Sen förra inlägget har jag mått dåligt och haft en knut i magen. Jag har känt mig orättvis mot mamma och att jag inte borde säga så dåliga saker om henne. Hon har gjort vad hon kunnat utifrån sina kunskaper och säkert gjort sitt bästa. Hon har också gjort erfarenheter ingen ska behöva gå igenom. Även pappa sa till mig som barn att mamma har det inte lätt, du ska vara snäll med henne. Men så hände något idag. Min kurator har för länge sen gett mig uppgiften att skriva ett brev till mig själv utifrån själv-compassion, medkänsla med sig själv, typ “jag förstår att jag reagerar så här för att…” Jag har inte kunnat utföra den för jag har inte vetat hur jag ska känna medkänsla med mig.
Jag har nyligen fått lära känna en fantastisk kvinna och vi har väldigt roligt ihop. Vi pratade om känslor och jag sa att känslor är bara känslor.
Vi har lärt oss att vissa känslor är bättre än andra tex glädje och vänlighet, men när vi inte känner oss glada eller vänliga så kompenserar vi känsla med uttryck så vi skrattar och “bjuder till” för att slippa ta till oss känslan. Ingen kommer ju ändå att vilja höra. Ingen kan ju ändå göra något åt det som varit. Men det som händer är att känslan, som blir nedtryckt och övertäckt nånstans i maggropen, börjar mögla och nångång tillslut så ger den dålig mage och det börjar lukta om mina uttryck och jag har kommit fram till att det är min möglade känsla som gett mig dålig känsla i magen nu. Jag har också bestämt mig för att ta hänsyn till det faktum att jag känner som jag gör, även om min vuxenhjärna kan komma med förklaringar så tar det inte bort den bortglömda barnhjärnan som vill vara trygg men inte är det och som vill få vara arg och säga att det här var fel behandling av dig mamma. Jag tror inte jag kommer våga säga det till mamma eftersom hon inte “är där än” som man säger och det skulle inte bli bra. Nångång kanske, men inte just nu. Nu räcker det med att jag svarar mig själv att det är ok att jag känner mig övergiven och ledsen för jag har inte fått känna det innan.
