Inte ens hos mormor och morfar har allt varit hemskt. Jag minns ju också stunderna när vi barn satt framför öppenspisen och åt blåbärsglass på pinne och lyssnade på nån saga. Eller när vi lekte och fiskade i sjön. Men det är ju också det som gör det hela svårare, att inte kunna vara entydigt arg på en person, för att den har ju också gjort det här fina. Allt är inte svart eller vitt men tyvärr blir efterreaktionen sån att man gärna kategoriserar i svart eller vitt, inga gråzoner, tex rädsla för nära relationer för att man blivit så utsatt att man inte riktigt tycker att någon skulle vilja vara med mig utan att vilja ha något tillbaka och så täcker man känslan med ett par lager av skam också att man för den delen inte förtjänar en relation, det är ju trots allt pga mig det har hänt, annars skulle han väl inte vara så snäll också?

0