Femte terminen i sjuksköterskeutbildningen är genomgången. Senaste fyra veckorna har varit tuffa. Vi har haft katastrofmedicin och organisation/ledning med lagar/regelverk, fyra examinationer och en tenta på denna tid. På sätt och vis bra med grupparbeten samtidigt som det tär på psyket att inte vara lika snabb, orka lika mycket och känna sig som en belastning, men klassen är bra och basgruppen förstående och fina. De blir bra syrror. Det är en själv som känner sig som man gör…

Idag var jag på samtal hos kuratorn. Han blev lite förvånad att se mig för han hade fått meddelande om att jag bad honom ringa mig. Till saken hör att förra samtalet inte blev av då jag tog covid prov (negativt). Jag frågade vad han fått för meddelande förra gången när jag lämnat meddelande via 1177 och det måste gå genom mellanhänder. Han hade inte hört mer än att jag skulle ta prover, vilket han fick veta för att han kollat med receptionen var jag var. Jag frågade eftersom det var den gången jag hade bett att han skulle ringa mig och jag hade behövt få åtminstone telefonsamtal. Vi kom överens om att det är ok att jag mailar direkt om det är något. Det är så skönt när sånt här fungerar, man blir så stressad av att tappa kontroll och inte kunna lita på att andra (professionella) förmedlar info eller hjälper till. Vi skulle f.ö. ha samtalat idag om just förlust av känslan av kontroll och att det påverkar vardagen negativt just nu. Men så berättade jag anledningen till att jag ville ta covid prover med symtom som andnöd, torrhosta, tryck över bröstet, ont i muskler i samtliga extremiteter och extremt hög puls, vilket i sig kanske inte är ett tecken för covid men den att svajat mycket under våren och vilopulsen efter vila har varit 90-100 spm (brukar ligga på 54-56 spm). När jag stått upprätt utan att göra något och utan att stressa (ex diskat) så har pulsen varit uppe över 135 spm. När jag berättade det för kuratorn stoppade han mig och sa att han ville direkt prata med läkare och inte för att oroa mig. Både han och jag vet att dessa symtom också är stress symtom, men, som han sa; “Vi vet också att kvinnors somatiska (kroppsliga) symtom förbises och snappas inte upp. Jag vill inte att vi ska missa något”. Känns så skönt att bli tagen på allvar och kollad upp ÄVEN om det nu är stressen som är boven, en annan gång är det kanske inte det. Jag skulle önska att alla fick vara med om hur bra det känns när andra (läs: professionella inom vård och utbildning) bryr sig. I skolan har vi de här senaste veckorna bl.a. pratat just om att många såna fall som jag, där man konsulterar varandra mellan instanser, inte blir undersökt för att kostnaden blir högre när de inte kan ta betalt för mig två gånger. Det är ju inte den summa patienten betalar vid tillfället, som vården kostar. Vården i Sverige är starkt subventionerad och ett vårdtillfälle kostar långt mycket mer än någon hundring patienten betalar och då är det landstingen man debiterar om jag förstått rätt. Och då kan inte två instanser debitera för “samma” besök.

Nu är iaf terminen slut även om vi inte fått svar på tentan. Vi har även en katastrof-simuleringsövning vi ska göra som vi inte kunnat göra i vår pga. rådande omständigheter med covid. Jag har även C-uppsatsen jag fortsätter med under sommaren.

Ska jobba natt i sommar vilket känns jättebra. I regel är det lugnare tempo på nätterna och inte så mycket stimuli runt omkring och sen får man lite mer lediga dagar iom att man jobbar 10 timmar i stöten vilket ger mig en chans till återhämtning.

/Hulda

0