Jag är med i viktväktarna och varje vecka får vi en utmaning från coachen. I torsdags fick vi fundera över vilka styrkor och egenskaper vi har och hur vi kan använda dem till programmet. Jag har känt mig som Professor Baltazar, han som funderade och funderade och tillslut kom på en lösning.

I lördags var jag till en tidigare svägerska och svåger och mycket goda vänner till mig. Vi pratade om livet, som vi gör mest när vi ses och hon uppmuntrade mig och visade på allt som jag gjort och uppnått. När jag haft det tufft har min kämparanda varit min största hjälp. Jag har kämpat i stort och i smått, tycker inte det var så modigt att ensam åka till Kina i fem veckor, däremot att kämpa för att få till relationer, kämpa för att bli hörd men samtidigt inte skada andra och att kämpa för att må bra, det är modigare och svårare. Jag vill vara en bra sambo, mamma, dotter, svärdotter, vän, men jag känner mig bara otillräcklig och fejk, som att andra genomskådat mig. Då kämpar jag ännu mer och kanske har jag gjort det på fel sätt när jag försökt ta reda på hur andra vill att jag ska vara. Det är dags att byta strategi och kämpa för hur JAG vill vara och acceptera andras fria val att umgås med mig eller inte. Jag vill att folk ska känna sig välkommen och vara lätta till mods med mig, jag vill vara frimodig att stå för vad jag tycker, jag vill vara busig och påhittig, jag vill kunna planera vad som behövs för en utflykt eller resa, jag vill lita på att andra (vuxna) kan ta hand om sig själva och jag kan ta hand om mig.

Att kämpa och möta svårigheter trots stark oro är väl ganska bra egenskaper?

0