ha reagerat så känns det som jag skulle gjort fel.

Idag har jag pluggat och nu (ånyo, för typ femtielfte gången efter barnens nedkomst) bestämt mig för att föra en typ av hälsodagbok. Jag kommer försöka göra det här och just nu kommer den ligga både som okategoriserat och under särskild kategori. Framöver kommer jag bara ha den under särskild kategori. Till saken hör att jag alltid idrottat, så länge jag kan minnas, inte varit särskilt bra i nåt, men det har varit en tillflykt som jag kunnat vila i. Som mest tränade jag tre idrotter under fem kvällar när jag var 11 år. Ja, jag har tränat mer senare i livet, men då bara kampsport, som jag tränat som mest sju till nio pass per vecka mellan det jag var 29-33 år. Sen var jag tränare fram till 2016 då första barnet kom och nu har jag svårt att komma igång, ingenting känns roligt, jag känner mig tung, trött och dålig, utan ork, utan spänst, utan snabbhet. Ibland blir jag så deppad att alla rutiner försvinner och jag orkar inte ta tag i nåt. Men… jag vet att forskningen visar att man mår bättre av rutiner och träning och jag vet det också genom att jag mådde mycket bättre när jag fick dagligt utlopp för stressen. Så… nu försöker jag starta upp igen. Håll tummar och tår och följ gärna. Kanske kan det också peppa nån annan och ge förståelse för att det är inte “bara att göra”.

0