Ibland är jag inte säker på om det är jag själv som reagerar eller om det är syndromet, ex när barnen absolut inte ska ha hjälp av mig utan bara av pappa. Jag vet att så reagerar de då och då, ibland är det jag ibland pappa som gäller. Men när då nån annan frågar om jag varit borta mycket hemifrån eftersom barnen bara ska ha pappas hjälp? Då tänker jag att kanske man menar att jag är dålig som är borta, kanske jag borde vara hemma mer, men jag är inte mycket borta. Det är dessutom ett förlegat sätt att se på barns utveckling, tänker jag, att det alltid är på mamman det beror hur barnen beter sig. Om barnen vänder sig bara till mig, ja, då är det ju för äntligen varit hemma och bundit lite. Ingen tänker på om pappan är på tjänsteresor flera gånger utomlands eller inom Sverige, nej, nej, då är det bara för att mamma har fått vara hemma som barnen vänder sig till henne, inte att pappa varit borta. Är barnen glada och uppfostrade så är det för att pappa varit så bra. Räcker man som kvinna någonsin till? Eller är man bara en appendix? Kan man inte bara tänka att barns utveckling går så, ibland är den ena bäst, ibland den andra, särskilt om en nekat något då är den andre definitivt bättre oavsett om denne håller med.

Det är jobbigt att alltid vänta sig att behöva gå i försvar, men man kan inte hjälpa det. Man kan inte bara sluta vara sån. Man måste träna in nya erfarenheter och sånt tar tid, tålamod och engagemang, inte bara av den drabbade utan även människor runt omkring. Det hjälper mig att skriva ner svart på vitt alla gånger som jag känner mig nedvärderad eller nedtryckt för att jag lättare kan ta tag i något som är synligt. Där är jag nog inte annorlunda mot någon annan.

0