Något annat jag tänkt på på sistone är begreppen omtänksamhet och compassion. Compassion är ett uttryck som används inom psykologin och är egentligen inte översatt till annat är direktöversättningen medkännande. Dessa två är ganska lika och man kan tro att de går hand i hand men det gör de inte.

Personen med omtanke kan ex ställa fram mat på bordet vid besök, bädda sängen åt gäster, fråga om gästen önskar något osv men när en omtänksam person frågar “Hur mår du?” och personen svarar ex “Jag har ont i kroppen” så kan den omtänksamme svara “Ja, jag märker det, men om du rör dig går det nog över. Tur vi har fint väder så det går att vara ute.”

Personen med medkännande däremot, kanske inte tänker på att ställa fram kaffekoppen till en gäst och tänker kanske inte på att ta med blommor till någon som är sjuk, men förstår att om en person har ont så kan det påverka hela livssituationen, man kanske upplever smärtan så intensivt att man mår illa vid tanken av mat, tanken på att vara ute och gå blir då långt borta. När en medkännande person frågar “Hur mår du?” och personen svarar “Jag har ont i kroppen” så kommer den medkännande personen kanske istället svara “Ja, jag märker det, hur går det att vara ute” “Det är jobbigt” “Jag förstår det, vill du att jag ska gå med dig så du har stöd om det blir för tungt?”

Jag själv fick frågan “Hur är det?” av en väninna för några veckor sen. Just den dagen var det jobbigt för jag hade haft handledning i c-uppsatsen samma dag och fick göra om flera delar bara i resultatdelen. Nu har jag en otroligt finkänslig och bra handledare som också frågade samma fråga efter handledningen. Jag fick två helt olika svar från dessa två personer. Ska börja med min handledares svar när jag tittade ner och sa “Ska jag vara ärlig känns det helt tomt just nu. Man har jobbat hårt med något, tänker ändå att det kanske inte duger men nånstans inom sig är man ändå rätt stolt och hoppas höra att det man gjort är bra.” “Ja, sa hon, jag förstår det. Du har jobbat hårt och det är inte lätt att pussla ihop med familj och barn och det du går igenom med stressen. Hur går det med behandlingen?” Hon gav mig inte dåligt samvete, hon har varit i samma sits som jag och vet att det är jobbigt. Hon vände inte emot mig och påpekade allt hon gör för mig, för hon gör verkligen mycket för mig. Samtalet slutade med att jag också säger det till henne, allt hon betyder för mig och att jag är glad att hon vill hjälpa mig. Till saken hör kanske att hon vet att jag har PTSD. Den andra personens svar blev kort och gott “Men det är väl bra att du får veta vad du ska jobba med. Det är ju bra du får hjälp.” Jag visste inte vad jag skulle svara på det, mer än att jag tänkte att nästa gång den personen frågar hur det är så kanske jag kort svarar att det är bra för alla vill inte heller veta.

0