Jag har sådana skuldkänslor och ångest över att tex behöva mer tid för skolarbeten. Det är svårt att förklara varför jag känner så, eller egentligen inte. Jag har ju alltid varit en sådan som klarat massor, som tagit på mig och fixat och som inte lastat på andra i “onödan”, nu helt plötsligt klarar jag inte massor, tar på mig och fixar ändå och i slutändan lastar jag extra på andra.

När det gäller ptsd så är ju själva essensen i tillståndet att man ser potentiella hot överallt och då menar jag överallt. Man kan inte bara sluta vara vaksam eller lära sig att inte vara misstänksam. Det är därför man behöver, ibland långvarig, ibland kortare, behandling. Hoppas jag får påbörja traumabehandlingen snart.

Ptsd gör som sagt att jag bla känner skuldkänslor och nästan som att folk skulle tycka och tänka att man fuskar när man ber om förlängd tid. OBS! Det är inte någon som uttryckt det, utan min ptsd som gör sig beredd på försvar. Jag kan göra upp hela samtal och konversationer i huvudet om hur jag ska försvara mig när (inte om) någon skulle ifrågasätta mig. Sen undrar folk varför man är så trött hela tiden. Försök ha alla de “möten” jag gör upp i skallen så förstår du 😉 Så nu jag ska försöka förklara/försvara hur ex den förlängda tiden på skrivningar är till stöd för mig just nu.

Tänk dig att du går i skogen och ja, strosar, eller plockar bär, vad vet jag? Du är där i alla fall och behöver korsa ett fält eller en glänta för att ta dig till nästa plats. Har du inte varit med om något farligt tidigare så korsar du fältet utan att tänka mer på det. Men kanske var du en gång med om att du fastnade med stöveln i en grop eller liknande, kanske hörde du jägare en gång när du var ute och tänker att det kanske finns någon ute nu, kanske såg du en älg eller björn i skogen tidigare och oroar dig för det nu. Tiden det tar för dig då att korsa samma fält kommer bli längre, eftersom du inte vet varifrån ett hot kan komma, så du tittar överallt och kan inte fokusera framåt.

Jamen, det är ju bara att springa om du är rädd? Kanske någon då tänker, men det är just det- någon kanske undviker helt och väljer att inte gå över alls just då, då tar det ännu längre tid. Och skulle man springa så kan man ju fortfarande falla över en gren och slå huvudet i en sten. Vi ser faror överallt, att ta det lugnt, stanna och reflektera över situationen, pausa och återhämta sig, notera att det just nu inte finns någon överhängande fara eller hot, för att snart fortsätta en bit till över fältet, detta är avgörande för min/vår psykiska hälsa.

I slutändan kommer du INTE ha gått längre än personen som bara gått över, men det kommer ha tagit längre tid, för att du hela tiden behövt stanna till och pausa. I mina pauser från plugg och skrivningar gör jag mindfulnessövningar.

/Hulda <3

0