Det är såååå lätt för mig att ge andra cred när något går bra för mig, t.ex. om någon berömmer mig för att jag nästan är “färdig” sjuksköterska snart eller för den delen bara berömmer mig för något, så säger jag att det aldrig skulle gått utan min sambo, utan vissa lärare/handledare, utan just mina klasskamrater/basgrupp. Det är visserligen sant men inte hela sanningen och jag slänger bort min egen insats då det alltid finns någon annan som borde få allt beröm, inte jag, jag är väl inte värd…

Igår följde min sambo med för anhörigsamtal med min kurator, eller ja, anhörigsamtal, men kuratorn föreslog att han gärna får komma med närsomhelst och han har varit med en gång tidigare. Han får veta min process, vad jag går igenom och vad han kan vara beredd på under gången och hur han kan fortsätta vara ett stöd för mig och han får även berätta sina upplevelser av vår vardag och hur allt påverkar honom. Jag är så oerhört tacksam över min sambos stöd och att han alltid följt mig på undersökningar, samtal och div. svåra grejer. Vi har varit tillsammans åtta år nu och vi har inte bråkat en enda gång tror jag. Och det beror nog på att han är så tålmodig och lyhörd som han är och alltid får mig känna mig bekräftad. Jag har sett honom arg en gång och då var han stressad, men inte ens då lade han något på mig. “Att han älskar mig ännu är för mig obegripligt” sa jag igår. Men på kvällen så såg jag ett inlägg i en grupp och plötsligt slog det mig, jag ser mina goda och starka sidor också. Jag var inte intresserad eller kände tvång att försvara mig utan bara erkände för mig själv, men även i gruppen, att det finns orsaker till varför han faktiskt älskar mig än.

Jag har aldrig varit någon utåtagerande människa, aldrig i ilska haft sönder något, eller skadat någon annan, aldrig pratat ont om andra och alltid hjälpt till när någon behövt hjälp och jag kunnat hjälpa, aldrig krävt något tillbaka och inte för att jag har tryckt undan någon sån känsla att jag borde få tillbaka utan bara för att jag tror att allt jämnar ut sig i slutändan. Jag har fått mycket hjälp och då kan jag hjälpa nån annan vidare.
Jag är vänlig och bryr mig om andra, så mycket att jag är beredd att jobba hårt för att även förbättra mitt mående. Det kanske låter som en självklarhet eller så låter det som att jag inte gör det för min skull. Men för mig, som erfarit att det inte är en självklarhet för vuxna att ändra sitt beteende för att det skadar både andra vuxna, sina barn eller sig själv, så är det en bra och stark egenskap jag har att kunna se min egen del i mitt mående. Jag vill inte att våra barn ska växa upp och känna att de inte blir bekräftade även av mig, att deras mamma är egoistisk och kräver att andra ska anpassa sig, passar det inte får man “silent treatment”, att de har en mamma som de måste vara mamma åt, att behöva tassa på tå för att inte uppröra mamma eller säga något som gör henne ledsen. De ska inte behöva vara rädd för sin mamma och orolig att hon ska skada sig själv eller de. Min sambo ska inte heller behöva “tassa på tå” eller ta hand om sin “fru” eller behöva förklara för barnen att inte störa mamma.
Jag är också kärleksfull och samtalar ofta med min familj om hur jag beter mig eller hur de upplever saker, vad de tycker om/inte tycker om, pratar om gränser och att lyssna både på andra och också få bli respekterad själv.
Jag lyssnar på min familj och förklarar att det inte är deras fel om jag blir orimligt arg över nån småsak som jag skäller på dem om. När jag lugnar mig, vilket går snabbare nu, så känns det viktigt att kunna be om förlåt och att de får höra att det inte är deras fel, mamma håller på att bli bättre men just nu blev mamma dålig igen. Jag brusar inte heller upp lika fort och ofta nu för tiden. Inte bara min sambo utan även barnen märker mina framsteg och de säger ofta nu att de älskar mig och ger mig kramar och pussar och “mokimoki” (näsgnugg från Daniel Tiger, barnprogram).
Jag vill lära mig, jag vill inte bara sätta mig ner och stagnera. Jag pluggar, jag skriver, jag lämnar in uppgifter och gör prov. Allt sånt gör jag ju själv. Jag nöter på med lästräning för att förstå och belönar mig när jag klarat läsa en viss tid.

Så sanningen är inte så enkelspårig som att andra gjort detta möjligt för mig. Jag har gjort det möjligt genom min vilja att må bra, min kämpar-anda, min vilja att andra (framförallt min familj) också ska må bra.

Det är inte bara jag som håller fast vid min sambo för han är så bra, han håller faktiskt också fast vid mig för att jag är så bra <3

/Hulda

2