Jag har redan bestämt mig för att kvällen ska bjuda på två inlägg här. Det här är första 🙂

I morse vaknade vi sent och båda barnen hade kommit upp i sängen till oss, det har varit mysiga mornar ett par dagar med pussar, kramar och bus. Ibland går buset överstyr, som man kan förvänta sig med små barn som bara tror allt kommer fortsätta vara så här roligt utan att tänka på att ju busigare man blir så ökar risken att man gör sig själv eller nån annan illa. Nåja, idag var det en “god morgon”. Vällingen var slut och jag gjorde en mannagrynsvälling som togs emot med blandade känslor. Pojken drack ändå upp nästan allt, medan flickan knappt rörde sin. Det gjorde inte så mycket för snart satt vi ute och åt frukost på altanen.

Trots den mycket varma och vackra starten på dagen så har jag känt mig nedstämd, egentligen sen onsdagen. Igår sa jag till min sambo att jag ville fly fältet och vi kom fram till att vi tog ut båten och fiskade på em. Han gjorde i ordning allt och även fikaväska, så åkte vi ut. Ganska snart fick sambon och pojken napp och drog upp en jättefin harr. Jag fick en harr och en abborre på kroken men de var små så vi släppte tillbaka dem och till slut fick sambon med hjälp av dottern en till harr på kroken som de drog upp.

Till middag igår var vi bortbjudna och det var trevligt, även om jag inte mår bra så kunde jag vara social och hänga med någorlunda. Känner mig bara lite inaktiv vad gäller att hjälpa till, men jag blir som tom och vet knappt vad jag ska göra. Dukade bordet iaf. Jag känner en tilltagande trötthet i huvudet och kroppen.

Idag frågade jag igen min sambo om vi inte kunde fara iväg på någon lämplig fjälltur eller något eftersom jag mår så dåligt, vill inte träffa folk just nu, jag vill bara vara med min familj. Han föreslog att jag kunde gå på promenad här, jag kämpade med tårarna när jag förklarade att det alltid kommer någon som man känner efter vägen som man måste stanna och prata med och att jag inte orkar det. Nu grät jag nästan. Han stryker mig över håret och efter ett tag säger han;
“Du kanske ska ta dig en paddeltur?”
“Ensam?”
“Ja, då får du vara lite i lugn och ro. Ta den tid du behöver. Så kan du duscha sen.”
Jag hade tidigare sagt att jag behövde duscha men känner inte ens ork till det.
“Tror du inte det känns skönt efter du duschat?”
“Jo, det vet jag att det gör, men…. Ja, kanske jag ska fara och paddla… men då tycker dem väl att jag är jättehemsk…” Nu börjar jag gråta.
“Vem tycker att du är hemsk?”
“Grannarna”
“Nä, varför skulle de tycka det?”
“Jamen, här jobbar du och skrapar huset och jag lämnar dig med barnen igen. De tycker nog jag är jättehemsk.” Gråter hejdlöst.
“Då får de tycka det. Det är jag som skickar iväg dig 😉 Jag tror det är bra för dig.”
“Hjälper du mig ner med kajaken?”
“Ja, det tänkte jag. Vi följer dig ner, barnen också.”

/Hulda

0